Filosofisk Teologi

Stanley Hauerwas

2012-01-27T07:49:00.000-08:00

Jag och en vän brukar se film tillsammans. Igår kväll såg vi den här filmen istället. En timmas intervju med Stanley Hauerwas. Han håller sig mest på ytan men den ät sevärd ändå. Och du får dessutom höra honom säga "ehmm" många, många gånger.

Väckelsevibbar?

2012-01-27T07:48:00.000-08:00

Codex Leningradensis

2012-01-25T09:00:00.000-08:00

Den äldsta texten som finns, som används till grund för översättningar av GT är "Chttp://www.blogger.com/img/blank.gifodex Leningradensis". Den dateras till 1008 EFTER Kristus. Denna finns avscannad.

Den är givetvis inte svår att hitta genom exempelvis Google, och många sidor har texterna. Men jag väljer att rekommendera denna länk för Er som är intresserade av saker som dessa.

HÄR finns länken.

*Edit* Efter hjärnsläpp skrev jag före kristus, har suttit på en lektion hela dagen där man enbart talade om före kristus, det ska vara EFTER Kristus och ingenting annat.

David Lega

2012-01-11T06:11:00.000-08:00

David Lega har kommenterat i min blogg och lovat att återkomma med ett svar. Tack Lega! Det är väldigt snällt. Och jag måste erkänna att jag får skämmas lite då jag är alltför polemisk i mitt sätt att skriva. Även min lärare kritiserade mig för det här på Universitetet och kritiken var befogad.

Givetvis skulle min kritik kunna passa in på nästan vilken vilken svensk politiker som helst, inte bara Lega.

Det jag i huvudsak kritiserar är den dualistiska syn man har då man tror att man så lättvindigt kan dela upp verkligheten och människan i olika sfärer. Man skiljer ut politik så lätt från exempelvis religion, en tillhör den offentliga sfären medan den andra tillhör den privata sfären. Här i mellan ska även människor "hoppa". Mellan det offentliga och det privata. Och det är ju lätt, kanske?
Och att man inom politiken ska sträva efter sekularitet (då man har en syn på sekularitet som neutral). Det är en kort sammanfattning.

I slutet av månaden börjar jag läsa igen. Får väl klistra in litteraturen i bloggen snart.

2011-12-30T10:31:00.000-08:00

Här är en ateist som kan sin sak !

Förutom att han är en av världens mest geniala metal musiker och sångare, är han riktigt rolig live av det jag sett av liveklipp. Och så skriver han hyffsat utmanande trumkomp, som till den här låten.

Lite funderingar kring David Lega

2011-12-30T00:23:00.001-08:00

Innan du läser detta, rekommenderar jag att du kikar på det här först. http://www.blogger.com/img/blank.gif

DAVID LEGA
Legas är ju en urtyp för modernistiska värderingar i politiken och ett dualistiskt tänkande. Han slår fast att: Politik är inte religion och religion är definitivt inte politik, man måste hålla isär de två. Jag tycker det blir farligt att tala om vilken tro man har i ett politiskt parti.

Vidare men som parti måste vi bli tydligare med att skilja på tro och politik. Man kan fundera på varför det skulle spela någon roll om man är kristen eller inte när man till exempel vill ha en bättre äldrevård.

MODERNISMEN och drömmen om det neutrala
Politiken och religionen har ju sedan urminnes tider alltid varit tillsammans. Då modernismen och liberalismen får genomslagskraft vill man få bort religionens inflytande. Man skapar en hel del myter genom att berätta historier om hur mycket ont religionen stått för "The Wars of Religion". En tes som många historiker idag höjer på ögonbrynen inför, då politiska motiv ofta motiverade och drev fram dessa krig.
För att minimera religionens inflytande skapade man och hittade man helt enkelt på att det fanns en sekulär sfär som var offentlig och en privat sfär. Religionen hörde privatlivet till och hade ingenting med politiken att göra. Det sekulära stod som neutralt och kunde givetvis inte ifrågasättas.

PROBLEM med synsättet
Just det här har ju fått otroligt med kritik de senaste tiotals åren. För hur ska man på allvar kunna tro att en person kan hoppa mellan det offentliga och det privata, att en del av en människa är neutral och en är något annat? Att vi inte på något vis skulle vara färgade av den tradition, tid, sammanhang, familj, vad vi läser, vad vi tittar på, vad vi fördjupar oss i, vilka vänner vi har?
Inte enligt modernismen. Modernismens ledord var objektivitet. Forskarna och vetenskapsmännen var fullkomligt neutrala (så tänkte man för inte så länge sedan). Man gjorde experiment, och utslaget var sant. Man förbisåg hela processen med vilken filosofisk grundsyn man närmade sig experimentet, vilken tradition man forskade inom, vilka resultat forskarvärlden förväntade sig och att man faktiskt var tvungen att tolka resultaten då dessa var tillgängliga.

Och dessa uppfattningar ekar genom David Lega. "Man kan fundera på varför det skulle spela någon roll om man är kristen eller inte när man till exempel vill ha en bättre äldrevård."

Otroligt nog verkar Lega totalt ovetande om all den kritik som raserat det modernistiska synsättet. Istället tycker Lega att personlig tro eller filosofi eller teologi eller andra områden som påverkar oss (men som inte riktigt passar in) inte alls påverkar hur vi tänker politiskt. Mina uppfattningar om exempelvis äldrevården och hur man ska behandla äldre har ju formats och påverkats i allra högsta grad av min kristna tro. Samma sak min syn på krig, förhållanden, vänskap osv osv. Om just min syn skulle leda till en bättre äldrevård får vi ju aldrig veta! För det samtalet har han ju i sann Rawls anda redan förkastat då han inte vill ha någon religiös inblandning i det politiska samtalet.

Lega menar att det som formar våra övertygelser moraliskt kan läggas åt sidan då vi alla samlas i det mysiga sekulära rummet. Där ska modernismens döende hand smeka oss och vi ska alla hylla liberalismen.

Men, Lega, om vi inte ska formas av den tradition, vår tro och den plats och tid vi är satt på att tillbringa våra liv, vad ska då forma oss? Och vad är det som format Lega?

Men problemen fortsätter ju för Lega. För om han inte vill ha någon religiös inblandning överhuvudtaget i politiken, måste även Lega vara tyst. För alla människor är religiösa (läs gärna Christian Smith, Moral Beliving Animals). Alla går omkring med antaganden och verklighetsuppfattningar som är bortom vetenskapens förmåga att "bevisa", och vi har en hel drös religiösa antaganden i vår etik och moral. Det finns ingenting som är "sekulärt" i den bemärkelsen att det är neutralt.

Jag kan fördjupa just det här i ett annat blogg inlägg.

2011-12-29T02:51:00.001-08:00

Jag hade svårt att sova i natt så jag låg länge och funderade kring "tvivel". Jag tänkte försöka skriva något om detta lite senare.

Men, måste skriva något annat först. En bekant speglade sörjandet i Nordkorea från deras perspektiv och menade att Väst inte så lättvindigt bara kan håna befolkningen för deras massorg (som vi i väst dessutom tror är ett spel). Jag kommenterade detta med att det mycket väl var saker som vi inte förstod (kan ju finnas både kulthttp://www.blogger.com/img/blank.gifurella och sann sorg, vad vet jag), men jag tyckte fortfarande att det blev absurt då man i Tv hävdade att även fåglarna sörjde denna stora man och ledares bortgång.

Svaret jag fick var att det är märkligt hur jag kan tycka något är absurt som tror att man kan gå på vatten och uppstå från de döda. Med andra ord, jag borde överhuvudtaget inte kommentera någonting på grund av min tro, i alla fall inte offentligt.

Om det är någon som missat liberalismen/modernismen så har ni den här. Alla religiösa uttalanden är oförnuftiga och ska därför inte yttras i det offentliga rummet. Härifrån kommer även uppfattningen om det privata och det publika rummen. "Tro är en privatsak" eller "tro gör man i kyrkan" är inte gamla begrepp, utan en bra sammanfattning av liberalismen, så som den förespråkades av ex John Rawls i "Folkens Rätt" (som jag skrivit lite om HÄR). Här är det sekulära det offentliga, och just termen sekulär betyder nånting i stil med ´neutralt´. Man har ett rum fritt från religion som bara är. Och det sekulära är fritt från religion (alltså ateism) och behöver inte någon grund för sin existens, its self evident.

Ni som läst min blogg är säkert medveten om att det är just sådana här filosofiska utgångspunkter jag kritiserat hela tiden. Så, min blogg får väl vara ett svar på tal till sådana uppfattningar.

Givetvis orkar jag inte bry mig om att ta samtalet med denna bekant just nu. Jag tycker bara det är intressant att se denna gamla religionsfientliga liberalism ala Rawls fortfarande aktiv, trots att den kritiserades så hårt av filosofer att man var tvungen att uppfinna en "ny liberalism". Men Sverige är Sverige och sekulariseringens grepp i detta land upphör aldrig att förvåna.

Jag antar att jag får anledning att återkomma till det här ämnet fler gånger, även om jag helst försöker fokusera på andra områden. Nu till exempel lunch följt av ´Tour de Ski´.

Kändis

2011-12-13T00:52:00.000-08:00

Mer eskatologi från radikal ortodoxin
Jag mejlade John Milbank för ett tag sedan och frågade varför den radikala ortodoxin hade en sådan avsaknad av eskatologi. Jag fick till svar att han höll med om att det var ett område de hade arbetat alldeles för lite runt, men att det skulle skrivas mer om saken i framtiden.

Där har man någonting att se framemot.

Jag vill vara känd
Överallt ser man en massa kända personer med stort inflytande i samhället, men jag har ingen aning om vad de egentligen är kända för. De flesta verkar vara kända på grund av helt meningslösa orsaker, som att ex driva en helt ytlig blogg, vara med i tv-program som bara visar hur folk gör bort sig eller, eller något annat lika genomtänkt.

Sedan har vi allt folk som vill följa dessa kändisar på twitter, bloggar och allt vad det är. Anledningarna kan säkert variera till allt ifrån ett allmänintresse, att man tycker det är roliga, eller i värsta fall, för att man själv identifierar sig själv och upplever att man har högre status om man har koll på dessa kändisar.

Det är helt enkelt lätt att bli kändis idag. I alla fall om man jämför med tidigare. Jag önskar att den tiden fanns fortfarande då det var svårt att bli känd om man inte hade uträttat något bra. För det var ju det som var grejen tidigare. Man blev inte känd för att man söp sig full i TV och skämde ut sig. Man blev inte hyllad och man fick inte inflytande i samhället på grund av sådana saker. Man blev inte känd för att man bedrev en blogg (!).

IDENTITETSKRIS?
Men, kan jag då skylla någonting på dessa människor som blir kända? Även om många av dem verkligen vill stå i rampljuset måste ju frågan ändå ställas till oss själva: Varför låter vi dem ha en sådan position i rampljuset??

- Varför vill vi se människor göra bort sig på tv? Och att de kan bli kända på det?
- Varför är det så intressant att veta att bloggerska X fick en X märkesjacka i julklapp?

Att vår kultur så lättvindigt tar till sig och hyllar sådana här ideal är bara ett bevis på hur djup krisen är. Men, frågan vi ska ställa oss själva som kristna är egentligen: Hur ska vi hantera och förhålla oss till det här?

Jag lämnar frågan öppen, jag tror jag skulle kunna reflektera om det ett bra tag, men det är även en sådan fråga som alltid måste stå öppen inför församlingen. Och en motfråga till Kyrkan måste även vara: Hur kan vi vara en motkultur?

Arvsynden

2011-12-07T07:22:00.000-08:00

Hej!
Skönt att skriva lite igen. Det var länge sedan jag skrev aktivt i denna blogg, men nu har jag stora förhoppningar på att bli mer aktiv. Anledningen är att jag börjar läsa teologi igen och att jag då kommer ha en hel del att fundera kring.

Jag är nästan magister i systematisk teologi just nu och jag kommer även att läsa in en Prästexamen. Sen får vi se hur det blir med saker och ting i framtiden.

Ett område som jag funderar en del kring just nu är Arvsynden. Speciellt intressant är hur Svenska Kyrkan tolkar läran om arvsynden. För det första verkar det råda ett teologiskt samtal och viss oenighet inom Svenska Kyrkan om hur man ska tolka arvsynden. En del menar att det är mycket svårt att tänka sig att skulden ärvs vidare till ett barn.

Augustinus var mannen som först myntade läran om arvsynden. Hos Augustinus var dock arvsynden ihopkopplad med predestinationen. Under medeltiden tyckte Kyrkan att detta var för tufft, och man hade svårt att ta till sig det hela. Konsekvensen blev helt enkelt att man lade läran om predestination åt sidan, och behöll läran om arvsynden.

Ju mer åren gått, desto svårare har man haft för att formulera sig i dopet av ett barn. Att be om att Djävulen ska släppa sitt mörka grepp (fritt formulerat) har helt enkelt inte varit så självklart som tidigare. Många präster verkar till och med tveksamma till att arvsynden verkligen existerar på det vis som Augustinus och Luther formulerat den.

Idag på Svenska Kyrkans hemsida beskriver en av prästerna arvsynden som "avsaknad av den ursprungliga fullkomligheten". Det tror jag faktiskt att alla kan ta till sig, även de traditioner som förespråkar verksynd.

Som jag förstår saken ligger Rom 5 och 1 Kor 15:20 som grund för läran. Rom 5 talar om hur DÖDEN kom till mänskligheten genom Adams synd och att Kristus är den som gör livet möjligt för alla igen.

Här kan man givetvis väldigt lätt tolka texten som att Adam genom sin synd för med sig döden till hela mänskligheten. Det är ju i princip det som texten säger. Arvsynden skulle då i egentlig mening innebära att döden kom till oss alla. Vi ska alla dö och dömas. Livet är inte evigt på jorden och det är ett tema som Bibeln gång på gång upprepar genom olika författare. Själva möjligheten till liv (och ett evigt sådant) är genom Jesus Kristus och hans frälsningsgåva och dopet.

Barnet, som varken vet ut eller in, har knappast någon koll på vare sig synd, frälsning, Jesus, dop eller Augustinus predestinationslära! Ändå hävdar arvsyndsläran att det barn som inte är döpt är dömd för evigt om han/hon dör. Detta på grund av den ärva synden från Adam.

Jag tänker lite på judarna i gamla förbundet. Som hade omskärelsen som ett viktigt förbundstecken. I en del sammanhang pratar Gud allvar med folket och nämner att det kanske inte alltid är den yttre omskärelsen som är viktig, utan hjärtats omskärelse.

Jag har inga problem med att läsa arvsynden som en "avsaknad av den ursprungliga fullkomligheten". Och om det nu är så, som vissa präster menar, att arvsynden är förlegad och att det är problematiskt att tala om den som att barnet ärver skulden.

Vad innebär då dopet man utför på ett spädbarn?

Några som kan komma med insikter?

Stephen Hawking om döden

2011-05-17T05:40:00.000-07:00

Stephen Hawking, den berömde fysikern och fritänkaren, har i en intervju med "The Guardian" uttalat sig om livet efter döden och religion. Aftonbladet har snappat upp delar av intervjun och publicerat den här

Vad hävdar då Hawkings? Jo, han säger bland annat:
– Jag ser på hjärnan som en dator. Den lägger av när komponenterna slutar fungera. Det finns ingen himmel eller liv efter detta. Det är sagor gjorda för människor som är rädda för mörkret, säger han till The Guardian.

Det här hör man jättemånga gånger från ateister. Att rädslan för döden är det som driver människor att tro på Gud. Vill man vara så naiv och tro att alla religiösa människor tänker på det viset kring sin religion, då får man väl gå omkring och tro det. Det är ungefär som om alla religiösa ska gå omkring och tro att alla ateister är rädda för den yttersta domen och därför har man hittat på sagor om att Gud inte finns.

Religion är det som alltid har hittats i samband med alla civilisationer, någonting som människan alltid burit med sig. De forskare som intresserar sig för detta, har på senare tid vänt sig ifrån de simplistiska förklaringsmodeller som Hawkings fastnat för. Människan verkar tvärt om vara född religiös, och allt fler psykologer hävdar att man enbart kan leva som ateist tillsammans i en grupp som kan förstärka denna tro på hur verkligheten ter sig (alltså, en ateistisk trosföreställning).

Döden

2010-12-13T05:02:00.000-08:00

Någon sa en gång att döden alltid kommer olägligt. Kanske stämmer detta in på många, även om en del betraktar den som en befrielse. Jag vet inte hur jag ska betrakta den. Den kommer oundvikligen. För vissa av oss kommer den snabbare än för andra. Jag tror det var Sartre som en gång sa om döden: "Vad har några timmar eller flera år för betydelse, när man förlorat evigheten?".

Min svärmor gick bort för några veckor sedan. Alldeles för ung tyckte nog vi alla i släkten. I Juli upptäcktes en hjärntumör som inte gick att operera. I november var hon död. Hon hade en tro på att Jesus skulle ta emot henne då hon dog, och under sin sjukdomstid före döden planerade hon sin egen begravning. Alla sånger valdes av henne.
Det som påverkade oss alla var att hon inte hade förlorat evigheten. Hon ville leva, men stod inför det oundvikliga, och greppade hoppet om evigheten.

Vi skärmar av oss från döden mycket i vårat samhälle. Döden är inte naturlig, utan betraktas som någonting onaturligt. Men oavsett vad vi tycker eller tänker om den, kommer döden att besöka oss alla.

Och jag vet fortfarande inte hur jag ska betrakta den.

Paradoxernas Sverige

2010-09-22T05:06:00.000-07:00

Det var ett märkligt val. En märklig politisk situation, och märkliga reaktioner från olika håll. Jag vill gärna belysa en grej, bland alla tusentals som man kunde belysa.

Personligen tycker jag det är skrämmande att SD tog sig in i riksdagen. Jag står inte för deras värderingar, och kan inte sympatisera med deras politiska åsikter. På samma sätt är jag fundersam över det plötsligt legitima "SD-hat" som sprider sig över samhället. Jag får mail från vänner som ber mig att avsluta vänskapen med en kvinna på facebook, för att hon röstat på SD. Jag har inte gjort detta, av den enkla anledningen att jag tror att ett samtal hela tiden måste existera, och att man i samtalet kan komma till insikt om andra utvägar än den som SD politik presenterar och representerar.

Men för att belysa denna dubbel moral. SD politikern Marie-Louise Enderleit hade på sin facebook sida skrivit ""Ställ upp invandrarna här på filmen o sätt en kula mitt mellan ögonen, lägg dom sen i en påse o sätt frimärke o skicka dom dit där dom hör hemma."
Detta är givetvis helt förkastligt och visar på att människan aldrig borde få sätta sin fot i riksdagen! Men nu till dubbelmoralen i Sverige. På Facebook finns även en grupp som heter: Döda Horan Marie-Louise Enderleit ( Sd horan).

Skulle det på något vis vara bättre?

Kanske dags för lite eftertanke. Många SD hatare går så långt i sitt hat att de inte är ett dugg bättre än de som de kritiserar.

Länge sedan, men jag lever

2010-08-06T08:22:00.001-07:00

Det var ett bra tag sedan jag skrev någonting. Anledningarna har varit många men nu är jag tillbaka och har möjlighet att både blogga och läsa en hel del. Senaste boken jag läste var en bok som handlade om C.S. Lewis, skriven av en nära vän till honom. Boken heter kort och gott "Jack", vilket var det namn Lewis kallades under större delen av hans liv. Jag rekommenderar den varmt till Er som är intresserade av Lewis på något vis.

Jag har även börjat läsa boken "Who is afraid of postmodernity" skriven av James KA Smith Så min påbörjade blogg om den kommer förhoppningsvis få fortsättningar inom snar framtid.

Den postmoderna skabbräven?

2010-04-16T15:02:00.000-07:00

Var ett tag sedan jag skrev, men eftersom ingen läser detta (iallafall få) så är det okey. Jag läste just Ralfs kommentar igen. Han skriver ett par olika punkter som alla är viktiga och som jag själv känner igen mig i. Han har sett att min önskan efter teologi och teologiska samtal (?) är stor i församlingen. Men vad ska man göra undrar Ralf, om man känner att ens hypermoderna eller postmoderna tankar inte passar i församlingen? Egentligen borde jag sluta skriva nu och låta pastorer och präster svara på detta. För det är en viktig fråga! Och ingen som läst Ralfs kommentarare på min blogg kan påpeka att han är a) naiv eller b) okunnig! Tvärtom verkar han kunna sin teologi och ha ett hängivet hjärta.

Så varför inte bara stanna där...vad svarar Ni som är aktiva i församlingarna?

Boktips till mig?

2010-03-05T12:16:00.000-08:00

Det är kul att se att mitt inlägg om den fria viljan skapat ett sådant intressant samtal med djupa insikter! Tack för det!

Jag har ju som en regel att försöka skriva om jag har något att skriva om. Det har varit lite tomt på sista tiden. Men eftersom jag verkar ha sådana tänkare till bloggläsare tänkte jag fråga Er om boktips Ni tycker att jag och andra bör läsa.

Så kör på :)

2009-12-13T08:45:00.000-08:00

Det närmar sig jul, och med detta allt man ska hinna med. Detta är väl en av anledningarna till att min blogg stått stilla ett tag. Vill med detta korta inlägg tipsa om sajten First Things. Här finns mycket intressanta teologiska artiklar att sätta tänderna i.

Vidare kan Ni även besöka James KA Smiths blogg. Som en del säkert vet är det en teolog jag gillar att läsa.

Fri vilja eller den elaka hjärnan?

2009-11-08T15:16:00.000-08:00

Blir ett ganska kort 100 inlägg på bloggen som jag får utveckla mer i detalj senare. Forskare har på senare tid allt mer ifrågasatt om det verkligen existerar någon fri vilja. Anledningen till detta är en rad undersökningar som verkar stödja tesen att hjärnan redan gjort valet klart innan vi själva blir medvetna om detta (jag utvecklar detta mer senare).

När jag läste artikeln blev jag givetvis nyfiken på att man på detalj nivå kan uttala sig om något större. Min tanke är följande, om en händelse inträffar snabbt (exempelvis att jag lyfter min hand) har hjärnan redan fattat beslutet att handen ska röra sig innan jag är medveten om det. Problemet med att säga, baserat på detta, att det inte finns någon fri vilja är att man utesluter en mängd information och situationer som man hittills (så vitt jag vet, rätta mig gärna om jag har fel) inte har forskat på. Låt mig få ge vissa situationer:

Person X står inför ett val om sin framtid och måste göra ett val om utbildning inom 6 månader. Eller ett moraliskt problem, person X är uppvaktad av en kvinna som inte är hans hustru och han brottas med hur han ska hantera situationen.

Tidsperspektiven i mina exempel handlar om något helt annorlunda än att röra handen, och många av de viktiga händelserna i livet gör man förhoppningsvis inte i en axelryckning, som testen baseras på.

Jag går tillbaka till ett exempel som sker snabbt och där det inte finns tid att tänka, som en hand som viftar omedvetet/medvetet eller något liknande. Snabba beslut med andra ord, som testen baserats på. Påståendet om att vi bör vara skeptiska till den fria viljan utifrån detta verkar aningen förhastade då de bygger på en determinism. Denna determinism (fysikalism) innebär att de minsta beståndsdelarna determinera allt annat. Människan är i sina minsta beståndsdelar atomer som sedan styr vårt handlande. Det minsta determinerar resten.

Problemet här, som jag ser det, är att man fullständigt utesluter inflytande från exempelvis den sociala kontexten. Som om jag skulle gå in på en pilotutbildning och säga "tyvärr killar och tjejer, de snabba beslut som ni ska fatta blixtsnabbt i nödsituationer är redan bestämda och därför lägger vi ned simulatorträningen".

Det verkar som om hjärnan i relation till snabba handlingar tar intryck av erfarenhet. Ta som exempel att du går igenom stan en kväll och stöter på ett gäng som uppträder aggressivt. En normal tanke är att man bör undvika dessa och hålla låg profil. Men vad baseras ett sådant beslut på?
Hade en person som aldrig upplevt eller sett en konflikt utförda av liknande gäng tänkt samma sak? Jag är tveksam, då det är erfarenheten som står till grund för informationen som gör att vi handlar på ett visst sätt. På samma sätt hjälper simulatorträning piloter att hantera nödsituationer på ett mer gynnsamt vis.

Kanske, om man upprepar testen, upptäcker man fortfarande att pilotens hjärna bestämt handling X innan han/hon blev medvetna om denna(låter som om vi är fången hos vår hjärna). Men då måste man sätta det i ett större perspektiv. Utan simulatorträningen hade möjligheter att handla på ett visst konkret sätt, i en specifik situation aldrig existerat. Hjärnan har alltså tagit intryck av någonting annat utanför. Reducerbar fysikalism (determinism) blir alltså ett position som är problematisk, och frågan om den fria viljan (som nog borde definieras) är fortfarande på bordet.

Blame it on postmodernity!

2009-11-06T14:06:00.000-08:00

Tyvärr, har jag själv en del i skulden. Jag minns själv hur det var när jag var förkunnare. Jag läste mängder av apologetik. Och bildade min uppfattning om saker och ting genom denna. Postmodernism var här inom moralen ett subjektivt förhållningssätt till sina handlingar. "Det som känns rätt är rätt för mig" eller "Jag skapar mina egna mål för livet".

Många gånger har jag hört förkunnare fortsätta denna syn på postmodernism. Problemet som jag ser det är att det överhuvudtaget inte handlar om postmodernism, utan om en form av hypermodernism. Modernismen satte individen i centrum utan utrymme för Gud. Rationaliteten och tekonologin sågs som människans befriare som bidrog till att människan i sin tur skulle vara i centrum som individ. Detta skulle skapa ett paradis på jorden där freden regerade. Efter 1914 ökade skepticismen till detta modernistiska projekt, som i sin kulmen efter andra världskriget ifrågasattes mer för att slutligen få en stark konkurrent i postmodernism efter Berlinmurens fall för ganska exakt 20 år sedan.

På vilket sätt anser jag då det handla om en hypermodernism? (Jag är inte ensam om detta, även John Milbank, en av Västvärldens mest inflytelserika människor (teolog) har beskrivit detta).

Jo, modernismen satte människan i centrum. Att jag själv utstakar min egen moral som är absolut förankrad i vad jag känner har sin bas i individen som autonom. Det är en slags romantisk modernism som når sin kulmen. För att komplicera det ytterligare. Postmodernism är något som får genomslag ungefär vid Berlinmurens fall. Den moraliska position som jag beskrivit (som många kallar för postmodern) är en modernistisk position som kallas för emotivism. Den har rötterna i 1800-talet och har inte speciellt mycket med postmodernism att göra i min definition (post borde innebära någonting annorlunda mot vad som varit). Att skapa sitt eget mål är inte heller speciellt postmodernt. Tvärtom hittar vi detta hos den ateistiska existentiella Sartre. Tanken var att man själv kunde skapa sig en egen framtid och ett mål oberoende av andra. Givetvis är detta svårt att försvara idag för bara i och med att du just läst dessa rader har jag (en annan) påverkat dig på något vis.

Det som båda positionerna jag beskrivit ovan har gemensamt är att de sätter individen i fokus. Något som var modernismens viktigaste budskap. Att slarvigt kalla denna position idag för "postmodernism" är aningen naivt. Postmodernism borde istället vara ett kall till människor att förstå gruppens betydelse. Om man tar detta till kyrkan skulle det innebära exempelvis:

"Du kan inte följa Jesu budskap utan Kyrkans gemenskap. Själva gemenskapen utgör grunden till det lärjungaskapet. I Kyrkan möter du de du har lätt att älska och de som är svårare att älska. Här, i denna komplexa situation, formas du genom föredömen och gemenskapen (och Guds Ande som använder människor) till en Kristi lärjunge. Du själv är inte tillräcklig. Först med andra blir du på riktigt en individ. Välkommen till en livslång vandring".

Min läsning av James KA Smith har gått lite trögt på sista tiden. Men det kommer, hoppas detta kan vara till berikande så länge.

Postmodern teologi: Kan Derrida erbjuda Kyrkan något?

2009-10-13T07:09:00.000-07:00

EXEMPEL 1
Vi satt och samtalade Bibeltolkning över en lunch, jag och två goda vänner då vi hamnade i Romarbrevet 13 kapitel. En av mina vänner hävdade att tolkningen av Romarbrevet 13 givetvis enbart kunde tolkas som att Bibeln förespråkar rättfärdig krig teori. Argumentet var "det är bara att läsa vad som står". Givetvis påpekade vi att "bara läsa som det står" är formad av en kontext och att man i andra sammanhang aldrig läst texten på det viset.

EXEMPEL 2
I fikarummet på min arbetsplats (som har många kristna) hamnade samtalet på vetenskap och religion. En vänlig kristen kvinna talade om skapelsetro som det enda tänkbara alternativet utifrån skapelseberättelsen. "Det är bara att läsa som det står" utbrast hon. Precis som om den tolkning vi inom evangeliska kretsar skulle varit den dominanta genom hela kyrkohistorien (det var faktiskt först på 1850-talet man började tolka texten på detta vis i Sverige).

Man kan givetvis lägga till många fler exempel på detta. Men dessa korta berättelser från mitt liv (taget ur de senaste månaderna) belyser tanken på att vi som bibelläsare bara "kan läsa som det står". Vi behöver inte tolka, eller behöver några förkunskaper, det är bara att läsa. Givetvis talar man sällan om att andra kristna hävdar samma sak och hamnar i annorlunda tolkningar. Implicit förutsätter man att de andra har fel i sin tolkning, och att man själv har hittat den riktiga tolkningen.

Det jag beskrivit ovan är (eftersom jag nu skriver om modern och postmodern teologi) en vanlig modernistisk uppfattning. Det finns en universell sanning i texten. Ta bara liberalteologin som exempel. De kommer fram som en respons (en apologetisk sådan!) i samband med modernismen. Hela exegetiken (bibeltolkningen) handlar om att hitta textens "ursprungliga betydelse" som innefattar främst en historisk karaktär och inte en teologisk (som tidigare varit sättet man läst Bibeln på).

Min fråga som jag kommer att belysa är; Kan man verkligen inte tänka på något annat vis? Samtidigt kommer jag att knyta an till den bok jag läser av James KA Smith och på ett specifikt vis lyfta in den franska postmoderna filosofen Derrida, och hur han kan berika Kyrkan!

Postmodern teologi, not

2009-10-12T10:22:00.000-07:00

I mitt förra inlägg nämner jag många namn som kanske är obekanta för många av oss. Jag ägnar därför detta inlägg till att kortfattat beskriva dessa i relation till ämnen jag skriver om.

Brian McLaren är en postmodern teolog (postfundamentist) som förespråkar en (kyrklig) uppgörelse med modernismen. Den rörelse han förespråkar har kommit att kallas för "emergent church". 2005 blev han av "Times" utnämnd till en av de 25 mest inflytelserika evangeliska kristna personligheterna.

James KA Smith är en teolog/filosof (tidigare pingstvän) som intresserat sig mycket för filosofin som präglat modernism och postmodernism och vilka konsekvenser detta fått för Kyrkan.

NT Wright är en av världens främsta exegeter och biskop inom den engelska kyrkan. Han är en flitig författare och omtyckt talare som, likväl som de två tidigare nämnda har stort inflytande inom teologi.

Francis Shaeffer var en välkänd kristen apologet som grundade Labri. Han är fortfarande väldigt omtyckt, över 20 år efter hans död. Till skillnad från postmoderna teologer baserade Schaeffer mycket av sina resonemang på tes och antites och universella principer, vilket var/är en grund inom modernistisk epistemologi.

Följ länkarna för enklare analyser på Wikipedia av författarna.

Postmodern teologi - del 1

2009-09-11T10:19:00.000-07:00

En del som läser denna blogg (om det nu händer!) kanske även tittar in hos Stefan Swärd.

Stefan kritiserade för ett tag sedan Brian McLaren (Emergin Church. Problemet i Stefans analys är att han ofta generaliserar vidare till "postmodernism" i sin helhet. Som om alla kristna postmoderna skulle tycka som McLaren. Detta är felaktigt, och jag hoppas att min genomgång av James KA Smiths bok ska kunna peka på en större mångfald än den som presenterats av Swärd.

Smiths mål är att lyssna till vad Foucault, Derrida och Lyotard ansåg, för att sedan söka tillämpa det som är bra på Kyrkan. I början av boken börjar Smith med att gå i fotspåren på Francis Shaeffer (Labris grundare, och delar hans syn på hur filosofi influerar hela samhället. Givetvis tycker sedan Smith/Shaeffer olika i mycket, då den senare nämnda stod i en modernistisk epistemologi.

Smith påpekar att det är felaktigt att se postmodernismen som en djävul, lika mycket som om man skulle betrakta det som en frälsning för kyrkan. Detta påminner även NT Wright oss om. Postmodernismen var någonting som var tvungen att komma för att peka ut felaktigheterna i någonting som inte fungerade. Ungefär som syndafallet pekade på konsekvenserna av människans olydnad emot Gud. Fallet var tvungen att ske pga av det som var felaktigt. Men det kommer någonting efter detta fall.

nu ska jag natta min dotter, så jag får fortsätta med mer i del 2 vid annat tillfälle.

Vem är rädd för postmodernism

2009-09-08T14:45:00.000-07:00

Äntligen, får hjag lov att påpeka, har jag beställt och fått hem James KA Smiths bok "Who is afraid of Postmodernism?".

Jag har tidigare läst Smiths introduktion till Radikal Ortodoxin och jag tycker att han är fullständigt briljant i att göra komplexa områden och ämnen begripbara. En mycket skicklig författare och pedagog med andra ord.
Smith kommer ursprungligen från en pentakostal bakgrund och trots att han idag inte står i denna tradition, är han influerad av den. Han jobbar på Calvin College idag och är en utbildad filosof/teolog. Jag ska försöka ta mig tid att summera viktiga delar av boken på bloggen.

Etik och sånt - sista delen

2009-09-04T14:49:00.000-07:00

Slutkommentarer
Jag har i denna korta essä sökt att svara på en del frågor om etikens principer och konsekvenserna av dessa. Jag kritiserade i början Bexell och Grenholms kritik mot Stanley Hauerwas (som intar en liknande position som MacIntyre) och har sedan presenterat Rawls, Keown och MacIntyres perspektiv i generella termer. Bexell/Grenholm, Keown och Rawls förutsätter alla en objektiv grund att stå på, trots att de har helt skilda verklighetsuppfattningar. Ingen av dessa kommer heller fram till en likadan 'naturlig lag' eller kan bara beskriva den i mer abstrakta termer. Bexell/Grenholms fyra principer är exempelvis väldigt abstrakta och större delen av vår historia verkar ha försummat dessa. Rättvisa och frihet var ingenting som man förstod i termer av hur vi ser på saken idag tidigare.1 Rawls är den som jag har min främsta kritik emot. Detta för hans ständiga försök att positionera de som inte accepterar hans politiska liberalism. Jag vill här söka peka på områden jag är kritisk till hos Rawls.
Rawls har en uppfattning om att man kan dela upp religion och politik. Utöver problemen med detta skriver han att: ”inom den politiska liberalismen försöker vi däremot undvika den sortens tal om natur och psykologi liksom vi underviker teologiska och sekulära läror”.2 Kant och Mills nämner han som stötte stenar för de övergripande lärorna (Rawls, s 204). Skämtar Rawls med oss?

För det första är det svårt att se hur vare sig Kant eller Mills skulle kunna formulera sin filosofi utan religion eller sekulära filosofi. De uppkom inte i ett vakuum, klara och neutrala som Koranen till Mohammed (enligt muslimerna!). Rawls verkar däremot ha en uppfattning om att politisk liberalism är själv-evident och så länge religion och filosofi antingen stödjer denna eller inte stör denna, kan de existera tillsammans. Keown skulle inte kunna fungera som dialog partner för Rawls då han å andra sidan förutsätter Buddism som självklart sann och universell. Problemet hos Rawls, skulle enligt Keown, vara att han har för lite kunskap. Men detta skulle Rawls anse som ett oförnuftigt uttalande och i enlighet med den politiska liberalismen hänvisa till att inget mer behöver sägas (Rawls, s 207). MacIntyre skulle nog anse båda två förvirrade och söka ge en förklaring till deras olika perspektiv i vilken tradition de står inom, och hur den påverkat deras rationalitet och syn på moral.

För det andra är Rawls syn på den politiska liberalismen som frihets och fredsbevare en märklig historieskrivning. Om alla bara accepterade den politiska liberalismen skulle vi få ett paradis, men fundamentalister hotar denna ordning (Rawls, s 148-149). Men historien visar att det är bland de liberala samhällena som krigen i modern tid frodats, inte bland fundamentalistiska sammanhangen, även om de inte givetvis har varit problemfria.

Vad vi möts av är olika verklighetsuppfattningar. För Keown är det en omöjlighet att följa Rawls politiska liberalism därför religionen och politiken inte går att skilja från varandra. Den får konsekvenser som är i allra högsta grad politiska. Exempel på detta är abortfrågan. För Keown finns det inget alternativ att tillåta abort, och detta är inget partikulärt anspråk. Det är en universell sanning att livet ska upprätthållas.

En kort betraktelse av Bexell/Grenholm, Rawls och Keown visar att om den 'naturliga lagen' i någon form existerar, verkar det vara vansinnigt svårt för människor att enas om vad den innehåller och vilka konsekvenser den skulle tänkas få. Nästan så komplicerat att den ter sig partikulär till innehåll och utlevnad när man dessutom går från en abstrakt beskrivning till en konkret.

Johannes Forsberg
Januari 2009
LITTERATURLISTA

Bexell, Göran och Carl-Henric Grenholm. Teologisk etik: En introduktion. Stockholm:
Verbum, 1997.

Hauerwas, Stanley. The Hauerwas Reader. Durham: Duke University Press, 2001.

Keown, Damien. Buddhism and Bioethics. Basingstoke: Palgrave, 2001 (1995).

MacIntyre, Alasdair. After Virtue: A Study in Moral Theory (2nd ed.). London: Duckworth
1982.

Rawls, John. “Åter till idén om ett offentligt förnuft.” I Rawls, Folkens rätt, Göteborg:
Daidalos, 2001, s 143-208.

Etik och sånt 4 (Alasdair MacIntyre)

2009-08-29T01:32:00.000-07:00

MacIntyre och dygdetiken

Jag ska nu försöka att strukturera tankegångarna som mött oss i i samband med min analys även presentera ett annat etiskt perspektiv som representeras av Alasdair MacIntyre. För det första kan han läsas som en kritik mot alla som söker en moral i en naturlig lag, och för det andra som att presentera en helt annan dimension av etiskt tänkande. MacIntyre framställer världen som efter ett svårt krig där man förlorat allt och bara har fragment kvar av det som tidigare var. Man har vissa termer, men förstår egentligen inte dess innebörd eller vad de tidigare innebar och utvecklingen däremellan. MacIntyre menar att vi måste gå bortom en analytisk filosofisk granskning (som inte har förmågan att avslöja varför eller vad som är fel), och på samma sätt kan vi inte lita till modern historia, eftersom det är en konstruktion som skett efter katastrofen, och därför inte heller kan spåra katastrofen eller vad som egentligen skett.^¹

Kriget är en symbol för att vår moral gått väldigt fel. Vi lever i spillrorna, bland fragment av det som en gång var, utan att veta vad detta innebar eller vart vi är på väg. Det senare är av stor betydelse för MacIntyres kritik mot de försök som gjordes under Upplysningen i att bygga moral. Det fanns inget telos, inget mål. MacIntyre hamnar sedan hos Nietzsche (vilket de flesta kritiker av modernismen gör). MacIntyre är kritisk till Nietzsches tes om att moral är en strävan efter makt och menar att om detta stämmer är det bara vår egen vilja som avgör vad som är moral. Han reser även en än viktigare fråga. Istället för att bara acceptera modernismens misslyckande och gå till Nietzsche frågar han om det var rätt från första början att avvisa Aristoteles (MacIntyre, s 117).

MacIntyre tycker inte detta utan anser att lösningen för oss snarare ligger hos just Aristoteles. Istället för att fokusera på val som rätt eller fel vill han placera oss in i ett sammanhang där fokus istället är hur vi bör vara som människor. Att vara människa sätts in i ett narrative, ett historiskt sammanhang. Det är inom det sociala sammanhanget, i traditionen som vi förstår språk och vilka vi själva är. Och det är inom detta sammanhang som våra dygder och vår människa formas. MacIntyre skriver:

It is now becoming clear that we render the actions of others intelligible in this way because action itself has a basically historical character. Its is because we all live out our narratives in our life and because we understand our own lives in terms of the narrative that we live out that the form of narrative is appropriate for understanding the actions of others. Stories are lived before they are told – expect in the case of fiction.^²

Om man söker applicera MacIntyre på ett kristet sammanhang skulle det innebära att Kyrkans berättelse om Jesus genom traditionen skapar en uppfattning hos oss vilka vi är som människor och hur vi bör leva. Traditionen är i sin tur baserad på en auktoritativ text (Bibeln). Detta är en specifik tradition, en partikulär.

1MacIntyre menar att de inte verkar finnas någon rationell väg att säkra moraliskt samförstånd. Analytisk filosofi kan exempelvis presentera sunda argument både för och emot abort.

2Alasdair MacIntyre, AfterVirtue, s 211-212

Etik och sånt - del 3 (Damien Keown)

2009-08-25T14:20:00.000-07:00

Damien Keown och buddism
Keown har som mål att presentera en buddistisk etik som är en mix mellan en teleologisk 'virtue' etik (Keown, s xi) och en naturlig lag som kallas för dharma (s iii). Det Keown påpekar är att en buddistisk verklighetsuppfattning är sann som religion och etisk princip oavsett om andra har förmågan att se detta (s 20). Därmed har vi, liksom hos Rawls, ett universellt sanningsanspråk som relaterar både till den buddistiska texten (sutta) och den naturliga lagen (dharma).

Angående detta förhållande skriver Keown:

”The text are thus the window through which the principles of nature law are discerned”.1

Utöver dessa är kommentar traditionen (acariyavada) och den personliga övertygelse (attanomati) betydelsefulla. Keown är kritisk till en naturlig lag som kopplas till en transcendent verklighet och menar istället, liksom många i Väst gör, att en naturlig lag nås genom förnuftet.
Den innehåller:

1) grundläggande praktiker som indikerar vad som är grundläggande gott
2) Grundläggande metoder som skiljer falskt och sunt praktiskt tänkande ifrån varandra
3) en uppsättning allmänna moral principer (s 19). Den naturliga lagen har en stor betydelse för Keown i de etiska principerna, vilket han förtydligar när han talar om fyra olika plan som dessa härstammar från:

On the ground floor are the things which constitute the everyday business of ethics, namely judgements, choices and actions. On the next level are the rules and precepts which justify the judgements and actions. Higher still are the principles which inform the rules, and finally above the principles is the ethical theory in terms of which the principles are to be defended.2

De två första nivåerna nås genom de olika skrifter Buddismen har, men de två senare nämnda kan enbart nås genom den naturliga lagen. Den får alltså en viktig och framträdande roll inom buddistisk etik. Keown fortsätter:

Seen in this way the Buddhist precepts are a set of normative rules which are derived from higher (logically precedent) principles which in turn seek to protect and promote certain values or goods.3

De tre mest framträdande av dessa 'goda' inom buddistiskt tänkande finner vi vishet (kunskap som nås genom att använda sitt förnuft på ett korrekt sätt och som innebär att nå dharma, inom etiken är det att fastställa vad som är gott, s 50), vänskap (vilket har en vidare betydelse där olika 'virtues' inom relationer ingår, såsom medmänsklighet, tålamod och generositet, s 51). Slutligen den viktigaste av alla, livet själv (s 45). Livet är grunden för både kunskap och vänskap och ska värderas som högsta prioritet.4 Ett dygdigt liv hos en buddhism är alltså att främst leva efter dessa etiska principer i strävan efter perfektion (s 55).

Abort
Jag ska nu försöka presentera ett konkret exempel där Keown utifrån sin buddistiska hållning tar ett tydligt etiskt ställningstagande. Frågan rör abort, en vanligt återkommande fråga i vår kultur. Damien Keown närmar sig området utifrån de principer som jag redogjort för innan.

Livets början sker när ”(i) the ovum is fertilised by the sperm; and (ii) an intermediate being is available to be reborn”.5 När en en penetrering skett och den genetiska informationen kommit ut genom spermien, kommer inte någon ny information att tillföras (s 82). Det är här det individuella livet börjar. Abort är således alltid ett brott mot livet, oavsett omständigheter (s 93f). Keown är kritisk till de mer liberala tolkningar som finns inom buddismen angående abortfrågan.

Det är även här jag ser hans användande av traditionen komma in. Han hänvisar tillbaka till buddistisk litteratur för att påvisa att det inte finns några bevis för att det skulle råda en öppenhet i frågan om abort utifrån ett buddistisk perspektiv. Det finns inga bevis för det, menar Keown. Den naturliga lagen kan aldrig motsäga skriften, som är den viktigaste källan (s 13). Och både skriften och dharma försvarar livet, abort är således fel och en omoralisk handling.

John Rawls tar abort som ett exempel, utan att konkretisera, och bara hänvisar till att katoliker får vara emot abort och kan låta bli att använda rätten till den, men att det bör betraktas som ett religiöst moraliskt ställningstagande och därmed även utan relevans för det offentliga förnuftet (Rawls, s 198).

--------
Damien Keown, Buddhism and Bioethics

* Keown skiljer på olika former av liv, de som kan nå nirvana och de som inte kan nå nirvana, och vidare de liv som är kopplat till en specifik moralisk historia i relation till karma och de som inte är det (s 45f)

Etik och sånt - del 2 (John Rawls)

2009-08-24T02:17:00.000-07:00

Huvudfrågan

Min avsikt här är nu att söka visa på olika etiska principer, regler, berättelser och frågeställningar där jag använder olika författare som har olika perspektiv. Det jag specifikt kommer söka att jämföra är den etiska principen och hur den sedan formar regler, dygder och eventuellt berättelser. Sedan kommer jag jämföra detta mot ett konkret exempel. Detta är dock inte möjligt på alla författare som jag skriver om, av den enkla anledningen att vissa är för abstrakta för att kunna konkretisera!

Det offentliga förnuftet och den politiska liberalismen

John Rawls är en inflytelserik och välkänd filosof (dock inte känd som den roligaste författaren) som i sin bok Folkens Rätt argumenterar för att ett offentlig förnuft i politisk liberal anda ska vara grunden för vad ett samhälle baseras på. Vad som är det offentliga förnuftet bestäms av reciprocitetskriteriet som innebär att:

När villkoren framställs som de förnuftigaste samarbetsvillkoren, så måste de som föreslår dem tro att det är åtminstone rimligt för andra att acceptera dem, och detta såsom fria och jämlika medborgare, inte genom att domineras eller manipuleras, inte heller under trycket från ett politiskt eller socialt underläge.^¹

Samhället byggs på en relation mellan människor som är fria och jämlika medborgare som tillsammans utövar den yttersta politiska makten (Rawls, s 160). Tillsammans med detta fundamentala kriterium ligger det offentliga förnuftet. Det ska uppfattas som någonting grundläggande hos människorna, medborgare riktad till medborgare, och att människor i grund och botten är lika till sin natur (s 200). Den förnuftiga människan accepterar det som just nämnts och när man handlar utifrån de aspekter som främjar rättvisan mest, även om detta sker i bekostnad på ens egna intressen (s 161). Detta ger denna utgångspunkt en speciell plats. Rawls skriver:

Därmed kunde denna folkens rätt få universell räckvidd. Detta för att den inte begär mer av andra samhällen än vad de rimligtvis kan gå med på, när de är redo att stå i en skälig jämlikhetsrelation med alla andra samhällen. De kan inte hävda att jämlika relationer med andra folk är en västerländsk ide!^²

Rawls skiljer även på det som han kallar för det offentliga förnuftet/övergripande läror och det som existerar inom det icke offentliga förnuftet. Det som rör det tidigare kontrolleras på olika sätt i det offentliga politiska forumet (s 157) där de offentliga förnuftets ideal ska nås genom ämbetsmän som röstats fram av folket (s 159). Medborgarna i sin tur röstar som om de vore de som skulle stifta lagarna i relation till reciprocitetskriteriet (s 160) som är grundfriheter som religionsfrihet och samvetsfrihet (s 162, 201). Om jag vill få bort religionsfrihet räcker det inte med ett argument mina meningsmotståndare kan förstå, utan det måste vara formulerat på ett sätt som gör att min meningsmotståndare, som fria och jämlikar, kan acceptera det som det bästa för samhället.^³ Rawls påpekar även att moralfrågor rör sig på samma plan som metafysik och religion, men att den politiska liberala rättvise uppfattningen faller inom ramen för det politiska (s 168). Han gör härmed en stark gränsdragning mellan politik och moral och religion, men även mellan filosofi och politik. På samma sätt skiljs det offentliga förnuftet ifrån sekulära värden (s 174).

Religions roll i förhållande till det offentliga förnuftet

När Rawls är klar med sin presentation av det offentliga förnuftet kommer han in på frågan om hur religionen relaterar till detta politiska liberala samhälle. Man kunde sammanfatta detta i väldigt lätta ordalag: Så länge religionen inte gör anspråk som stör den politiska liberalismen är den välkommen att existera i samhället på ett icke offentligt förnuftigt plan. Om den ska ge sig in i den offentliga debatten finns det specifika riktlinjer och det är att det offentliga förnuftet kräver att vi presenterar argumentet i ”genuint politiska värdetermer” (s 172, 182). Med andra ord, för att religiösa argument ska tas på allvar måste de under processen 'göras om' till politiska värdeargument. Om inte, stannar de kvar i det icke-offentliga förnuftiga planet.

Rawls ger även exempel på hur den politiska liberalismen skulle kunna acceptera skolbön (bön i skolan sponsrad av staten), men under restriktionerna att man inte ger religionen som kunskap något specifikt värde, och att den gynnar den politiska liberalismen (s 192). Rawls är väldigt nöjd med att hans grundprincip ger religionen ett sådant utrymme, men menar även att när läror inte stödjer demokratiska samhällen och reciprocitetskriteriet kan de inte betraktas som förnuftiga. Lösningen på detta är att förkasta ”alla sådana läror som oförnuftiga” (s 201). Han skriver senare om detta:

De hävdar (fundamentalister) att det religiöst sanna, eller det filosofiskt sanna, går före det politiskt förnuftiga. Vi säger helt enkelt att en sådan lära är politiskt oförnuftig. Inom den politiska liberalismen behöver därmed inget mer sägas.^⁴

För att sammanfatta Rawls tankegångar i relation till min essäs tema kan vi säga att han mer är intresserad av att bygga en plattform för politiskt agerande och tänkande än att svara på konkreta etiska frågeställningar. Detta får på sikt konsekvenser för etiken. Ett av dessa är att ”dessa stora illgärningar (orättfärdiga krig, förtryck, religiös förföljelse, slaveri, med mera) så småningom kommer att upphöra” (s 148-149).

Och detta är ju jättebra. Men tyvärr tror jag inte att Rawls har rätt, vilket jag återkommer till i min egen slutanalys. Etiken hos Rawls är universell (som princip), eller borde vara det, reglerna blir att följa reciprocitetskriteriet och dygden att vara förnuftig (vilket är primärt att ta hänsyn till det offentliga förnuftet).

----------------------------------------------------------------------------

Och för alla som undrar varför vi postsekulära "varnar" för modernismen. Här har Ni just fått ett strålande exempel. Religion innehåller ingen faktiskt kunskap, utgångspunkten är en neutral rationalitet som är sekulär och som bara finns där, opåverkbar av historia, tradition och kultur. Dessa presenteras sedan själva som en teologisk profetia, i exemplet med Rawls finner vi detta i hans utopiska tro på att paradiset kommer till jorden bara man följer hans givna modell.

1John Rawls, Folkens Rätt,s 161

2Rawls, s 144 (Det är lite otydligt här hur man ska tolka Rawls i detta citat. Med detta menar jag om man ska tolka honom som att detta offentlig förnufts grundtanke är en universell princip nedlagd i den mänskliga naturen, eller om han anser att hans teori har potential att bli universell).

3Vilket i detta exempel är en omöjlighet eftersom jag då skulle kränka människors frihet att välja religion fritt.

4Rawls, s 207

Etik och sånt - del 1

2009-08-23T14:24:00.001-07:00

Debatten i Stefan Swärds blogg hårdnar och jag släpper detta fullständigt. Kan inte påstå att jag haft så mycket med det att göra från början heller :)
Tänkte dela med mig några tankar kring etik och moral som jag skrev för ett tag sedan. Detta blir en serie på 3-4 delar, så det kanske är värt att vänta med att kommentera vissa aspekter tills allt är presenterat.

---------------------------------------------

Ända sedan Immanuel Kant har det i Väst varit ett konstant sökande efter en allomfattande etisk princip som vi alla skulle kunna böja oss under. Man har dock aldrig lyckats nå något konsensus om vad denna etiska grundprincip skulle innehålla, även om många förslag har givits och ges än idag. Om detta sökande ändå kanske är den dominanta linjen i Väst idag, ifrågasätter många inflytelserika filosofer och teologer och tänkare giltigheten om en universell etik. Dessa ser istället Immanuel Kant som början på ett misslyckande som vi måste ta oss ur, för att kunna förstå människan och historiens och gemenskapens roll i att forma vår moral (kontextualism). En av dessa är Stanely Hauerwas som skriver:

The birth of modernity is coincident with the beginnings of ”ethics” understood as a distinguishable sphere or realm of human life … ”Ethics” becomes that quest to secure a rational basis for morality so we can be confident that our moral convictions are not arbitrary.^¹

En vanlig invändning mot de som är kritiska till en universell etisk princip och står för någon form av kontextualism är att de hamnar i relativism, eller tar bort behovet av Guds existens som symboliseras av eviga moraliska sanningar.^² De svenska teologerna Göran Bexell och Carl-Henric Grenholm riktar kritik på två andra plan:

Till att börja med, ”om varje tradition har helt egna kriterier på etisk rationalitet så försvåras för det första en dialog mellan olika traditioner … en kristen kontextuell etik tenderar att bli så exklusiv att den inte är tillgänglig för personer som saknar gudstro”.^³ För det andra, ”tycks en etisk kontextualism medföra en alltför okritisk förhållningsätt till den egna traditionens uppfattningar. Den kan bara prövas utifrån sådana kriterier som traditionen själv anger”.^⁴

Kortfattat kritik mot Bexell och Grenholms kritik av Hauerwas

Det är inte lätt att förstå kärnan i Bexell/Grenholms kritik mot Hauerwas och vi får anledningar att återkomma till dessa nämna personer senare. Jag vill dock kommentera vad jag ser som ett problem redan nu i denna kortfattade kritik de presenterar, med början på deras senare kritik.

För det första verkar Bexell/Grenholm anse att de själva kan ”hoppa ur” sin egen tradition för att sedan ”utifrån” kritisk granska de etiska teorierna. Hur de skulle vara i stånd att klara av detta argumenterar de inte för, och de ger tyvärr heller inte några konkreta tips på hur vi läsare ska kunna göra detta, utöver en naturlig lag^⁵ som innehåller människovärdeprincipen, kärleksbudskapet, rättviseprincipen och godhetsprincipen. Dessa är enligt Bexell/Grenholm universellt giltiga och kan försvaras genom olika traditioner. Jag bortser från att detta är falskt, vilket det är, och godtar dessa hypotetiskt.^⁶

Hur ska dessa fyra områden kunna hjälpa mig att bortse från min tradition i bedömandet av etiska principer, exempelvis den Hauerwas argumenterar för? De hjälper föga. Jag bedömer de istället utifrån min skolning. Influenserna från grundskola, kyrkogemenskap, universitetsstudier, föräldrar och den träning jag fått i epistemologi för att nämna några få faktorer. Alla förankrade i en specifik tradition.

Och hade jag studerat för Bexell/Grenholm hade jag kanske kommit fram till andra slutsatser. Vidare lyckas andra människor, både inom den kristna kontexten och sekulära, både förstå och kritisera Hauerwas, trots hans ”exklusiva kristna hållning”. Faktum är väl snarare att han är en av de mer offentliga och kommenterade bland de nutida teologerna.^⁷

^{^{---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------}}

1Stanley Hauerwas, The Hauerwas Reader, s 43-44

2Denna kritik skulle kristna filosofer som William Lane Craig och JP. Moreland rikta mot kontextualismen (Philosophical Foundations for a Christian World View). Sekulära filosofer skulle givetvis inte dela den senare delen av kritiken, men kunna hysa farhågor för relativism.

3Göran Bexell och Carl-Henric Grenholm, Teologisk Etik – En Introduktion, s 256

4Ibid, s 256

5I essän kommer 'naturlig lag' även användas för att beskriva den buddistiska naturliga lagen (dharma) och även en sekulär förståelse av en neutral grund som hos Rawls.

6Inget av dessa begrepp som Bexell/Grenholm har föreslagit har haft en likadan betydelse genom hela historien, om man inte argumenterar för att naturlig lag började gälla med en modern Västerländsk förståelse av ordens innebörd, vilket blir otroligt märkligt. En författare som historiskt granskat människan i relation till frihet är Orlando Patterson. I sin bok Freedom – In the Making of Western Culture visar han på ett övertygande sätt om hur människor betraktat frihet, rättvisa och människovärde (synen på slavar och offer) på ett radikalt annorlunda sätt än vi gör. Se även hur begreppet rättigheter hos Hussein Nasr är kopplat i direkt relation till hans muslimska verklighetsuppfattning (The heart of Islam, s 281).

7Bexell/Grenholm är givetvis medvetna om att kristna kan ha olika uppfattningar i etiska frågor och hur etikens natur ser ut, vilket de på ett bra sätt presenterar i sin bok. Men kritiken mot Hauerwas är verkligen märklig och väldigt klen. Som vidare exempel på detta kan det nämnas att MacIntyre gjort sig själv förstådd för den buddistiska Damien Keown som skriver om honom på sidan 17 i boken Buddhism and Bioethics. Uppenbarligen förstår andra MacIntyre och Hauerwas trots att de inte ens delar samma tro som dessa. MacIntyre och Hauerwas har väldigt liknande perspektiv i dessa frågor, därav exemplet med MacIntyre från min sida.

Jag är en tråkmåns

2009-08-11T14:37:00.000-07:00

Poppade in på Swärds blogg som jag gör i mellan åt och såg att han utnämnt mig till den hedersvärda titeln "sur tråkmåns som verkar totalt humorbefriad".

Bakgrunden är min reaktion på Carl Johans blogg där jag skriver att Swärd kan så lite om postmodernism att ingen orkar lära honom vad det handlar om innan man kan föra ett samtal om det hela.

Nu försökte jag visserligen inte dra ett skämt i kommentarerna på Jaktlunds blogg, men jag har ett par anledningar till att jag saknar humor:

1. Jag valde fel i PCM 08 och måste starta om cykel säsongen då jag valde ett spurt upplägg för hela året istället för bergsetapperna.

2. Skype fungerar inte på ett av mina ljudkort och jag har gjort en koppling mellan två ljudkort och fyra högtalare.

3. Jag blev trött när jag skrev denna lista.

Vem vet ...

N.T Wright och Postmodernism

2009-07-20T09:26:00.000-07:00

Den mycket inflytelserika och välkända exegeten/teologen NT Wright förklarar vad Postmodernism handlar om i detta sevärda, korta klipp.

Sjukdom

2009-07-15T14:47:00.000-07:00

Att vara sjuk är inte enkelt. Nu talar jag inte främst om förkylningar, som förvisso dessa kan vara jobbiga att dras med, utan jag talar om sjukdomar som bryter ned vår kropp och som är allvarliga. När jag för ungefär 3 år sedan fick cancer fick jag vara med om hur en sjukdom på olika plan kan påverka en som människa.

För mig var det givetvis främst tanken på döden som var jobbig. Jag konfronterades ofta av den och tänkte givetvis på mina barn och att man eventuellt inte skulle få se dom växa upp. Att de inte ens skulle minnas vem deras pappa var. Utöver detta är det alla papper man ska fylla i till höger och vänster och de ekonomiska aspekterna.
Jag minns att jag frågade vissa politiker från högra blocket varför sjukpengen skulle sänkas och fick till svar "Det ska löna sig att arbeta".

Som om min högsta önskan inte redan var att få vara frisk och arbeta. Jag minns att jag ibland brukade sätta mig på universitetet och läsa en bok där, bara för att för en stund låtsas som att allt var som förut. Men bakom varje timma som passerade gick timmarna närmare till de 16 cellgiftsbehandlingar sjukdomen krävde.

Jag hade tidigare varit elitidrottare. När jag fått 10 behandlingar var min kropp så nedbruten att jag hade svårt att ta mig upp för en trappa. Jag blev trött för allting. Detta var mycket jobbigt för mig.

De jag nämnt ovan är ett par av de olika aspekter man konfronteras av som sjuk. Konfrontationen med sin död, att vara någon "utanför", en onormal, att känna hur kroppen bryts ned och dessutom bekymmer för det vardagliga (ekonomi m.m.).

I den sekulära verklighetsuppfattningen har sådana här betydelser ingen betydelse för ens liv i någon viktig aspekt. Det ses som ett hinder för självförverkligandet som varje individ har framför sig. Därför är det även viktigt att sjukdomarna botas snabbt och effektivt.

Inom vissa kristna sammanhang har man i religiösa termer även "teologiserat" bort de viktiga aspekter som finns i att vandra med sin sjukdom. Man ber en bön om helande och sedan har man gjort sitt. Låt mig föreslå, be för den sjuke, men lev med den sjuke som församling på samma vis. Ibland blir våra böner en ursäkt för att närma oss svårigheterna. Vi ber och upplever därför att vi uppfyllt vår kristna kvot.

Jesus förstod dock att det fanns andra aspekter i sjukdomen. Att vara nära den sjuka och finna där som en medmänniska. Vissa hade vant sig att leva med sin sjukdom så pass att han fann det passande att fråga om de verkligen ville bli friska.

Jag har lärt mig en del lärdomar från min sjukdom som jag aldrig annars skulle ha idag. Dessa är både en börda och en välsignelse för mig. Jag ska skriva mer om ämnet någon annan dag och försöka belysa mer teologiskt hur jag ser på dessa saker. Tills dess hoppas jag Ni kan finna Hauerwas tal om sjukdom i relation till bön och tid intressant.

Praise the market

2009-07-09T14:52:00.000-07:00

Här kommer några reflektioner triggade av min läsning av Jean-Claude Guillebaud och hans bok Re-Founding the World, a Western Testament.

--------------------------------------

Judisk – kristet perspektiv på tiden

Efter Modernismens kollaps har vi som människor inte längre någon gemensam plan för framtiden eller ideal gemensamt som samhälle. Det som istället styr oss fram emot denna dunkla framtid är ett sekulärt sätt att betrakta tid på (Guillebaud, s 83) som är extremt kortsiktig. Marknaden behandlas som en ny gud som bara finns där som en person som alla ska rätta sin liv efter. Kortsiktiga prognoser om hur ekonomin ser ut ger oss ramar att styra vår framtid ett eller två år framåt mot frälsning eller tragik (s 80). Allt beroende på prognoserna.

Ett bra exempel är den pågående finanskris som drabbade oss under 2008. Varje dag rapporteras det om denna kris och allmänheten görs förberedd på att ha dåliga år, med mindre jobb och sysselsättning, i alla fram till 2011. Marknaden som själva ordnat denna finanskris var dock helt oförmögna att förutspå den, en dag var den bara där, och förvirrade folk som inte var ekonomer om hur deras aktier helt plötsligt kunde rasa. Inom detta ska vi bedriva politik. Men hur ska politik kunna bedrivas på ett seriöst sätt om vi ska hållas i relation till den fria marknaden. Den bara finns. Oavsett politisk inriktning är den bara där, med globaliseringen och den fullständiga världsomfattande marknaden som mål.

Politiken blir kortsiktig och det finns nog ingen politiker idag som försöker vinna väljare på hur han eller hon vill att samhället ska se ut om tjugo år. Förändringarna ska komma inom ett par år. Helst efter sex månader ska vi känna av konsekvenserna av det nya partiet (eller det gamla som lovat nya saker). När inga vallöften eller väldigt få vallöften uppfyllts utbreds missnöjet och vi byter parti. Ingen kan bedriva seriös politik kortsiktigt, och idag vinns de flesta valen i termer av ekonomi och det viktigaste blir vilket parti som kan ge mest pengar i plånboken när lönen kommer. Det kortsiktiga som idag är normen påverkar givetvis oss i allt. Guillebaud nämner som ett exempel på hur människor sparar allt mindre (s 82), och hur vi tänker allt mindre på kommande generationer.

Denna kortsiktighet finns inte bara inom marknaden och politiken utan även inom media (som ska företräda den demokratiska opinionen, och teknologisk tid där tiden pressas ned till sådana små marginaler att den mänskliga hjärnan inte längre kan uppfatta hur snabbt det går (s 84). Guillebaud påpekar: ”We must buy, consume, triumph, enjoy, all right now!” (s 84). På sikt hotas hela systemet som byggts upp och inget samhälle eller människa kan ha framtidshopp i detta.

Guillebaud beskriver sedan om hur Judendom betraktat tiden som linjär. Tiden gick inte i cykler eller var utlämnad till gudars nyckfulla handlande, utan hade ett mål. Det var ett väntande och ett strävande efter någonting i framtiden som man satte sitt konkreta hopp till och som uppmanade till handling i en värld som inte var fullständig (s 88f). Kristendomen har samma tidslinje och den anammas även av Islam senare. Progress och tal om förändring av världen som de sekulära idag talar om baseras på en linjär tidsram som har rötterna inom juden och kristendom (s 91). Dock har man skalat bort det mest centrala i denna linjära tidslinje, nämligen framtiden, och placerat frälsningen hos en osäker marknad.

Se även Charles Taylors syn på den sekulära tidsförståelsen i A Secular Age, s 713

Boktips!

2009-07-09T11:01:00.000-07:00

Fick för mig att kolla lite på adlibris efter billiga böcker inom religion och hittade två givna köp! Nu tipsar jag er om dessa med. Priset är 19 kr styck.

I de rotlösas land av Walter Brueggemann
Liv i församlingen av John Howard Yoder

Dessa böcker för 38 kronor!! He ä ba å åk!

2009-07-07T05:15:00.000-07:00

Most American Christians dont know how to read the Bible well. And they dont know how to read the Bible well because they are Americans before they are Christians!
* Stanley Hauerwas

Se det intressant klippet om när Hauerwas tolkar Romarbrevet 13. Ovan är ett citat från denna video.

*EDIT*
Jag hittade en intervju med Hauerwas där han svarar på en del frågor som rör samma ämne som filmsnutten ovan.

Q: In the scriptures we have statements such as Christ’s “render unto Caesar what is Caesar’s”, and we have Paul talking about the “powers that be.” How does the Christian faith draw the line between those statements and admonitions with Christian teachings that are often inconsistent with our own nation?
Hauerwas: Well I don’t think Romans 13; people read Romans 13 and don’t read Romans 12. Paul would have thought that the emperor should also forgive his enemies and so I think that chapter division is just a disaster. “Render unto Caesar the things that are Caesars, unto God the things that are of God.” I treat that in the new commentary that has just been published on the gospel of Matthew and I think it’s pretty clear that that wasn’t saying, “Oh, well Caesar gets to do what Caesar does.” I mean you know when Jesus says let me see the coin, the very fact that the people that had asked him the question handed him the coin already indicated that they were complicit with Rome in a way that was incompatible with being Jewish. So I think that the assumption that, oh well Caesar is Caesar and the church is church and we can get along, well you know Caesar wants it all and I think the idea that we got that straightened out by separation of church and state is just crazy.

Q: If that’s the case, can Christians be engaged politically?
Haeurwas: Of course. It depends on the politics that’s around but nothing about my position prevents Christians from being engaged in politics as long as they are Christians. What bothers me is when they want to say well as a Christian I couldn’t kill anyone but as a congressman or senator I have to do it. Well I don’t think that works.

Q: How then should Christians be engaged politically? What should we be doing as Christians?
Hauerwas: You shouldn’t let anyone tell you, you need to privatize your faith. You say: No, I’m going to vote this way because I’m a follower of Jesus and that’s what it means to be a follower of Jesus. So that’s what I would think is necessary.

Den humanistiska ateismen

2009-06-30T14:53:00.000-07:00

Nu när det är mycket snack om den humanistiska ateismen gör jag lite promotion för mina tidigare inlägg i ämnet:

Del 1 Inledning och Definition
Del 2 Bertrand Russell som den sista nyskapande ateisten.
Del 3 Ateismens relation till en speciell typ av kristendom
Del 4 Voltaire och Candide "Den bästa av möjliga världar". Om teologers dåliga argument.
Del 5 Slutanalys

Jag argumenterar för att ateismen (den humanistiska) är kopplad direkt till en modernistisk epistemologi som är felaktig. Vidare försöker jag visa hur ateismen stått i direkt beroendeförhållande till en specifik form av kristendom (filosofisk/apologetisk) som närt ateismen.

Det är ju en del mer såklart. Om ni vill kan jag skicka PDF filen till Er via mail. Religionsfilosofen@hotmail.com är min mail.

Joel Halldorf och Humanisterna

2009-06-30T04:28:00.000-07:00

Joel Halldorf har idag en bra debatt artikel publicerad på Dagen. Läs den, den är bra. Bland annat skriver han:

Som alla andra kulturer rymmer också vår sina specifika minnen, värderingar och grundläggande antaganden, och att beskriva denna kultur som "allmänmänsklig" är inget annat än uttryck för den arrogans, för att inte säga imperialism, som allt för ofta kännetecknat västerlandet.

Alvin Plantinga och postmodernism

2009-06-25T14:07:00.000-07:00

Hoppas Ni har det bra i sommarvärmen. Själv njuter jag av värmen och även av Dream Theaters nya skiva! Det är grejer. Jag har tidigare sagt att jag ska presentera och kommentera Alvin Plantingas kritik av postmodernism. Detta är någonting som är ganska problematiskt har jag upptäckt av en del olika anledningar.

(a) I sammanhanget skriver han om vilka filosofiska system som hotar den kristna tron. Han ställer sig positiv till vissa aspekter av postmodernism, ex; kritiken mot klassisk fundamentism. Sedan kritiserar han det han ser som problem, exempelvis: relativism (som finns utanför postmodernism med), problemet med pluralism, språkteori.

PROBLEM 1
Det som blir svårt är att Plantinga vill kritisera postmodernismen och försöka framställa den som att ALLA postmoderna tänkare ställer sig bakom detta. Jag tror ibland det kan vara svårt att närma sig postmodernism för att det egentligen förutsätter att man INTE kan systematisera alla under samma kam, som man lättare kan göra inom modernismen.

Hursomhelst, för att ta viktiga tänkare: Varken Hauerwas eller MacIntyre är relativister, alltså anser de inte heller att det inte spelar någon roll vad du tror (pluralism). De lägger stor vikt vid språket och att historier formar oss människor, men till skillnad från en del andra postmoderna tänkare menar de inte att språket formar verkligheten. Det finns en Gud som är verkligheten.
I alla fall är det hur jag tolkar dessa.

Generellt håller jag med Plantinga i mycket av hans kritik av en viss form av postmodernism. Jag håller dock inte med honom om att det skulle symbolisera alla postmoderna tänkare.

PROBLEM 2
Ett påstående som Plantinga gör är att postmodernismen bidragit med en stor kritik mot religion. Här kan jag verkligen inte hålla med honom. Teologin har äntligen kommit ur sitt skal och doktorsavhandlingar har påpekat och fokuserat på sammanhanget mellan "Guds comeback" och postmodernism. I min psykologibok ägnas ett helt kapitel åt hur psykologer efter postmodernism ser mycket mer tolerant på religion än man gjorde innan. Jag skulle kunna forstätta ge exempel (många till). Kort, Plantingas påstående förvånar mig.

För övrigt vill jag rekommendera Er att läsa Plantinga om Ni inte redan gjort detta. Det är en MYCKET skicklig analytisk filosof.

Hauerwas

2009-06-23T16:05:00.000-07:00

Citatet som jag publicerade i förra inlägget var ingen mindre än Stanley Hauerwas. Jag googlade för övrigt omkring och hittade en intressant intervju med honom här.

I klippet ovan finns det för övrigt en intressant (antar jag då jag inte hunnit kolla på hela än) föreläsning om Bonhoeffer, av just Hauerwas. Intervjun som jag länkade till handlar väldigt mycket om Hauerwas läsning och förståelse av Bonhoeffer.

Gissa citatet

2009-06-22T16:03:00.000-07:00

Vem citerar jag?

I have argued that Christians’ first political responsibility is to be the church, and by being the church they should understand that their first political loyalty is to God, and the God we worship as Christians, in a manner that understands that we are not first and foremost about making democracy work, but about the truthful worship of the true God.

Läsning

2009-06-15T16:01:00.001-07:00

Läser just nu en massa böcker så att jag ska slutföra min teologi examen. Så mitt inlägg om Plantinga och postmodernism dröjer ett tag till. Jag hittade en del av mina skrivna tentor när jag sorterade datorn. Det närmar sig 200 A-4 sidor som jag skrivit under dessa år. Då har jag inte sparat allt tyvärr, utan en del arbeten har jag kastat direkt jag fått betyget. Dock har jag sparat de jag är mest nöjd med, och det är ju alltid något.

Jag är ju inte direkt involverad i apologetik. Men detta klipp har lite humor i sig :)

Alvin Plantinga

2009-06-13T11:26:00.001-07:00

Jag kommer snart att blogga om Alvin Plantinga och hans kritik av postmodernism. Plantinga är en mycket inflytelserik kristen analytiks filosof och en av de mer kända namnen inom epistemologi och religionsfilosofi. Så höll ögonen öppna :)

Citat av Stefan Swärd

2009-06-11T12:22:00.000-07:00

Njut av ett av de få tillfällen då jag citerar Stefan Swärd. Men detta är både roligt och klockrent :)

Jag noterar att ena veckan blir man höjd till skyarna av många kristna för att man är så rakryggad och tydlig, och sågad av andra kristna för att man är så rakryggad och tydlig. Och några veckor senare blir man sågad av en massa kristna för att man är för otydlig och utslätad, och höjd till skyarna av andra för att man är så dialog- och samtalsinriktad. Det är sannerligen inte lätt att vara kristen ledare.

2009-06-11T05:23:00.000-07:00

Jag undrar vart sommaren tagit vägen. Får hoppas på en stark comeback! Igår var jag och en vän till mig till Mormon kyrkan. Bakgrunden är att de knackade på hemma hos mig när jag och min vän fixade en del saker med min dator. Jag kände inte att jag hade tid att prata med dem, men vi bestämde att vi skulle ta samtalet senare, vilket blev av igår. De var ett trevligt samtal och de fick berätta om deras tro, och vi inflikade givetvis med våra uppfattningar.

Ni som ibland läser min blogg har säkert uppfattat att jag är en ganska stark kritiker till modernismen epistemologi. Jag kommer inom snar framtid att skriva mer om detta och förklara mer hur jag själv ser på epistemologi. Modernism har ju givetvis format oss alla i dagens samhälle, och man kan ju även ställa frågan om allt inom modernismen verkligen är så dåligt?

Jag tycker inte det. Det är exempelvis inom modernismen sjukvården förbättras och ger oss förutsättningar att leva längre och med bättre hälsa. Jag orkar inte ge mer exempel nu, men allt är ju givetvis inte dåligt! Det är - som jag tidigare påpekade - främst de epistemologiska påståendena som jag är kritisk emot.

Krig och fred

2009-06-09T15:30:00.000-07:00

Som jag skrev i förra inlägget läser jag just nu historia och specifikt om det sista kriget i Sverige (som gav oss våra nuvarande gränser).

Igår var vi i Ratan och tittade på platsen där den ryska truppen var tvungen att retirera. Men vart var truppen innan? 2-3 mil söder om Ratan, ligger Sävar. Där stod det största slaget i Västerbotten och där - tillsammans med flera tusen glada myggor - tillbringade vi dagen i skogen. Det var här den ryska truppen inledde sin offensiv mot de väntande svenska trupperna. Slaget var brutalt och många dog. Svenskarna tvingades retirera till Ratan och dagen efter hade de Ryska trupperna anlänt, men förlorade det slaget.

Det som är lite chockerande är de minimala arekologiska fynd man har. Man vet att soldater som dött begravdes nära eller mitt på slagfälten. Men det enda man hittat är ett eller två kranier och ett muskötskott.

Det jag funderade mest på var hur illa man bevarat dessa historiska områden. Jag är ingen förespråkare för krig (jag är pacifist) - men viktiga historiska platser måste ju bevaras! Här hade maskiner fått gå fram som de ville och gräva radiomastar och dylikt. Den skylt som finns vid alla monumentplatser (som förklarar vad som hänt) var påkörd av en av dessa maskiner. Texten hade rivits av och hela skylten hade man ställt tillbaka, illa tilltygad mot ett träd bredvid ett grönt hus som det stod Comviq på.

Stenröset med monumentet på var 2 meter in i skogen från en liten väg. Problemet var bara att träd växt runt den så man såg den inte om man inte visste att den fanns där. Inte heller någon markering om vart den låg.

Kort sagt, ganska obefintligt underhåll. Jag garanterar att radiomasten och det gröna huset som står där får mer uppmärksamhet och tillsyn. Jag tycker det är lite tråkigt. Vi ska ta vara på vår historia. Den formar oss.

Tentor avklarade och lite annat

2009-06-08T06:19:00.000-07:00

Många av terminens tentor är avklarade eller på väg att slutföras. Det känns skönt att de är över på ett vis. Nu kan jag läsa många av de böcker jag längtat att få läsa och läsa om böcker jag inte hade tillräcklig tid att läsa ordentligt. En av dessa är Charles Taylor's "A Secular Age".

Just nu har jag påbörjat en sommarkurs om det sista kriget i Sverige. Idag var vi på plats i självaste Ratan och tittade på de monument som finns kvar från kriget. Vår föreläsare var fantastisk och kunde verkligen fånga hela de cirka 30 studenterna som var samlade. Orsaken till kriget gick tillbaka ända till den Franska revolutionen och det oerhörda spända läget som existerade i Europa under denna tid. Ryssland ville kriga mot Napoleon, men såg samtidigt med mindre blida ögon mot England.

England hade stöd från ett land och det var Sverige. Och den strategiska måltavlan blev att försöka isolera Englands handel och därigenom vinna kriget emot dem. Sverige låg här som ett nyckelland för denna plan. Detta krig tog plats får snart exakt 200 år sedan, och sedan dess har Sverige (med nuvarande gränser) aldrig deltagit i ett krig igen. Detta är unikt för ett land.

Strax före klockan tre på eftermiddagen den 20 augusti 1809 förvandlades Ratan till ett slagfält. Våg efter våg av ryska soldater strömmade ner mot stranden där de möttes av artillerield från den svenska expeditionskåren som seglat upp från Roslagen med 120 fartyg och 10.000 man. I hamnen låg kanonsluparna sida vid sida och batteriet med sju kanoner på ledskär och ytterligare två på Rataskär gav fyr in mot byn. I över fyra timmar fortsatte striderna, men framemot åttatiden på kvällen insåg den ryska befälhavaren general Nikolaj Kamenskij det hopplösa i situationen och beordrade reträtt.

Samma mamma?

2009-06-01T09:13:00.000-07:00

”Scripture has one meaning – the meaning which it had in the mind of the Prophets or Evangelist who first uttered or wrote, to the hearers or readers who first reacived it”

Liberalteologen Benjamin Jowett

”the goal of exegesis is to let the Scripture say what the Spirit intended it to mean in its original context”

Pentakostala teologerna James Railey Jr och Benny Aker

The Village

2009-05-26T15:56:00.000-07:00

Jag har tre saker jag bör påpeka om innan jag fortsätter detta inlägg:

1. Mitt inlägg om pre-modern exegetik kommer i framtiden.
2. Om du inte sett filmen "The Village" och vill göra detta bör Du inte fortsätta läsa.
3. Jag är en nerd som får teologiska tankar av en sådan film.

The Village
Filmen handlar om ett samhälle som lever fridfullt tillsammans i skogen. Men allt är inte vad det ser ut att vara. Från byn fram till en bit in i skogskanten går nämligen en gräns. Denna gräns är en överenskommelse mellan byborna och "de onämnbara varelserna" som lever djupare i skogen. Dessa varelser är grymma och hänsynslösa, men de respekterar gränsen och besöker inte byn. Plötsligt börjar man finna döda flådda djur i byn. Byborna funderar på vad som kan orsakat detta och när det kommer fram att vissa bybor passerat gränsen blir folket mäktigt oroligt, kan det vara de 'onämnbara' som varnat byborna från att beträda gränsen igen?
Byns äldste (som är en äldre grupp) lugnar byborna med att detta inte kan vara fallet. Men en dag äntrar en varelse byn och målar röda sträck på husen. En tydlig varning.

När en ung man på grund av avundsjuka och kärlek blir knivhuggen av en slagen rival tvingas den skadade mannens fästmö till staden för att hämta medicin. Enda problemet med detta är att hon måste passera skogen och gränsen för det tillåtna. De äldste ger så småningom med sig och låter henne fara. Men innan hon åker får hon reda på sanningen:

De 'onämnbara' är nämligen inga andra än de äldste själv. De har alla råkat ut för olika tragedier och förluster i sina tidigare liv i staden och en historiprofessor får idéen om att skapa ett samhälle skilt från all civilisation som strävar efter att leva i harmoni med varandra. Problemet är bara hur de ska få folket att hålla sig borta från skogen som leder till staden. Lösningen är att hitta på en historia om de onämnbara som formar hela samhällets identitet och existentiella situation. Passeras gränsen får man sona sina brott, då kan varelserna anfalla. Håller man sig på sin kant kan man leva i harmoni. Generation efter generation, dag ut och dag in, påminns alla om denna historia, och den formar ALLA.

Detta är vad narrative teologi menar. Historier formar människor. Den formar vår identitet och vår verklighetsuppfattning. Därför blir Kyrkan ett 'samhälle' som berättar en annan historia. Och eftersom historier formar människor är det viktigt att ta detta uppdrag på yttersta allvar. Jag avslutar detta blogg inlägg med att citera ett litet stycke från min egen tentamen från förra terminen om kristendom och den västerländska historieskrivningen.

CITAT
När jag gick i gymnasiet minns jag att vi ibland frågade vår historia lärare varför hon ansåg historia vara viktigt. Svaret vi fick är ett svar jag hört många gånger sedan dess. Utan historien kan mänskligheten inte lära från sina misstag. Tankegångarna bakom ett sådant resonemang är minst sagt störande. Alla tidigare generationer har levt för att vi ska kunna leva annorlunda, och vidare ligger den en progressive modernistisk tankegång om att generationerna som kommer efter, alltid kommer vara bättre. Vi är någonting annorlunda än de. Det ironiska i det hela är att om vi verkligen tar detta påstående på allvar skulle historien lära oss att de allra blodigaste krigen ligger närmast den tid vi lever. Uppenbarligen lär sig människan inte av de misstag som tidigare skett i historien. Vad är då problemet? Är historia o signifikant? Är allt jag skrivit hittills om historiens viktiga roll i relation till att definiera oss människor en motsättning till det jag nu påstår?Jag svarar nej på detta. Problemet med historia är inte dess existens (som inte går att förneka), utan hur vi på senare tid betraktat historia. Vi har betraktat det som ett ämne som aldrig varit relevant för oss, och om vi bär en epistemologisk grundläggande tankegång om att vår generation alltid är bättre än de som varit, kan historien omöjligt hjälpa oss för framtiden. Därav skriver även John Sommerville:

The story of the decline of the old Western Civilisation course and the rise of something called World History represents no small change in the university...instead of trying to understand ourselves through our own history, the goal has become to distance students from themselves...History should be ”relevant” in that sense that any history course that dosen't teach you something about yourself is probably not worth taking.1

Sommerville är mycket kritisk till hur universiteten idag marginaliserat historia. Man har kurser i ”världshistoria” som söker att ge en simpel överblick över vår kultur, och missar därmed vad historia borde vara. Någonting som lär oss någonting om oss själva. Grunden till hela problemet är hos Sommerville det sekulära universitetet där bara dess egen tradition beaktas (s 103). I sin bok The Decline of The Secular University ger han en svidande kritik till de sekulära fundament universiteten idag står för. Sommerville menar inte bara att det sekulära universiteten misslyckats med sin uppgift, han menar att det från första början var ett misstag.2 Från början var universiteten tänkta att ge information och verktyg för att kunna söka svaren på frågor i livet. Universiteten undervisar om hur man kan betrakta ekonomiska teorier och hur man ska använda sig av dessa för att tjäna pengar, men är tyst i frågan om hur man använder de på ett ansvarsfullt vis. Universiteten undervisar i moralfilosofi, men värdesätter vetenskaplig fakta högre (s 116), samtidigt som man förespråkar en moralisk relativism i toleransens namn som ingen människa kan finna någon vägledning från. Sommerville menar att historia ämnet här skulle kunna motverka detta om man presenterade det förflutna och dess värderingar som någonting som var i allra högsta grad rimligt och verkligt för de som levde tidigare. Ett stort problem verkar dock vara att ingen i akademin är speciellt intresserad av detta, utan istället ersätter genuina argument med vad som är intellektuellt mode för idag (s 5).

Som ett exempel av detta kan man läsa hans redogörelse för Dan Browns bok Da Vinci Koden kontra Mel Gibsons film om Jesus The Passion. Dan Browns bok blev som vi alla vet, en bästsäljare som med sina anspråk på historicitet nådde miljontals människor. Problemet var inte att de blev en bästsäljare, utan att människor tog den som fakta. Och medan denna ”Da Vinci våg” stormade fram över Västvärlden och förledde människors syn på historien om Kyrkan och Jesus mötte de mest utbildade människorna i världen fenomenet med tystnad. Kunde dom inte spåra felaktigheterna i boken? Att exempelvis de Döda havsrullarna som Dan Brown hävdar vittna om Jesu gärning i mänskliga ordalag, eller att de fem miljoner häxor som han hävdar brändes på bål inte kan stämma? Döda havsrullarna är som de flesta vet för-kristna verk. Och de som bemödat sig att undersöka ”häxbränningen” genom dokument talar om 60.000-100.00 under trehundra år, inte fem miljoner, som skulle motsvara dubbla mängden invånare i England under samma tid.3 Sommerville skriver om detta med besvikelse då han tycker att historiker hade ett gyllene läge att bli en del av det offentliga rummet.

Tystnaden tolkar han som ett bevis på att akademin främjar det sekulära tankegångar som florerar. För att understryka detta visar han även hur Mel Gibsons film The Passion fick ta emot stor mängd akademisk kritik, trots att den historiskt ger en mycket mer rättvis bild av vad som hänt i historien än Dan Brown.4

Citat

2009-05-13T08:47:00.000-07:00

"Christian proclamation is not to be judged merely by its success in winning approving response. Where the Word is faithfully preached, some believe, some mock".

William H. Willimon "Peculiar Speech - Preaching for The Baptized" s 85

Exegetik och sånt

2009-05-12T14:21:00.000-07:00

Ursäkta viss ironi

EXEGETIK
Vad är exegetik och hur ska den utföras? Dessa frågor är inte lätta att svara på idag. Tidigare - under modernismens glada dagar - var det lättare. Exegetik är att "hitta textens ursprungliga betydelse" sa alla skolade inom modern exegetik. Både liberala teologer samt de mer konservativa eller fundamentalistiska hävdar samma sak. Själv fick jag lära mig dessa grunder under mitt första teologi år (dock inte senare).

ONCE UPON A TIME ..
En solig dag kom vissa teologer på att Bibeln skulle läsas som vilken annan bok som helst. Hur läser vi en bok? Jo, vi antar att varje författare inte är inspirerad av Gud (möjligen John Milbank och Alasdair MacIntyre - även om Gud kanske ser annorlunda på saken). Vi antar även att texten har en ursprunglig mening som man kan nå genom objektiva studier/forskning av texten. Dessa nås genom en helig metod som kanske den Heliga Ande gav vid en viss modernistisk tidpunkt?
Dessa teologer är mycket belåtna med detta. För att det ska bli en korrekt läsning krävs även att man håller reda på alla böcker och inte begår dödssynder emot metoderna. Exempelvis kan man verkligen inte använda Nya Testamentet för att tolka Gamla Testamentet. GT skrevs ju mycket tidigare!

När man läser är det även viktigt att hitta så mycket bakgrund man kan om författaren, stapla allt i en kronologisk ordning och tolka "bakifrån" och "fram" - dvs, man kan inte använda nyare källor för att tolka Jesaja. Att använda Paulus är fruktansvärt i tolkningen av GT, samma sätt Jesus. Det var ju inte den ursprungliga betydelsen! Den finns ju enbart isolerad i Jesaja. Är du präst i Kyrkan kanske du får göra detta (men det blir ju inte rätt), men verkligen inte som seriös Bibel forskare. Vissa fundamentalistiska grupper skulle hävda att Paulus hade en större grad av inspiration än oss, och därför kunde han få göra på det viset. Ingen annan. Kanske Petrus. Och Johannes. Om de använde rätt metod.

För att nå den ursprungliga objektiva betydelse räcker det inte riktigt med att bara följa metoderna. Det finns ett sista hopp i den yttersta graden av objektivitet som möjligen kan leda till viss extas. Den ursprungliga betydelsen finns nämligen i bibelförfattarnas intentioner och medvetande/undermedvetande. Dessa kommer Bibelforskaren på .. oj, skrev jag "kommer på"..jag menar i objektivitet. Mer som att snubbla över den undermedvetna objektiva meningen.

SAMTAL FRÅN KONTORET
Tveksamma historiska händelser som betvivlas hanterar man på följande vis:
T1: "Den här Jona ... åt en fisk verkligen upp honom?"
T2: "Nja..jag tror det var en hare??"
T1: "Nja, det står att det är en fisk...men det kan ju inte vara möjligt?"
T2: "Jag vet inte...har inte läst Jona, jag jobbar med Q källan.."
T1: "Ohhh just det .. kan jag låna den?"
T2: "Nej"
T1: "Snälla!"
T2: "Nej..den finns inte ..alltså..den finns på sättet som vi moderna teologer anser att den borde sett ut."
T1: "Har Ni skrivit Q-källan??!"
T2: "Ehm, det är .. komplicerat"
T1: "åhhh..tolkar ni små text fragment?"
T2: "Nja..det finns ju inget egentligt bevis på att Q-källan existerat, men vi vet hur den var skriven".

(kort tystnad)

T2: "Du kanske det var en nilen abborre? Jag hörde om en kille som nästan blev uppäten av en sådan!"
T1: "Kanske..men jag tycker det låter orimligt. Hela dokumentet är troligen inte historiskt och Gud kan inte tala genom detta"
T2: "Kanske en Gädda?"
T1: "Nej."
T2: "Du har nog rätt, spola Jona...haha...förstod du?".
T1: "?"
T2:"spola...vatten...fisk...och sånt.."
T1:" ... Du låter nästan som en Barthian"
T2: "Gud frälse oss!"

EN DEL KOMMENTARER
Om än skrivet på ett humoristiskt ironiskt vis ser det i mångt och mycket ut på det här viset inom den historisk kritiska forskningen. Det jag vänder mig emot är inte att den existerar. Snarare att den skulle ses som det ultimata sättet att tolka och förstå Bibeln på. Handen på hjärtat, hur många läser en bok "vilken vanlig bok som helst" på det här sättet? Man KAN göra det om man vill! Men man kan även läsa samma bok på flera olika sätt.

Textens ursprungliga betydelse? För vem? Den ursprungliga betydelsen för de kyrkor som fick Paulus brev? De sökte förstå Paulus undermedvetna agenda? Eller Paulus ursprungliga betydelse? Eller betydelsen för oss i Kyrkan idag? Eller betydelsen för Bibelforskare inom en modernistisk epistemologi? Eller för Joel Halldorf? Eller mig?
Det är jättebra att historisk kritisk metod finns som ETT verktyg i att öka förståelsen. Jag gillar själv att få en inblick i kontexten och historien/idéhistorien. Men enligt denna modell har faktiskt större delen av kristenheten alltid tolkat Bibeln helt felaktigt. Jag kommer när jag behandlar detta igen argumentera för raka motsatsen. Pre-modern Bibel exegetik var bättre än den som jag ovan beskrivit.

Pelle Hörnmark om läget i Pingströrelsen

2009-05-12T04:51:00.000-07:00

Jag har idag sett Pelle Hörnmarks föredrag om situationen för Pingstförsamlingarna i Sverige. Även vid flera tillfällen tidigare har jag hört honom föreläsa kring detta och han är en duktig retoriker och föreläsare. Dagen skriver en kort sammanfattning om föredraget här. Det finns mycket tänkvärda poänger i det drygt 50 minuter långa föredraget. Den allra viktigaste poängen som jag tycker att Pelle lyfter fram handlar om hur vi måste börja se andra människor och sträcka oss ut att finnas till för andra.

Det jag dock är kritisk till är att det handlar så mycket om siffror. Allt handlar om nummer! Människor kommer i skymundan och blir statistik. Om vi vinner en+en+en+en så blir det många människor. Jag stör mig på sådan retorik! Jag tänker på Frank Mangs som antagligen är den mest framgångsrika evangelisten i Skandinavien. Hos honom hittar inte denna retorik. Hos honom hittar man inte människor som nummer och statistik. "De var människor" sa Mangs. Och det var just detta som drev Mangs, att de var människor.

Jag tycker även det är mycket märkligt att man kan ha ett helt föredrag om "kris situationen" Pingströrelsen står inför utan att ens tala om teologin. Ibland får man intrycket av att teologin är oproblematisk och kan stå fast utan att vi behöver fundera så vidare mycket på den, när det i själva verket kanske skulle behövas en revision av delar av den.

Men en intressant föreläsning, som jag rekommenderar. Jag tror den finns att titta på via www.pingst.nu

"Men Jesus såg någonting mer. Han såg samariterna som människor, skapade av hans Fader, älskad av Honom och med samma möjligheter som alla andra människor att gripas av det eviga livet och komma i kontakt med Gud".

Frank Mangs "Sången om Livet"

Föreläsning

2009-03-20T16:55:00.000-07:00

Idag hade jag en kort föreläsning om "Tro på Universitet". Jag har mycket att göra och kunde inte förbereda mig. Jag skrev därför bara en del punkter just innan jag drog iväg med bussen till dit jag skulle föreläsa.

Men det blev bra ändå. Fördelen med att inte ha anteckningar är att det blir kortare, och är det lite tyngre ämnen (som jag tog idag) är det faktiskt en fördel. Det blev en hel del samtal efteråt och många poängterade att de inte tänkt på det som jag sa tidigare (är det bra? :P).

Föreläsningen?
Jo, jag kritiserade liberalismens tankegångar om att de står för en offentlig rationalitet (offentligt rum) medan kristna placeras i den privata sfären.

Calvin

2009-01-28T12:13:00.000-08:00

People think it must be fun to be a super genius, but they don't realize how hard it is to put up with all the idiots in the world.

Calvin

Församlingen som företag

2009-01-26T02:36:00.000-08:00

Dagen har idag en kort artikel om Ted Haggard. Församlingen har nu offentligt gått ut med att Haggard - utöver sin relation med en manlig prostituerad - haft en relation med en ung man i församlingen. Jag citerar hur man hanterat situationen i församlingen:

New Life Church har känt till Haggards affär med den yngre mannen sedan i slutet av 2006. Mannen ska då ha berättat om saken, men församlingsledningen valde att göra en ekonomisk överenskommelse med mannen där det bland annat ingick att ingen av parterna skulle göra händelsen offentligt känd.

- Men vi gjorde inte så för att tysta honom utan vår ambition var att hjälpa honom. Han var en ung man som ville lägga händelsen bakom sig. Och vi ansåg att vi hjälpte honom bäst genom att göra på det sättet, berättar Brady Boyd som efterträdde Haggard som pastor och föreståndare i New Life Church.

För oss som är kristna är församlingens hantering av saken oacceptabel. Det är faktiskt så att Bibeln ger tydliga riktlinjer på hur sådana här saker bör hanteras med. Problemet är att vi istället för att se kyrkan som en kyrka odlat en kultur där kändispredikanter och namn har större betydelse än något annat. Problemet blir - som i detta fall - att man vill bevaka sitt anseende mer än att följa riktlinjerna i Nya Testamentet om omoral i församlingen. Man tystar därför medlemmen med pengar och menar att detta var en handling i sann anda för att hjälpa honom. Yeah right...

I slutet av artikeln uttrycker sig ledningen igen:

- Vi skulle kunna stämma honom, men vi vill inte göra det, säger Brady Boyd som inte heller tänker avslöja vad mannen heter eller vilken summa han fick för att inte göra händelsen känd.

Vilken nåd, dom väljer att inte stämma den unga mannen som utnyttjats av sin tidigare Pastor. Detta är ett tragiskt exempel på när församlingen blir ett företag och när andliga ledare blir förtagsledare vars primära mål är att skydda namnet..

Vad är teologi?

2009-01-24T15:05:00.001-08:00

Vad är teologi?
Läser lite för skojs skull hemma och funderar kring detta. Skulle vara kul att veta Era åsikter innan jag sätter mig och skriver ned något mer konkret.

Vad anser Du teologi vara?

Stefan Swärd och hans tragiska syn på teologi

2009-01-15T14:57:00.000-08:00

Jag läser regelbundet Stefan Swärds blogg. Inte för att jag håller med honom, vi står ganska långt ifrån varandra i hur vi betraktar en del saker och ting. Mer för att jag tycker han är underhållande. Jag tycker det är kul att se hur prestigelös han är, och hur han verkligen kan ändra åsikter om han vet att han har fel. Detta är någonting jag gillar mycket hos honom. En del uttalanden han gör om teologi tycker jag dock är rent ut tragiska. Detta på grund av hans ställning inom EFK.

Stefan Swärd påpekar gång på gång i sin blogg att han aldrig läst ett enda poäng teologi, och verkar se det som något stort. Stefan skriver:

Det jag konstaterar är att den abstrakta teologiska debatten är en helt annan sorts kristendom än den som jag vill leva. För mig handlar kristet liv om att aktivt söka Guds vilja genom att studera Bibeln och få vägledning genom erfarna kristna för hur jag ska leva som lärjunge i mitt vardagliga liv. Det tycks inte vara frågeställningen för teologerna.

Vilken teologisk debatt pratar han om? Och hur kan han säga att teologer inte skulle ställa upp på dessa kriterier? Det är ju exakt detta fokus många teologer har. Teologi finns givetvis inom många skolor, där viss teologi enligt mig är väldigt dålig. Men det finns även väldigt bra teologi. För Stefan är all teologi likadan, abstrakt och utan relevans för Kyrkan. Det är mycket skrämmande att en så inflytelserik kristen inom EFK har denna syn. Inte konstigt att en anti intellektuell kultur frodas..

Samtidigt skriver han på ett annat ställe i bloggen:

Däremot är det bra med debatt och kritisk granskning kring hur vår teologi är utformad och vår inriktning som kyrka. Det innefattar naturligtvis även Katolska Kyrkan.

Men vilka är det som ska göra detta? Vilka är teologer? Kan en Kyrka existera utan teologisk reflektion? Är det fel med utbildning inom teologi? Vad är Stefan rädd för?

Jag tycker det är dags att han klargör sin syn på teologi. Som det är nu kommer bara lösryckta uttalanden som knappast gynnar teologi eller en teologisk reflektion...

Stellan Skarsgård

2008-12-16T08:40:00.001-08:00

Kan inte hålla mig från att uttala mig angående Stellan Skarsgård och hans förhållande till religion. Enligt tidningen Dagen (http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161159) gäller följande:

"I dag ser jag i högsta grad religionen som ett problem," skriver Stellan Skarsgård

vidare

"Där berättar Stellan Skarsgård att religion blev viktig för honom efter terrorattacken den 11 september 2001".

Det är väl inte så konstigt om man ser religionen som ett problem om man börjar intressera sig för den efter 9/11..?? Man får dock inte fram varför det är ett problem. Stellan pratar om att ett samhälle byggt på Bibelns budord blir grymt..
Men..det är ju just det alla västerländska samhällen i grunden är. Iallafall om man ska tro den ateistiska humanisten och filosofen Luc Terry i "Man Made God".

Man får väl läsa hela intervjun med Stellan för att se om det finns något djup i det han säger. Det som återfanns i Dagen kändes mer som ogenomtänkta klyschor..

Debatt

2008-11-26T15:05:00.001-08:00

Var med på ett panelsamtal idag, var bedrövlig, men tur att min kompis var skärpt :P
Tror jag nöjer mig med att skriva bloggar fortsättningsvis :P

I will never leave you, Baby!

2008-11-02T10:54:00.000-08:00

Var på möte idag och vi fick lyssna på en lovsång (?).

"I will never leave you, Baby
Your not alone when your on your knees"

Texten fortsatte sedan i samma grej. En fin kärlekssång möjligen?

Jag föreslår därför denna sång som syndabekännelse:

"Oh baby, baby
Oh baby, baby
Oh baby, baby
How was I supposed to know
That something wasn't right here
Oh baby baby
I shouldn't have let you go
And now you're out of sight, yeah
Show me, how you want it to be
Tell me baby
'Cause I need to know now what we've got"

Vidare, eftersom vi är så stressade följer en kort syndabekännelse:

"Oops!...I did it again
I played with your heart, got lost in the game
Oh baby, baby
Oops!...You think I'm in love
That I'm sent from above
I'm not that innocent"

Tack Britney Spears för ditt bidrag, trodde aldrig jag skulle hitta substansen hos dig.

Augustinus och Skapelsen

2008-09-26T03:46:00.000-07:00

Genom kyrkohistorien har det existerat en mängd olika tolkningar kring Skapelseberättelsen (1 Mos 1f). Vissa verkar tro att det är helt problemfritt och att man kan utan vidare hävda att Genesis skulle tolkas på ett specifikt vis. Jag är en av de som föredrar att problematisera detta rejält och visa på hur svårt ämnet egentligen är. Exempelvis är "Läran om Bibelns totala o-felbarhet" en lära som kommer med 1800-talets så kallade "Princeton teologer" och specifikt med A.A. Hodge. Detta hindrade inte Hodge från att tro på evolutionen. Jag kommer här nu att posta en kortfattat redogörelse av Augustinus syn på Skapelse. Min vän skabbräven och jag har chattat på MSN, i telefon och när vi träffats om Augustinus, och han har nu beslutat att skriva ett inlägg där han söker visa på de problem som hans teologi burit med sig. Jag ser fram emot denna post.

Denna post postar jag av två anledningar. För det första för att visa på att en bokstavlig tolkning av Genesis kunde se annorlunda ut än en del bokstavliga tolkningar som finns inom kristenheten idag. För det andra postar jag detta för att det ibland felaktigt hävdas att kristna ändrat sin syn på skapelseberättelsen sedan evolutionsteorin, för att få saker att gå ihop. Detta är ett felaktigt påstående, men jag vill även poängtera att MÅNGA kristna utan vidare skulle kunna göra detta, helt enkelt för att man tror att fokus på Bibeln ligger på förhållandet mellan Gud och människa och vem Gud är.

-------------------------------------------------------

Augustinus och skapelsen

De flesta av oss har säkert kommit i kontakt med uttryck som bokstavlig och symbolisk tolkning. Bokstavligt är ju vad det låter som och en symbolisk tolkning i en kristen kontext vore ju exempelvis Uppenbarelseboken, som har ett starkt symboliskt språk. Jag har träffat kristna som hävdat att allt i Bibeln ska tolkas bokstavligt, men man behöver inte samtala en längre stund innan man ofta erkänner att: den eldröda draken med sju huvuden och tio hornen, med en krona på varje huvud, som drar med sig en tredjedel av alla stjärnor med sin stjärt (Upp 12:3-4) ska tolkas symboliskt. Jag tror då vi alla hoppas det i alla fall. Just detta brukar ju inte vara några större problem i de mer uppenbara fallen när det gäller hur vi läser och förstår en text. Ett problem som dock existerar är att vad vi idag menar med en bokstavlig eller symbolisk tolkning, inte behövde innebära samma sak för en kristen som levde för tusen år sedan. Det här är ett stort problem för oss, att vi läser historia ur vår kontext och överför våra definitioner och slutsatser på det förgågna. Det här gäller verkligen på skapelseberättelsen. En bokstavlig tolkning av skapelseberättelsen idag, och tidigare i historien kan se olika ut!

Jag betonar detta på grund av två orsaker:

(I) Det finns en uppfattning att en bokstavlig tolkning (som vi ser det) av skapelseberättelsen (6 dagar a 24h per dygn) är det sätt man alltid tolkat Bibeln på. Men i samband med Darwin och evolutionsteorin och modern vetenskaps framväxt, har man de senaste två hundra åren kompromissat med detta, man har låtit vetenskapen diktera Bibel tolkningen.

(II) Den andra orsaken är att jag kommer fokusera på Augustinus, för att visa att detta inte stämmer. Augustinus betraktas ibland ha en symbolisk tolkning, när han själv hävdar att han har en bokstavlig tolkning. Faktiskt innehåller hans titel i boken som behandlar ämnet en del ledtrådar, den heter nämligen Den bokstavliga meningen av Genesis.

(III) Detta är ju även ett exempel på hur man kan förhålla sig till vetenskapen, och det finns även moderna teologer som har ett liknande förhållningssätt.

Kanske träffat människor som anser sig veta hur du tänker och vad du menar, fast du inte alls tänker eller menar på det viset: ”Jag vet nog vad du tänker!”
Hebreerbrevets författare skriver på ett ställe att vi har en stor sky av vittnen omkring oss (Kapitel 12), om herr Augustnius är ett av dessa vittnen måste han under de 1500 åren han ha varit död byggt upp en frustration av himmelska proportioner.
Så, Augustinus menade att han tolkade skapelseberättelsen bokstavligt.

Augustinus 354 – 430 e.Kr
Augustinus föddes i Tagaste (delar av Algeriet idag) och räknas som en av de främsta teologerna från Paulus och framåt. Han har en stor inverkan på vår teologi, men även på vår kultur i Väst. I början av sitt liv hängav han sig till manikeismen (en form av gnosticism) men blev senare kristen. Han skriver om denna omvändelse till kristendomen i Bekännelser som är världshistoriens första självbiografi. Han var lärare i retorik från början, men efter att ha levt ett asketiskt liv ett tag efter sin omvändelse blev han mot sin vilja utsett till presbyter (Biskopens medhjälpare) 391 och 396 blev han utsedd till Biskop, och kämpade mot gnosticism och kristna villoläror.

Så, när Augustnius skriver, är det lång tid innan personer som Darwin, Newton och Einstein och den moderna vetenskapen är påtänkt.

Augustinus och skapelseberättelsen
Tidigare hade Augustnius skrivit en bok som heter En kommentar om Genesis: Två böcker emot Manikeismen där han tolkade den i mer allegoriska (metaforiska) termer. Men precis innan Guds Stad skriver han igen om ämnet, och då har han ändrat sin uppfattning om saker och ting.

1. Genesis ska tolkas bokstavligt och inte allegorisk/metaforisk börjar han med att slå fast. Uttryck som ”ljus”, ”dag” och ”morgon” har en andlig innebörd mer än en fysisk innebörd. Men det ska även tolkas som att det fysiskt har hänt i historien, att ljuset, dagen och morgonen har sin existens i skapelseförloppet. Men på samma sätt ska även de andliga innebörderna av dessa termer tolkas.

2. Augustnius upptäckte snabbt hur svårtolkad Genesis är. På punkt efter punkt lägger han fram olika möjligheter och tolkningar, och han vet inte riktigt själv vilken han ska ta ställning till. ”Jag har tänkt att varje en, så långt man kan förstå, ska välja den tolkning han kan få grepp om. Där han inte kan förstå den heliga Skriften, låt honom glorifiera och frukta för sig själv”. Han tycker vidare att Genesis verkar ligga bortom människans begränsade förstånd att få full förståelse om.

3. Vi måste vara beredda att ändra vår uppfattning om Genesis i ljuset av ny information. Augustnius förespråkar en tillbakadragen, flexibel och öppen hållning till våra tolkningar av skapelseberättelsen.

”I områden som är dunkla och bortom våra synfält … ska vi inte rusa in huvudlösa och så lätt ta ställning för en specifik sida, som i ljuset av nya sanningar, rättfärdigt skulle kunna underminera den positionen vi valt, och därmed faller vi. Det skulle inte vara att kämpa för läran i den heliga Skriften, utan för vår egen strävan i att ha Skriften med oss i våra egna önkningar”.

4. Vi ska inte göra absurda uttalanden om vad Bibeln säger när sådana uttalanden är strikt kontradikta mot vad människor vet, och som har pålitliga källor. Intressant uttalanden som kanske inte är helt problemfritt alltid idag. Augustnius kontext var ju aningen annorlunda. Men samtidigt är det ett försök att inte söka hamna i en konflikt med vad som var etablerad vetenskap.

5. Augustinus tar utom-biblisk kunskap seriöst. Han var mån om att hänga med i den grekiska vetenskapen och lyssna till vad de visste och kunde.

Augustinus: specifika tolkningar ur Genesis
(I) Gud skapade allting samtidigt. Enligt Augustinus skapade Gud allting samtidigt i begynnelsen. Vissa saker var gjorda i fulländad form redan från början, som vi ser de idag, medan andra saker var skapade med en potential form, så att de med tiden skulle bli fulländade.

(II) Sex dagar är inte sex ”riktiga dagar” som vi uppfattar det. För Augustnius har dessa dagar ingenting med tid att göra. Gud skapade allt samtidigt och för de som inte kan förstå att det skedde samtidigt (som enligt Augustinus är poängen i texten) har texten placerats så att vi steg för steg ska kunna komma fram till detta. Men dagarna har inte med tid att göra hos honom, utan tvärtom anser han att de ligger bortom vår erfarenhet och kunskap för oss dödliga män. Istället menar han att

”De sju dagarna…som vi är bekanta med..är som en skugga och ett tecken på att vi ska minnas dessa dagar i ett spirituellt ljus som möjliggjorde all Guds verk i en perfektion av numret sex”.

Här är det nog ingen som fattar vad Augustinus pratar om, och det verkar som om han själv inte önskade få frågor om just den biten.

Och när du hör att alla saker var gjorda efter dagarna var gjorda, kanske du även möjligen förstår denna sexfaldiga och sjufaldiga repetition som tog plats utanför tiden. Om du fortfarande inte kan förstå detta, borde du lämna området och låta de som förstår det att fundera på saken.

(III) Syndafallet enligt Augustinus resulterade inte en fullständig kollaps av kosmos. Exempelvis tycker han att anledningen till att djur äter djur, är för att de är skapade på det viset.

(IV) Han föreslår även att Adam och Eva var skapade dödliga. Detta baserar han på att de var tvungen att äta även trots att de var odödliga. Om de var odödliga fanns det ju inget behov av att äta. Deras död var ett resultat av synden, men hade de inte syndat skulle de ha fått andliga kroppar lika de kristna nu ska få vid uppståndelsen.

De sista var mer exempel på hur Augustinus tolkade skapelseberättelsen. Och det är ju inte direkt vanligt med vissa av dessa tolkningar idag, men på sin tid var det inte sett som något icke ortodoxt, alltså som en villolära.
Det här var lite om Augustinus syn på skapelsen, ni får själva värdera om han har någon viktig poäng i det han skriver.

2008-09-22T02:32:00.000-07:00

Hej Daniel

I övrigt vore det intressant om du kunde utveckla diskussionen om objektiv moral mer. Jag har också funderat lite på detta argument och andra argument för Guds existens på senare tid och ibland slås jag av tanken/frågan: vad är allt detta bra för egentligen? Kommer någon icke-troende människa ett närmare steg kristen tro på grund av det kosmologiska och moraliska argumenten för Guds existens? Vad bygger vår tro på egentligen? Samtidigt kan jag förstå varför moralen kan fungera som stöd för gudstron (tänk C.S. Lewis resonemang i Kan man vara kristen?).

Hejsan, jag tror du är ganska nära Alvin Plantinga här gällande Gudsbevisen. Han menar att Gudsbevisen möjligen kan ge stöd för den som redan tror, men han är mycket tveksam till om det har någon övertygande kraft för andra människor. Plantinga står ju själv i en kristen tradition (Kalvinism) som alltid varit kritisk till Gudsbevis. Jag håller även med Plantinga något så när i detta.
När det gäller objektiv moral har jag skrivit om det här

Hej Martin

Vilket är egentligen standardargumentet för att vårt tillsynes moraliska beteende är ett tecken på Guds existens?

Jag tänkte försöka påbörja det intressanta samtalet senare om din presentation om moral. Jag tror som du, att det kan bli intressant och dina tankar tror jag säkert kan fungera bra som en start för detta samtal. Hoppas fler även hakar på i kommentarerna. När det gäller din första fråga tror jag (genom att gissa) att det standardargument som finns för att försvara Guds existens genom moral är det som vi dagligen möter inom apologetiken. Man brukar resonera på ungefär följande sätt:

1) En objektiv moral existerar
2) En Objektiv moral är beroende av Guds existens
3) Därför existerar Gud

Argumentet kan se ut på olika vis, men poängen är att man försöker fastslå Guds existens genom att peka på objektiva moraliska värderingar. Man följer Immanuel Kant i en viss form med andra ord. I mitt svar till Daniel hittar du en länk till ett inlägg där jag skriver om hur vi som kristna borde betrakta moral, och eftersom jag just nu läser Etik och Moral C kommer jag säkert både utveckla mina egna tankar mer, och fundera kring annat som berör detta under tidens gång. Nu ska jag springa till bussen! Väl mött senare.

//Johannes

Ett försök att besvara viktiga frågor

2008-09-14T15:15:00.000-07:00

Daniel ställde bra frågor till mig under kommentarerna som jag vill försöka att besvara nu direkt i ett inlägg. Han skrev:

>

Du citerade Jayne Svenungsson med orden: "Det existerar helt enkelt inget universellt eller neutralt förnuft i vars namn det lättvindigt går att avgöra vad som kan betraktas som rationellt och inte."
Men finns det inte något vagt självmotsägande i denna lätt "postmodernistiska slutsats"?
För gör inte slutsaten anspråk på att kunna uppfattas universellt av förnuftiga människor, och innebär inte det i så fall att man åtminstone accepterar en universell förnuftig och rationell trotssats: Dvs. att det inte existerar något universellt eller neutralt förnuft med vilket det går att avgöra vad som är rationellt eller inte.

Det Jayne och många andra kritiker till modernismen menar är att INGEN är objektiv eller historielös. Någonting man betonade kraftigt inom modernismen. Om man är objektiv och inte anser sig vara påverkad av vare uppväxt/sociala/erfarenheter/eller att syndafallet påverkat oss (för att tala i kristen kontext) och liknande, så visst, då kan man hävda att det finns ett sekulärt förnuft (det är vad man talar om som neutralt) med vilket man kan avgöra vad som är rationellt eller inte. Men du verkar implicit förmoda att om man inte kan föra ett samtal utan ett sekulärt förnuft. Kanske missuppfattar jag dig, men filosofer som Alvin Plantinga och Alistair MacIntyre och teologer som John Milbank och Stanley Hauerwas ser inte dessa problem, och jag håller med dem. Vi kan föra samtal med människor på rationell basis utan att för den skull hävda absoluter (vilket kräver det som jag skrivit ovan om att man ignorerar uppväxt/social påverkan m.m). MacIntyre skriver exempelvis om detta i sin klassiska filosofiska bok "After Virtue". Jag kan lägga ut en sammanfattning på den senare för att klargöra hur han menar. Plantinga ses ju som en som genom den reformerade epistemologin bryter mot den analytiska filosofins skarpa slutsatser. Exempelvis menar han att det viktigaste inte är vad Bertrand Russell tycker om hans "properly basic belief" argument, utan vad den kristna kyrkan tycker. Något många analytiska filosofer skulle betrakta som en hädelse.

Och så är vi tillbaka på ruta ett igen och måste försöka komma på en enhetlig ontologi och kunskapsepistemologi, eller?

Nej, poängen är ju att postmodernismen är en kritik mot modernismens anspråk. Projektet om en ENHETLIG ontologi och kunskapsepistemologi är ju det man kritiserat sönder. Det är ju bara att titta i historien, det har ju ALDRIG existerat någon enhetlig ontologi exempelvis. Descartes fundamentism höll sig under modernismens gyllene ålder. Som jag ser det har det aldrig existerar några enhetliga ontologiska eller epistemologiska anspråk...då skulle ju epistemologin inom filosofi vara meningslöst.

Jag kanske har missuppfattat något, men jag känner mig inte bekväm med denna postmoderna slutsats. Behöver vi verkligen postmodernismen för att inse modernismens begränsningar?

Jag tror du missuppfattar vad postmodernismen är. Det kunde lika gärna heta "kritiken mot modernismen" i en bemärkelse. Post står för någonting som kommer EFTER. Alltså EFTER-modernismen. Så i den bemärkelsen är vi ju beroende av det för att kunna kritisera modernismen. Teologerna inom den radikala ortodoxin exempelvis anser att det som vi idag kallar för "postmodernism" är slarvigt använt. Och att det egentligen bara handlar om en hypermodernism. Exempelvis att människan sätt i centrum, känslor beslutar osv..det var ju någonting som modernismen startade. Man fokuserade på individen och speciellt på människans rationella kapacitet. Detta har sedan enligt RO bara "hypat" vidare. Dom ser sig själva som de sanna postmoderna eftersom de anser att en sann postmodernism rimligtvis skulle vara någonting helt annat än modernismen.

(Det anser i varje fall filosofen W L Craig att vi inte behöver om jag förstått honom rätt). Alister Mcgrath och flera andra filosofer etc. diskuterar ju olika varianter av det som går under begreppet kritisk realism som ett bättre alternativ till den postmoderna filosofins självrefuterande drag. Hur ser du egentligen på den postmoderna filosofin? (om man nu kan ställa en såg vagt definierad fråga) Vilka för och nackdelar finns det med den? Och vad kan den innebära för teologin och kristen tro enligt dig?

För det första tycker jag varken Craig eller Mcgrath (teolog) lyckas fånga postmodernismen och att båda dessa står närmare modernismen än något annat. När du frågar mig vad ha anser om postmodern filosofi och dess för och nackdelar så ställer du en svår fråga. Jag skulle vilja påstå att de flesta som kritiserar postmodernismen, sällan på allvar studerat den. De flesta som kritiserar den, kritiserar en version av postmodernism som är en postmodern nihilism. För mig personligen har det som teolog, jag delar den KRITIK det finns mot modernismen som postmoderna filosofer kommit med. Som teolog och kristen tycker jag det är mer Bibliskt, läs exempelvis mitt inlägg där jag kritiserar objektiv moral. En bra jämförelse är igen den radikala ortodoxin. De använder postmodernismen för att kritisera modernismen, men är inte heller nöjda med postmodernismen, utan söker istället rötterna mer hos tänkare som Augustinus och Thomas av Aquino.
Postmodernism finns i flera olika former och det är väldigt svårt att redogöra för alla dessa. För mig personligen är det dock den modernistiska kritiken som är viktigast. Postsekulära teologer hävdar fortfarande universella sanningsanspråk, men man gör det inte utifrån tron på någon slags enhetlig sekulär rationalitet, utan från en kontext, där man erkänner att man är påverkad av historien, och att man även påverkar historien. Jag har svårt att se hur detta skulle vara felaktigt.

Hoppas detta gav några svar på dina frågor. Du är välkommen åter givetvis.

Mvh
Johannes

William Cavanaugh

2008-09-12T08:19:00.000-07:00

Vi har haft 2 helt otroliga dagar på Universitetet, då William Cavanaugh, en av katolska kyrkans mer kända teologer besökte vår lilla ort! Han hade två öppna föreläsningar; Den första handlade om religionen orsakar våld och den andra handlade mer om Kyrkan och nattvarden som en social händelse, drama. Det var lite djupare än den klassiska pentakostala synen på nattvarden som en åminnelse om vad Jesus uträttade. Hos Cavanaugh fick nattvarden en oerhörd social betydelse, och vi har MYCKET att lära av honom. Jag snackade med honom efteråt och han var oerhört trevlig och sympatisk som person, men viktigast av allt. Det innehåll och de föreläsningar han hade var helt fantastiska.

Den humanistiska ateismen - litteratur lista

2008-09-08T09:25:00.000-07:00

Litteratur

Henri De Lubac, The Drama of Atheist Humanism

Editerad av Al Seckel, Bertrand Russell on God and Religion

Michael J. Buckley , At the Origins of Modern Atheism

Editerad av Michael Drolet, The Postmodernism Reader – Foundational Texts,”What is Enlightenment?”

Jayne Svenungsson, Guds Återkomst – En studie av Gudsbegreppet inom Postmodern Filosofi

Alister McGrath, The Twilight of Atheism

Voltaire, Candide (nätupplaga) http://www.gutenberg.org/wiki/Main_Page

Richard Dawkins, Illusionen om Gud

Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarahustra (nätupplaga) http://www.gutenberg.org/catalog/world/readfile?fk_files=39637&pageno=244

William C. Placher, Unapologetical Theology

Ingemar Hednius, Tro och Vetande

Sam Harris, Why Science Must Destroy Religion, http://www.huffingtonpost.com/sam-harris/science-must-destroy-reli_b_13153.html (tidningsartikel)

Den humanistiska ateismen - slutanalys

2008-09-08T09:21:00.000-07:00

Analys och slutsatser
Jag har hittills i min essä främst söka beskriva en del av fenomenet med den humanistiska ateismens tillkomst och innehåll. Jag har sökt visa på hur den stått i ett beroendeförhållande till teismen och moderniteten för sin existens, och även hur olika tongivande humanistiska ateister tänkt kring kristendom. Jag har nu kommit fram till min slutanalys där jag söker att fullborda syftet med denna essä, nämligen att från ett postmodernistiskt perspektiv, betrakta den humanistiska ateismen.

Problemen med vetenskapen som sanningen
Som jag nämnt redan ett par gånger var upphovsmannen till den modernistiska epistemologin Rene Descartes och hans klassiska fundamentism. I den sökte han en säker filosofisk grund för att bilda sig en epistemologisk verklighetsuppfattning. Detta blev dominant och existerar fortfarande än idag, dock har det övergetts av de flesta samtida filosofer. Vad man lägger som fundament är olika, men helt klart finns tanken inom den humanistiska ateismen att vetenskapen är den väg som visar vägen till sanning. Utifrån denna empiriska vetenskap ska man sedan pröva andra anspråk, exempelvis religiösa utsagor, som måste kunna rättfärdigas. I Sverige cirkulerade denna debatt under mitten av 1950-talet då Ingemar Hedenius i tidningar utmanade teologerna om kristendomens sanningsanspråk. I boken Tro och Vetande, ett inlägg till den debatt som pågick, undrade Hedenius varför inte religionens påstående ska prövas med samma villkor som vetenskapen. Tanken som Hedenius tar upp är på intet sätt nytt. Rötterna finns redan hos John Locke och etableras sedan genom William Kingdon Clifford som var verksam under modernismens glada dagar. Den objektiva vetenskapen och dess objektiva vetenskapsmän kommer att kunna pröva religionens anspråk. Som den nyateistiska Sam Harris uttrycker det:

Science, in the broadest sense, includes all reasonable claims to knowledge about ourselves and the world. If there were good reasons to believe that Jesus was born of a virgin, or that Muhammad flew to heaven on a winged horse, these beliefs would necessarily form part of our rational description of the universe. Faith is nothing more than the license that religious people give one another to believe such propositions when reasons fail. The difference between science and religion is the difference between a willingness to dispassionately consider new evidence and new arguments, and a passionate unwillingness to do so.

Att vetenskapen skulle vara förutsättningslös måste betraktas som en felaktig slutsats i en modernism där man var a-historiska. Det är ganska lätt att filosofiskt påpeka att även vetenskapen måste förutsätta att det finns en kunskap att hämta och att denna kunskap relaterar till vår verklighet, och att detta är svårt att empiriskt bevisa. Än viktigare är det som Nietzsche påpekade, och som vidare vetenskapshistoriker som Thomas Kuhn argumenterat för, det att människorna är knyten till en specifik historia och är inte objektiv. Det finns inget objektivitet bland vetenskapsmän, lika lite som det finns objektivitet bland andra människor. Vi är alla knyten till en historisk kontext, påverkade av densamma och har ingen möjlighet att kliva utanför detta. Vi kan ha en vilja och en ambition att vara objektiva, men kommer aldrig vara det. Vi känner igen Nietzsches tankegångar i detta. Hur är det då med ett påstående som detta:

Science, they say, can provide a way of objectively finding out the truth, independent of the assumptions of any particular tradition. Science, therefore, does not have to wrestle with the problems of pluralism: there is one scientific method, and properly applied, it generates one set of conclusions given the currently avaiable evidence. Measured against such standard, religious thinking seems thoroughly muddled.

Oavsett en given partikulär tradition finner vetenskapen sanningen, som med sin vetenskapliga metod, rätt tillämpad, ger oss sanningen. En enkel titt på vetenskapshistorien borde vara tillräckligt för att inse att även detta inte stämmer. Den bakomliggande tanken i detta påstående är att det skulle existera en ren data. William Platcher tar som exempel Euklides geometri. Anledningen är att den om någon är rationalisters favorit för en första princip (ren data och självklart universellt sann). Euklides skulle givetvis inte kunna bevisa empiriskt att denna var sann, utan om man frågade honom om varför den skulle vara sann, skulle han möjligen svara: Den måste vara sann, ta en titt på den. Och den var ohotad i närmare tvåtusen år innan ryssen Nikolai Lobachevsky och ungraren Farkas Bolyai under 1820-talet, oberoende av varandra fann en alternativ geometri till Euklides. Trettio år senare arbetar tysken G. F. B. Riemann fram en annan alternativ modell som enligt Einsteins relativitetsteori skulle vara korrekt, men detta är bara i ljuset av hur man tolkar gravitationen i Einsteins teori. Tolkar man det aningen annorlunda stödjer den Euklides geometri. Poängen är att det inte kan lösas isolerat, som en självklar universell sanning, första princip, borde klara av. Det finns flera möjliga alternativa lösningar, beroende på hur de sitter ihop med resten av informationen vi har tillgänglig. Och då denna information inhämtas visar det sig att även den kan tolkas på olika sätt som ger olika svar. Platcher sammanfattar:

Even if we take something like Euclid’s fifth postulate, we cannot judge it in isolation, either by empirical test or by some criterion of intuitive self-evidence. On the face of it, the postulate does seem reasonable, but in order to preserve it, we have to give up something else that also seem reasonable. We can do that, but we have to face a different set of consequences, and we have to look at connections all through our system.

Problemen slutar dock inte här, för det finns egentligen ingenting som är den vetenskapliga metoden, i alla fall inte enligt filosofen Feyerabend.

There are no element that occur in every scientifical investigation but are missing elsewhere ... The most we can do ... is to ensmerate rules of thumbs, give historical examples, present case studies containing divergent procedures, demonstrate the inherant complexity of research...Listening to our tale, scientists will get a feeling for the richness of the historical process they want to tranform.

Vetenskapsfilosofen Thomas Kuhn huvudsakliga intresseområde var att spåra hur den moderna vetenskapen vuxit fram. Alla fält, menade han, växte fram ur ett slags kaotiskt tillstånd där man tillsammans delar vissa antaganden med varandra. Varje forskare söker sedan att skapa en bas att stå på och arbeta från. En dag kommer ett vetenskapligt verk att visa sig så imponerande att de andra anammar detta som ett paradigm. De börjar då dela dess påståenden och förutsättningar och söka reda ut de ouppklarade delarna i teorin. Som exempel ges Newton och Darwin. Någon dag kommer ett paradigm där forskare byter ut förutsättningarna, fundamenten och inriktningen. Detta sker när det rådande paradigmet råkar i kris. Om en ny teori då kan lösa det som var upphovet till förra teorins kollaps, får vi ett nytt paradigm. En titt i kosmologihistorien tycks ge Thomas Kuhn rätt, enligt mig. I över tvåtusen år var det Aristoteles tanke om ett evigt statiskt universum som var det paradigm man arbetade efter. Tanken utmanades då under 1900-talet av flertalet oberoende och olika tolkningar på allt från rödförskjutning till bakgrundsstrålning började motsäga det rådande paradigmet. Einstein står här som symbolen för den som anammat Aristoteles modell som paradigm och dess förutsättningar som sanna, då han går emot sin egen relativitetsteori (som förnekade att universum var statiskt), och utvecklar en kosmologisk konstant för att bibehålla universum som statiskt och evigt. Efter en hård kamp, forskare mellan, byts det gamla paradigmet ut till förmån för ett nytt, helt annorlunda det förra. Vi skulle kunna ta liknande exempel från kvantfysiken, eller biologi. Svenungsson påpekar att Nietzsches tanke om att det inte existerar en förutsättningslös vetenskap, och att den modernistiska vetenskapen sökte ta över religionens plats, betraktas som självklarheter inom den samtida filosofin.
Detta är bara en del kortfattade sammanfattningar av en kritik som främst riktar sig emot modernismen. Då dock den humanistiska ateismen står i ett direktberoendeförhållande till densamma är den utsatt för en svidande kritik. Om vetenskapen inte är förutsättningslös, om det finns flera möjliga lösningar till olika problem, och om vetenskapen är beroende av sin historia, bakåt i tiden och den rådande, om det inte finns någon vetenskaplig metod som upptäcker sanningen om den följs, finns det ingen anledning att hävda att vetenskapen, i all sin prakt, skulle vara en bättre väg till ”sanning”, än andra discipliner. I och med detta faller de anspråk man gör inom den humanistiska ateismen. Den utmaning Ingemar Hedenius kom med till Sverige med under 1940-50-talet, som Bertrand Russell talade om på 1920-talet, och som Richard Dawkin och Sam Harris talar om idag, är en dröm, som dött.

Rationalitet
Om vetenskapen inte kan ses som ”sanningsbäraren” kanske människans rationalitet kan göra detta? Rene Descartes skulle antagligen svara jakande på denna fråga. Men mycket av den kritik jag gett mot modernismens syn på vetenskap faller även på tanken om en universell rationalitet. Även rationalitet är knyten till en historisk kontext, vilket inte minst syns i de religionsfilosofiska debatterna. Under 1940-50 tal var filosofin närmast ateistisk. Ett gäng skickliga filosofer dyker på i slutet på 1960-talet, med bättre argument än de ateistiska, och klimatet förändras. Religionsfilosofin kommer tillbaka starkt och gudsbevisen börjar försvaras med framgång. Betyder detta att Gud faktiskt var död, för att sedan återuppstå , eller betyder det att människan lärt sig tänka på ett specifikt sätt, och att en grupp lyckades bättre under en tid, än dess meningsmotståndare? När det gäller mer specifikt kritiken mot Descartes, som menade att man måste tvivla på allt och hitta något som man inte kan tvivla på, och sedan bygga därifrån, så är många brydda om vilken denna självklara universella grund skulle utgöras av. Och för det andra, som Wittgenstein påpekade, hur kan man tvivla på allt, och kunna hävda att man överhuvudtaget kan ställa några frågor, än mer tänka? Det är bara i kontexten där vi antar någonting, som vi kan ifrågasätta andra ting.
Vissa kanske skulle hävda att de analytiska filosofiska debatterna skulle kunna ta oss till dessa absoluta anspråk. Men detta är enligt mig snarare ett bevis på det omvända då den analytiska filosofin är en mänsklig 1900-tals konstruktion som främst fokuserar på definitioner och språk. Du måste även ägna dig en hel del tid för att bemästra denna disciplin, och den är främst ett Väst världs fenomen. På samma vis symboliserar den även sökandet efter absoluter inom vissa håll. Debatterna har varit ändlösa ända sedan den filosofiska teismen, just innan och under Upplysningen om Guds existens ska vara den absoluta grunden, eller om en sekulära universell rationalitet ska vara det, som ateister önskar. Problemet är att eftersom det just är denna fråga man söker att lösa, kan ingen av dessa betraktas som fundament. Problemen ökar om vi sedan inkluderar andra kulturer som tänker i helt annorlunda banor än oss själva. Där vi mäter hur smarta människor är genom logik och IQ skalor, finns det civilisationer som menar att den människan som är bra socialt, rimligtvis även är den smartaste.
Vad som betraktas som rationellt är i högsta grad en svår fråga. Jag citerar återigen Svenungsson:

Det existerar helt enkelt inget universellt eller neutralt förnuft i vars namn det lättvindigt går att avgöra vad som kan betraktas som rationellt och inte.

Slutord
Min avsikt i detta arbeta har varit att betrakta den humanistiska ateismens framväxt och kritisera/betrakta den från ett postmodernt perspektiv. Min aviskt är alltså inte att försvara sanningsanspråk eller skriva om hur man löser frågan om relativism inom postmodernismen, trots att exempelvis William Placher och Nancey Murphy ger bra exempel på detta. Jag menade att upphovet till den humanistiska ateismens existens ligger hos den filosofiska teismen. När Nietzsche förklarade Guds död, var det just denna filosofiska teistiska Guds död som han kritiserade, och även sin samtida ateism och utopiska vetenskapssyn. Jag har sökt visa på hur den humanistiska ateismen sökt ersätta kristendomen, och har därför talat om en sekulär religion, eller en heresi på den filosofiska kristendomen. Man kan därför även tolka denna essä som en kritik mot en specifik form av teism. Jag sökte sedan visa i min slutanalys hur vetenskapen inte kan betraktas som en väg till sanning, eller som en universell frälsningsväg. Helt enkelt för att det idag är svårt att tala om den som en disciplin som söker en sanning. Den ger istället möjliga svar, och är långt ifrån neutral eller objektiv. På samma sätt visade jag problemen med en neutral universell rationalitet. Det existerar helt enkelt inte en sådan eftersom vi alla lär oss hur vi bör tänka i en specifik kontext. När man närmare tittar på den humanistiska ateismen är det just dessa två anspråk på vetenskap och universell rationalitet man gör. När detta inte längre finns kvar, finns inte heller någon legitim grund för den humanistiska ateismens existens. Jag får avsluta min essä med att citera Alister McGrath som liksom de flesta jag citerat, är överens om att den humanistiska ateismen, var knyten till en kultur:

One of the most striking features of Nietzsche’s account of the “death of God” is that is rest in a cultural perception. God has not been argued out of existence; a cultural mood devolped, which tended to see God as something of an irrelevance, and relegated him to the sidelines. Yet cultural is not static; it continues to change. What if a new cultural shift took place, rekindling interest in the spiritual reacting against the very ideas that once made atheism such an attractive option? For that, in a nutshell, is what many observers consider to have happend in the last few decades, as modernity faltered, uncertain of its own values, and unwillingly, gave way to postmodernity.

Den humanistiska ateismen 5

2008-09-08T09:20:00.001-07:00

Comte och Feuerbach
Efter Voltaire i tid, men innan Bertrand Russell, hittar vi en annan viktig person som är värd att behandla, främst för att han fick ett enormt inflytande. Jag syftar på en av sociologins upphovsmän, August Comte (d 1857). Kyrkan fick givetvis sona för de filosofiska spekulationer man arbetat med, som exemplet med Descartes visar. Det handlar även om politiska och socialt missnöje som gör att Kyrkan under Upplysningen starkt börjar ifrågasättas. De som var med i denna kritik, men som inte förespråkade en deism (som Voltaire) eller ateism, tyckte att kristendomen spelat ur sin roll, att den misslyckats. En av dessa var Comte, som ansåg att den katolska kyrkan misslyckats med att vara en moralisk kraft för samhället, och därför behövdes det ett nytt prästerskap. Detta nya prästerskap skulle komma med en ny andlig kraft, som mäktade med att förändra Europa till grunden. Till skillnad från den senare Bertrand Russell och dagens nyateister trodde dock inte Comte på att den empiriska vetenskapen skulle kunna vara svaret för mänskligheten. Den var allt för fragmentarisk och uttalade sig sällan om de stora frågorna som människor behövde få svar på. Som existentiellt verktyg skulle den sakna framgång. Det som behövdes var istället något som kunde lägga allt i ett större sammanhang, i en sanning, som Comte hittade i socialvetenskapen. Målet var en universell religion i socialvetenskapens namn, en ny positiv era där vetenskapsmännen var de andliga fäderna. Comte ansågs dock mer och mer som en diktator som inte accepterade fritänkandet.
En som inte direkt sökte att ersätta kristendomen med en annan religion, utan istället försöka hitta de bakomliggande orsakerna till dess existens var Ludvig Feuerbach (d 1872). Med huvudfrågan om varför människor trodde på Gud ansåg han sig ha hittat svaret i filosofisk antropologi. Feuerbach tes är enkel; omedvetet projicerar människans längtan efter mening och odödlighet en Gud. Det är alltså den religiösa människans kognitiva fakulteter som inte fungerar korrekt. Det bara är den religiösa människan som har detta fel och gör henne omedveten om att Gud är ett önsketänkande. Liknande paralleller hittar vi bland dagens nyateister där Richard Dawkins har en tes om att den religiösa människan smittats av ett meme. Ett religiöst virus. Feuerbach menade att när människan inser att den enda sanna Guden är hon själv, kommer historien att förändras. Hur exakt detta skulle ske är dock mer oklart. Man får nästan intrycket av att det måste ske genom någon slags uppenbarelse i rationalitetens namn. Då de kognitiva fakulteterna inte riktigt fungerar på större majoriteten av världens människor, tycks Feuerbach dröm hopplöst utopisk om man betraktar det som en ateist. Hos Marx hittar vi ekon av hans läromästare, och där Comte hittade ersättningen för kristendomen i sociologin, hittar Marx den i sin kommunism. ”Arbetarnas religion har ingen Gud, eftersom den söker upprätta människans gudomlighet”. Gud behövs för att klara av lidande och orättvisor, någonting att hänga fast vid som sedan Marx politiska system kommer att ersätta. Då försvinner även behovet av denna illusion om Gud. Himmelriket når jorden inte i Jesus Kristi namn och hans försoningsoffer, utan genom Karl Marx och hans politik.
Som jag nämnde i inledningen delar jag inte Henri De Lubacs om att Feuerbach och Comte är någonting som kan placeras i samband med Nietzsche. Detta beror främst på att De Lubac fokuserar på inflytandet som dessa personer hade och fortfarande har genom andra tänkare som driver deras teser vidare. Det som har förändrats är att vi nu stigit in i en ny filosofisk attityd som betecknas som postmodernism. I samband med denna postmodernism tappar Feuerbach och Comte mer och mer sitt inflytande. Detta mycket beroende på att de i sina argument är i direkt beroende till modernismen, där de söker ersätta kristendomens absoluter med nya absoluter. Nietzsche är en ateist som radikalt bryter mot detta tänkande och faktiskt är den som genom att proklamera Guds död, även proklamerar modernismens död, och därmed även den humanistiska ateismen. Förvånansvärt och paradoxalt nog, har detta lett till att Gud kunnat göra comeback igen. Man frågar sig därför vilken Gud Nietzsche proklamerade vara död.

Friedrich Nietzsche – Destroy – Erase – Improve
Den svenska teologen Jayne Svenungsson påpekar mycket riktigt att Nietzsche inte kan betraktas som någon som helt plötsligt kommer med helt nya idéer. Han i sin tur var influerad av tänkare som Sören Kierkegaard, Edmund Husserl och Paul Ricoeur. Vidare kan man även gå tillbaka längre i tiden till Martin Luther och Blaise Pascal.

Det är emellertid vare sig möjligt eller eftersträvansvärt att återföra filosofihistoriens stora vändningar på enskilda tänkare. Snarare kan Nietzsche beskrivas som den tänkare som fullbordar en filosofisk utveckling som pågått under flera sekel och som medfört att gudsbegreppet blivit alltmer överflödigt inom den västerländska filosofin…Men detta är som sagt bara den ena sidan av myntet. För Nietzsche är samtidigt den tänkare som mer än andra öppnar upp för den idéutveckling som lett fram till att gudsfrågan på nytt kommer aktualiseras inom samtida filosofi.

Uppenbarligen har vi en paradox här. Nietzsche är den som förklarade att Gud var död, samtidigt leder detta till att Gud kommer tillbaka. Frågan är naturlig och det är även den fråga Svenungsson söker svaret på; Vilken Gud var det Nietzsche dödade? Innan svaret ges på detta, ska vi titta på Nietzsches huvudkritik av främst modernismen.
Det är nog ingen överdrift att påstå att det flesta människor vet att det var Nietzsche som yppade orden ”Gud är död!”. Färre kanske är medveten om vad han menade med dessa ord, och Nietzsche är inte alltid den lättaste att förstå. Henri De Lubac menar att dessa ord uttrycker en valmöjlighet, en handling att ta avstånd från kristendomen som i första hand inte handlar om några argument. Givetvis kopplas detta in i Nietzsches syn på kristendomen som ytterst är en moral, som är förkastlig. Till skillnad från många av de humanistiska ateisterna, som skulle betrakta Guds död som en framgång och lycklig händelse, ser Nietzsche detta med ögon som saknar denna glädje. Svenungsson påpekar att Guds död skildras som en ”tilldragelse med katastrofala eller apokalyptiska dimensioner”, har tre väsentliga drag: (a) Guds död är ingen glädjefylld händelse (b) händelsen är ett unikt och radikalt brott i historien, och slutligen (c) det väntar på sin fullbordan. Någonting som Nietzsche kritiserar är de absoluter som kristendomen gjorde anspråk på, men kritiken stannar inte där. Svenungsson skriver,

Deklarationen ”Gud är död” riktar sig i lika hög grad mot de moderna vetenskapernas och ideologiernas kvasigudar, som snabbt skyndar till för att inta den plats som lämnats tom efter den kristna Guden.

Nietzsche själv uttrycker detta som ett fängelse, inte ett dugg bättre, än det som tidigare var i Så talade Zarahustra:

You seduce us, you faker, you fine us, to unknown desires and wildernesses. And watch out when such as you start making speeches and fuss about truth! Woe to all free spirits who are not on their guard for such a magicians! Their freedom is dome for you: You teach and tempt us back to prison.

För Nietzsche var det otänkbart att ersätta absoluter med andra absoluter. Men han gick även längre än så i sin kritik. Under modernismens dagar hade man tron på vetenskapen som en förutsättningslös disciplin som uppenbarade sanningen för mänskligheten. Vetenskapsmän var objektiva, utan förutfattade meningar, involverade i ett projekt som både upplyste och skulle rädda människor från allt lidande. Nietzsche kritiserar denna syn och menar att man överhuvudtaget inte kan tala om någon förutsättningslös vetenskap.

(…)Nämligen att det alltjämt är en metafysisk tro som vår vetenskapstro vilar på – att även vi kunskapare av idag, vi gudlösa antimetafysiker, alltjämt tar vår eld från den brand som en årtusenden gammal tro tänt, denna kristna tro, vilken också var Platons tro, att Gud är sanningen, att sanningen är gudomlig.

Nietzsche kritiserade den modernistiska synen på absoluter, den objektiva vetenskapen och att man inte såg sig bunden till sin historia. Den dörr som tidigare öppnats av tidigare tänkare (s10) stod nu än mer öppen. Och en framtida generation filosofer och tänkare, influerade av Nietzsche, som Foucault och Derrida fullbordar kritiken emot de modernistiska idealen. Svenungsson besvarar den fråga hon tidigare ställde i sin bok angående vilken Gud som dör:

Den Gud Nietzsche förklarar död, i den mån han åsyftar den kristna teologins Gud, är med andra ord inget mer än en begreppslig avgud, en tom metafysisk konstruktion.

Det Nietzsche på ett vis fick genomslag i är det som sedan kom att kallas för postmodernism. Hur denna kritik mer ser ut gentemot modernismen kommer jag att gå in på mer i mina slutsatser.

Den humanistiska ateismen 4

2008-09-08T09:19:00.001-07:00

Den bästa av möjliga världar och Candide
Leibniz filosofiska tes är till sin grund enkel. I ett försök att filosofiskt försvara den kristna gudens samexistens med lidande och ondska, formar Leibniz en teodicé. Den bästa av möjliga världar innehåller inte inget lidande utan att mindre lidande är omöjligt. Det mått av lidande som vi har som mänsklighet, kan inte bli mindre. Gud har skapat den bästa av möjliga världar. Leibniz filosofiska tes såg länge ut att vara rimlig tills den mötte sin största utmaning i ett konkret exempel av mänskligt lidande. Den 1 november 1755 drabbas Lissabon av en förödande jordbävning som efterföljs av tsunamivågor, efterskalv och bränder. Dödssiffran är än idag oklar och varierar från allt mellan 30 000 till flera hundra tusen och mer. Det som inte är oklart är att detta var en enorm katastrof lik den jordbävning som drabbade den runt om Indiska Oceanen 2004. Helt plötsligt mötte Leibniz argument den konkreta verkligheten, och allt fler började tvivla på om denna optimism verkligen kunde stämma. En som tidigare anslutit sig till Leibniz optimism, skriver innan efterskalven slutat, en förödande och ironisk kritik av argumentet.

1759 släpps Candide av Voltaire och blir snabbt en bästsäljare. I en briljant beskrivning får man följa den unge Candides liv. Vi hittar honom först i Westfalen där han bor på ett fint slott och förälskar sig i den unga Cunigunda. Leibniz själv gestaltas i metafysiko-theologico-kosmolonigologi läraren Pangloss. Candide beskriver honom:

Han bevisade överlägset, att det icke finns någon verkan utan orsak och att i den tänkbart bästa av världar var herr baronens slott det skönaste av slott och dess fru den tänkbart bästa bland baronessor.

Den unge Candide ser upp till Pangloss och anammar hans lära om den bästa av alla möjliga världar rakt av. Då Candide blir kysst av den vackra Cunigunda, dottern till baronen som äger slottet, blir han utkastad och driven på flykt. Det liv som i den resan nu Candide ger sig ut på blir en horribel upplevelse. Han torteras och pryglas, blir såld som slav och lurad av sina pengar. I början av sin resa nås han även av den fruktansvärda nyheten av Pangloss, att hans älskade Cunigunda dött. När den unge Candide får höra den fruktansvärda nyheten undrar han vilken sjukdom som tagit hennes liv:

"Cunegonde is dead! Ah, best of worlds, where art thou? But of what illness did she die? Was it not for grief, upon seeing her father kick me out of his magnificent castle?"
"No," said Pangloss, "she was ripped open by the Bulgarian soldiers, after having been violated by many; they broke the Baron's head for attempting to defend her; my lady, her mother, was cut in pieces; my poor pupil was served just in the same manner as his sister; and as for the castle, they have not left one stone upon another, not a barn, nor a sheep, nor a duck, nor a tree; but we have had our revenge, for the Abares have done the very same thing to a neighbouring barony, which belonged to a Bulgarian lord."
At this discourse Candide fainted again; but coming to himself, and having said all that it became him to say, inquired into the cause and effect, as well as into the sufficient reason that had reduced Pangloss to so miserable a plight.

Ironin är glasklar och genom hela boken fortsätter Candides miserabla liv. Han blir fångad och torterad, får höra nyheter om vänners och sin älskades död, blir lurad på pengar och såld som slav, ständigt uppmuntrad av Pangloss, som sedermera blir hängd. Trots att man lätt kan tänka sig en värld där Candide kunnat råka ut för mindre lidande, håller han naivt fast vid den lära hans mästare Pangloss givit till honom. I slutet av boken visar det sig att både Pangloss och Cuningunda överlevt. Candide får äntligen sin kärlek, som tyvärr vid denna tidpunkt både ser gammal ut, är inte speciellt vacker och väldigt gnällig. Pangloss summerar sin egen tanke i slutet av boken när de tillsammans sitter vid Candide’s hus och dricker pressad citron:

There is a concatenation of events in this best of all possible worlds: for if you had not been kicked out of a magnificent castle for love of Miss Cunegonde: if you had not been put into the Inquisition: if you had not walked over America: if you had not stabbed the Baron: if you had not lost all your sheep from the fine country of El Dorado: you would not be here eating preserved citrons and pistachio-nuts.

Candide svarar med sin första egna åsikt i hela boken, och även kanske den märkligaste när han säger “Väl talat, men nu måste vi ta hand om vår trädgård”.
Att hela boken är skriven mot denna optimism som Leibniz förespråkade är svårt att blunda för. Hela Candide’s liv baseras på att man kan tänka sig andra världar där han och de han möter lider mindre. Leibniz filosofiska tes hade många anhängare, men efter jordbävningen, och Voltaires bok tappade den mycket i kraft, och givetvis ändrades även Gudsbilden för människor.

Den humanistiska ateismen 3

2008-09-08T09:16:00.000-07:00

Teism och ateism
Min avsikt här är inte att ge en fullständig historisk redogörelse för hur ateismen uppstod. Istället vill jag försöka ge en mer fragmentarisk bild av hur ateismens gyllene ålder faktiskt förbereds och möjliggörs av kristna teologer och filosofer. Två teologer och författare som går in på detta är Michael J. Buckley (At the Origins of Modern Atheism) samt Alister McGrath (The Twilight of Atheism). Båda argumenterar för att den humanistiska ateismen livnärdes av tidiga teologer och filosofer. Det som skiljer de båda författarna åt i ett avseende är att Buckley även fokuserar på teologer/filosofer innan Rene Descartes, vilket McGrath mer eller mindre utlämnar. Båda är överens om att genombrottet kommer med Upplysningens Fader, Descartes.
Buckley ’s bok är ett detaljerat och lärt verk som innehåller en mycket intressant tes:

Den centrala meningen av ateism ska inte sökas direkt i ateismen; det ska sökas i de gudar eller den gud som erkänns, som ateismen antingen har sysselsatt sig med eller valt att ignorera som en underliggande seriös utmaning. Historien indikerar detta … att ateismen till sitt väsen är parasitisk.

Enligt Buckley saknar ateismen i sig själv möjligheter att leva. Den måste leva på någonting annat, och detta i den religion som den konfronterar. Det är därför som han talar om ateismen som en parasit. Ateismen står i ett dialektiskt förhållande till teismen, där ateismens innehåll formas av teismens innehåll. Jag låter Buckley tala för sig själv:

The meaning of atheism, then, is always dialectical, that is, it emerges from its contradiction. But in this dialectical generation of meaning, more is involved. Each desicion about the significance of god also settles new meanings on such systematicially plastic terms as matter, world and human being ... A determination about god and about atheism invariably involved the conferral of meaning on everything else, either as presupposition or as consequent.

För att förstå vad som menas tar jag ett enkelt exempel. Jag har tidigare nämnt Bertrand Russell, Richard Dawkin’s och den humanistiska ateismens syn på vetenskapen som vägen till sanning och räddning. Under modernismen var vetenskapen något som betraktades som objektivt. Man betonade detta väldigt kraftigt, och det data man fick från experiment var bara att läsa av och sätta i en lärobok som sant. Idag debatterar vetenskapsfilosofer inom realism/anti-realism om det överhuvudtaget går att säga att vetenskapen står för något som är sant. Det dock de allra flesta är överens om är att vetenskapen knappast är en objektiv disciplin, eftersom det är människor som sysslar med den. Det Dawkin’s och den ateistiska humanismen kritiserar kristendom för, är dess absoluta anspråk, bara för att sedan själv byta ut det som kritiserats mot egna absoluter. Nietzsche genomskådade detta tidigt:

Man ser att också vetenskapen vilar på en tro, det finns överhuvudtaget ingen ”förutsättningslös” vetenskap. (…) (M)an ska komma att begripa vart det är jag vill komma, nämligen att det alltjämt är en metafysisk tro som vår vetenskap vilar på – att även vi kunskapare av idag, vi gudlösa och antimetafysiker, alltjämt tar även vår eld från den brand som en årtusende gammal tro tänt, denna kristna tro, vilken också var Platons tro, att Gud är sanningen, att sanningen är gudomlig.

Det är givetvis inte bara en tillfällighet att det blir fel, utan själva tanken är i direkt beroende av Descartes fundamentism där vetenskapen står som en självklar grund varifrån all kunskap sedan ska byggas. Detta är, vilket jag senare ska visa, djupt felaktigt. Citatet från Nietzsche påvisar detta, även om det saknar den tekniskt filosofiska utläggningen som vi kanske är mer vana med idag. Hos honom tolkade människan verkligheten, och människan stod aldrig som objektiva i sin relation till den.
Om det nu är så att ateismens står i ett dialektiskt förhållningssätt till teismen när den formar sitt innehåll. Hur är det då med ateismens existens? Kan det vara teismen som är orsaken till att den humanistiska ateismen börjar existera? Både Buckley och McGrath besvarar denna fråga jakande. Den tidigare av dessa teologer tar den inflytelserika Leonard Lessius (d 1623) som ett exempel på hur ateismens existens närs. Jag försöker här återge en del huvudpunkter av Lessius tänkande rörande den ateism, som i detta skede främst var en ”väckelserörelse” som främst förnekade auktoriteter. Till skillnad från senare tänkare som Feuerbach, som menade att Gud skapades omedvetet utifrån en rädsla för döden, argumenterade Lessius för det motsatta. Det är ateisterna som drivs av en rädsla för den eviga domen. På detta vis är det ateisterna som har ett önsketänkande baserat på rädsla, på att undvika Guds dom. Själens odödlighet och Guds existens var för Lessius nödvändiga, för att vi ska kunna rationalisera etiska val, som demonstrerbara sanningar. Genom att argumentera för Guds existens skapades en ”rädsla” som ledde människan att fatta rätt moraliska beslut. Det är detta ateisterna genom att förneka Gud försöker komma ifrån. Lessius behandlade såvida denna rörelse som ett filosofiskt problem, då den ateism som funnits tidigare i antika Grekland var filosofisk. Det man uteslöt var att det handlade om ett religiöst problem. Men det vara bara inte heller ateismen som sågs som ett filosofiskt problem som skulle bemötas med filosofi. Hos Lessius börjar även Guds existens ses som detsamma. Guds existens blir för honom en filosofisk frågeställning och filosofin ett apologetiskt verktyg. Med vad är egentligen problemet med detta?

Centuries have rendered this critical choise of the Thomists common enough-expected, ordinary, self-evident, and bearing a major influence on the history of ideas. By implication, this is to assert that religious experience of Christianity as such posseses nothing with which to engage this issue of the existence of god, that are no specifically religious resources upon with theology might reflect and with which it might respond to the atheistic question. The theologian as such is to say that he has nothing to say. He must “apply to the philosophers for philosophical information”. The forum or form for such a question is philosophy. Since the issue does not comprehend all of theology, but only divine existence, Lessius could abstract the problem from its “theological place” and bring to simply “the method of philosophy”.

Vidare,

In the rising attacks of atheism, Christology continued to discuss the nature of Christ, the unity of his freedom and his mission, the preciesly constituting facto of his person, the consciousness of the human Jesus, the nature of his salvific acts; but the fundamental reality of Jesus as the embodied presence and witness of the reality of god witin human history was never brought into the critical struggle of Christianity in the next three hundred years. The Enlightenment gradually took over the discussion of the meaning and existence of god. There was no need for the philosophes to draw upon their own state of the question. It had been given to them by the theologians.

Kanske den som gestaltar dessa citat i sin person är han som fått namnet Upplysningens Fader, Rene Descartes. Utöver att lägga de epistemologiska villkoren för modernismens tänkande, lyckades han även genom sina filosofiska argument få folk att tvivla på Guds existens på allvar. Sann kunskap var för honom universell och nödvändig, och dessa kunde man demonstrera med absolut säkerhet. Utifrån detta, som kallas för klassisk fundamentism, börjar han sitt arbete med att försöka bevisa Guds existens. Problemet var bara att ”för hans kritiker, lyckades Descartes bara visa, att utifrån hans egna kriterier, verkade Guds existens snarast osannolik”. Och på samma sätt som Lessius, uteslöt Descartes religiös upplevelse och Jesus Kristus som Guds utsända inom historien. Istället bar han förhoppningen om att vetenskapen och filosofin skulle vara ett verktyg för Kyrkan och bevisa Guds existens. Alister McGrath drar samma slutsatser som Buckley gällande teismen som en nödvändig faktor för ateismens existens.

The English experience suggested that nobody really doubted the existence of God until theologians tried to prove it. The very modest succes of these proofs led many to wonder if God’s existence was quite as self-evident as they had once thought. A well-meaning defence of God ended up persuading people that the case for God was suprisingly uncertain. Descartes failed defence of God led to the widespread conclusion that every attempt to prove God’s existence was either contradictory or unintelligible as a matter of principle, because this God simply cannot be related to the world of everyday experience...Historically, it can be shown that arguments used by French atheist against religion in the late eighteen century were borrowed from religious writers who had previously sought to eliminate atheism.

På ett vis kan man argumentera för att det Lessius och Descartes och många efter dem inte försvarar är kristendom, utan teism. En teism där filosofiska apologetiken exkluderar en överflödig Jesus Kristus i förmån för frågan om Guds existens som sker enbart på filosofisk basis. Det handlar alltså inte i grunden om att argumenten enbart var för dåliga, utan att de exkluderade kristendoms kärna. Ett exempel på hur filosofiska argument i förmån för Guds existens kan slå bakut (och ofta gör det) hittar vi hos Gottfried Leibniz (d 1716) och hans kritiker François-Marie Arouet (d 1778), mer känd som Voltaire.

Den humanistiska ateismen 2

2008-09-08T09:15:00.001-07:00

Bertrand Russell – Den sista nyskapande ateisten
År 2007 släppte Richard Dawkin’s boken Illusionen om Gud, en bok som får symbolisera det som nu kallas för nyateism. Denna bok har många likheter med den snart hundra år gamla Bertrand Russell föreläsningen Why I Am Not A Christian. Russell får kanske betraktas som en av de främsta kritikerna av kristendom under tidigt 1900-tal. Med sitt knivskarpa intellekt, sitt inflytande, och med den analytiska filosofin som redskap, säkrade han välförtjänt sin plats i historien, både som filosof och ateist/agnostiker. Att han benämnde sig själv som både som ateist och agnostiker beror på hans förhållningssätt till filosofi och populärspråk.

”… jag säger att jag borde beskriva mig själv som en agnostiker, eftersom jag inte tror att det finns ett slutgiltigt bevis med vilket en kan bevisa att det inte finns en Gud”.

Till begreppet Gud, eller om det finns någon sådan, ställer han sig själv i en agnostisk position rent filosofiskt. Russell tar exempel på hur man under en filosofisk föreläsning även måste förhålla sig agnostisk till Homeros och Zeus, fastän ingen tror på att de existerar, helt enkelt för att man inte kan bevisa att de inte existerar. Populärt talat beskriver han sig själv som ateist till dessa gudar, och han tillägger: ”I relation till den Kristna Guden, skulle jag, tror jag, använda exakt samma ordalag”. I sin uppmärksammade föreläsning finner man tre områden där han fokuserar sin kritik mot Kristendom. För det första rör sig kritiken på ett analytiskt filosofiskt plan där han bemöter de klassiska Gudsbevisen. För det andra fokuserar han på den kristna teologin och Bibeln, där Bibelord används för att visa hur ond Gud kristendomen har, men även för att söka ologiska slutsatser i dogmer. För det tredje söker Russell förklara varför människor blir religiösa vilket leder honom in i psykologiska och emotionella förklaringar. Troende människor målas upp som människor som behöver någonting annat för att kunna hantera livet och framförallt, slutet på livet, döden. Det är på grund av rädsla för döden som religion existerar. Jag citerar Bertrand Russells slutsats:

Rädsla är grunden för allt, rädsla för mysterier, rädsla för nederlag, rädsla för döden. Rädsla är förälder till ondska (cruelty), och därför är det inte konstigt att ondska och religion har gått hand i hand.

Det är inte bara rädsla för döden som lägger grunden för religionen. Bertrand Russell’s argument innebär att denna rädsla inte försvinner, den omvandlas, förändras med religionen, till någonting som uttrycker grymheter. En naturlig fråga infinner sig givetvis om hur denna rädsla någonsin ska kunna hanteras, och om rädslan även utan religion skulle frammana grymheter tillsammans med en ism som ateismen? Frågan besvaras enbart implicit, den religiösa människan är religiös för att hon fattar emotionella beslut, att vara agnostiker eller ateist innebär att ta rationella beslut. Givetvis inympas även detta i den modernistiska tanken om en enhetlig sekulär moral grundat på en allmängiltig rationalitet. Finns det då någonting som kan rädda människan undan grymheterna och de emotionella besluten som religionerna frammanat? I vad som liknar en väckelseevangelists avslutning på en predikan berättar Bertrand Russell passionerat om den slutgiltiga lösningen. En konfliktmodell mellan vetenskap och religion målas upp där vetenskapen steg för steg pressat tillbaka Kyrkans inflytande och förtryck. Han avslutar:

Vetenskapen kan hjälpa oss komma över denna fega rädsla under vilken mänskligheten har levt under så många generationer. Vetenskapen kan lära oss, och jag tror att Våra egna hjärtan kan lära oss, att inte längre uppfinna allierade i skyn, utan istället titta till våra egna ansträngningar här nere för att göra denna värld till en lämpad plats att leva i, istället för en plats som Kyrkorna i alla dessa sekler har gjort det till.

De av oss som läst Richard Dawkin’s, Sam Harris, Dan Barker med flera känner igen argumenten de använder. Inget nytt presenteras som inte redan presenterats, vilket gör själva namnet nyateism närmast ironiskt.
Jag har hittills ägnat stor uppmärksamhet till Bertrand Russell, och det av en specifik orsak. Han symboliserar för mig en ateism som står på kulmen av sin guldålder. Hos honom hittar vi argument som vi känner igen från giganter innan honom som Freud och Feuerbach, vi hittar längtan efter att människan ska samlas kring en enhetlig sekulär moral och rationalitet, vi hittar den utopiska föreställningen om vetenskapen som människans enda hopp. Vi hittar konfliktmodellen mellan vetenskap och religion, vi hittar den analytiska filosofins inträde som ett redskap i att kritisera religionen, vi hittar modernismen symboliserad. Före Russell kom – som jag nämnt – nyskapande ateistiska tankegångar som han anammade. Med Russell och den analytiska filosofin får argumenten förnyad kraft och styrka. Men efter Russell börjar saker och ting att förändras. Ateismen börjar upprepa sig, saknar styrka att konstruera nya tankar, och det som kommer efteråt liknar mer ett eko av någonting som redan sagts tidigare. Hos Bertrand Russell gestaltas ateismen när den var som starkast, tack vare sin historia, med alla bidrag som då getts och med det nya som Bertrand Russell gav.
Men med facit i hand gestaltas även i honom den sista nyskapande humanistiska ateisten. Första världskriget har redan raserat mycket av de modernistiska idealen, och tolv år efter publiceringen av Bertrand Russells föreläsning (publicerades 1927) startar det andra världskriget, som slungar Väst ut i nya tankegångar där modernismens ideal inte längre klarar av att övertyga.

Den humanistiska ateismen 1

2008-09-08T09:10:00.000-07:00

I en essä har jag försökt spåra den humanistiska ateismens uppkomst. Jag tänkte här publicera denna essä som blogg inlägg. Om någon vill ha den i sin helhet går det bra att maila mig på religionsfilosofen@hotmail.com

Ateism från ett postmodernt perspektiv
Johannes Forsberg, augusti 2008
Memento mori

Förord
I filmen ”Det Sjätte sinnet” (The Sixth Sense) spelar Bruce Willis en barnpsykolog (Malcom Crowe) som plötsligt får kontakt med ett barn (Cole) som har en ovanlig förmåga; att tala med döda människor som inte vet om att de är döda. Crowe är involverad i ett problematiskt äktenskap och blev några månader innan mötet med Cole, attackerad av en tidigare patient som efter attacken tog självmord. Detta leder till att Crowe blir fast besluten om att hjälpa den stackars pojken att få ordning på livet. Deras relation fördjupas genom samtalen och filmen bygger upp en mystik och förväntan på hur det ska sluta för både Crowe och den unga pojken Cole. Handlingen tar dock en drastisk vändning i slutet av filmen, då man oväntat upptäcker att den enda anledningen till att Cole kan samtala med Crowe, är för att han själv är död, utan att veta om det.
Man kan givetvis undra vad detta har med saken att göra i mitt pm om ateismens sett från ett postmodernt perspektiv. Jag hittar dock likheter hos humanistisk ateism och den barnpsykolog som Bruce Willis spelar. Crowe tror sig hjälpa den unga pojken, men tillhör själv en svunnen tid. Det Crowe i filmen till slut motvilligt måste acceptera, är att han är död, trots att han trodde annorlunda. Det var inte Crowe som behövde hjälpa den unga pojken Cole, det var tvärtom. Utan att i att lägga in mer symbolik i detta drar jag starka paralleller till den humanistiska ateism som växte sig stark under upplysningen, och som fortfarande har ett (dock ett minskande) inflytande. Min slutsats som jag senare kommer argumentera för är att ateismen i denna form, som söker frälsa mänskligheten från religioner, är död. Med detta menar jag inte att all ateism kommer att försvinna, eller att ens den humanistiska ateismen kommer att försvinna (även om dess inflytande allt mer kommer att tappa kraft). Precis som Crowe fortsatte att finnas – på något sätt i tron om att han var den enda som kunde hjälpa pojken – kommer ateismen kunna fortsätta existera tills den dag det modernistiska projektet tar sitt sista andetag, vilket verkar vara allt för seglivat, speciellt med tanke på att det redan dött.

Definition av ateism
Jag vill kortfattat nämna något om definitionerna av olika former (till sin natur) av ateism. Här menar jag inte vad ordet ateism innebär , utan olika former av ateism. Den katolska systematiska teologen Henri de Lubac skriver i inledningen av sin bok The drama of Atheist Humanism (första upplagan trycktes 1944) om tre olika former av ateism, som alla har olika innebörd. Han talar om en alldaglig ateism, som poppar upp i alla tider och som saknar signifikans , en populär ateism sedan upplysningen som till sin natur är väldigt kritisk (humanistisk ateism), och slutligen en samtida ateism som hos de Lubac representeras av tänkare som August Comte, Ludvig Feuerbach, och Friedrich Nietzsche. Dessa presenteras som positiva, organiska och konstruktiva och mer anti-kristliga än ateistiska, i den bemärkelsen att de uppstod som en konkret motreaktion mot kristendom. Henri du Lubac menar att dessa i nya filosofiska tappningar, med sitt enorma inflytande, kan komma att bli ett fortsatt bekymmer.
Jag håller med de Lubac i de sistnämndas inflytande. Däremot anser jag inte att August Comte och Ludvig Feuerbach, i detta sammanhang kan placeras med Friedrich Nietzsche, av den enkla anledningen att jag anser både Comte och Feuerbach vara en produkt av upplysningen, medan Nietzsche var en kritiker till detta projekt. Chansen finns givetvis att jag missuppfattat de Lubac, och att han kanske skulle hålla med mig, då jag menar att Comte liksom Feuerbach inte utgjorde någon kritik av upplysningen, utan snarare var beroende och livnärde den. Jag kommer därför att behandla Nietzsche som någonting radikalt annorlunda än de tidigare herrarna. Definitionerna kommer jag att följa, när jag talar om en humanistisk ateism som bunden till upplysningen och modernismen.

Kortfattat om den radikala ortodoxin

2008-09-01T16:29:00.000-07:00

Tänkte klistra in lite från en av mina tentor som väldigt flyktigt behandlar den radikala ortodoxin.

Postmodernism och postsekulära teologer
En mycket intressant och inflytelserik postsekulär teologisk riktning som tog fart med John Milbanks bok Theology and Social Theory är den Radikala Ortodoxin. Att beskriva vad denna teologiska inriktning står för på en dryg sida är omöjligt utan att grovt generalisera. De gillar inte att bli identifierade som postmoderna trots att de erkänner att det verkar inom en postmodern tradition. James KA Smith skriver:

RO’s attitude toward modernity (and postmodernity) is complex: neither “outright refusal, nor outright acceptance. More like an attempt at radical redirection of what we find.

Det blir alltså i bakgrund till detta aningen missvisande att tala om RO som en postmodern teologisk rörelse, tvärtom är RO skeptiska mot postmodernismen som de anser vara en hypermodernism, det är RO som är de sanna postmoderna eftersom de är någonting helt annat än modernismen. Man måste betrakta RO som skeptiska till allt sekulärt trots att de delar många moment av den postmoderna kritiken emot modernismen. Nietzsche, Derrida och Foucault används flitigt för att kritisera modernism som anses vara (I) styrda av religiösa övertygelser och inte neutral, dessa övertygelser kan inte rättfärdigas bättre än de kristnas, samt (II) modernismen står i skuld till kristendomen eftersom det är en heterodox teologi som mer ska ses som en villolära eller neo-pagan. Man anser dock inte heller att Nietzsche eller Foucault – trots mycket poänger som var rätt – räcker ända fram.
David Toole använder både Nietzsche och Foucault omfattande i sin briljanta bok Waiting For Godot In Sarajevo för att kritisera mycket av de modernistiska tankegångarna. Samtidigt anser han att Nietzsche aldrig lyckas komma ur en metafysisk tragedi. Han vänder sig därför till Foucault där han upptäcker att denna tragedi kan bli till en politik, dock en maktcentrerad sådan. Foucault skulle ha tittat ut genom fönstret från ett fik och sett en människa som gått förbi och påpekat: Den människan, kan förändra historien imorgon. I ett tragiskt historieförlopp av chans kan man undra vilken betydelse det egentligen skulle ha om historien förändrades. Vilken mening har vi egentligen?

Ett annat perspektiv börjar dock ta form när Toole kommer till John Howard Yoder och berättelsen om Jesus Kristus (apokalyps). Toole visar hur man hos både Nietzsche och Foucault väntar på någonting som varken Nietzsche eller Foucault kan erbjuda, medan den kristna historien pekar på någonting annat. En frälsning för mänskligheten är inte någonting vi väntar på dag efter dag, utan någonting som redan kommit genom Jesus Kristus. Slutsatsen ger hopp för mänskligheten då Gud är den som styr historien. Dock försöker inte David Toole avsluta med någon utopisk syn på tillvaron här på jorden gällande vår egen existens i lidande och svårigheter:

… Our live may be tragic, since some of the paths we walk are simply paths of dissonance that have yet to be resolved back into harmony. Maybe. Perhaps. Nothing is certain. Nothing is certain; and yet we must act.

James KA Smith ger en överblick av RO i fem punkter som kan vara värda att belysa.
(I) En kritik av det moderna och liberalismen – (se ovan med för utförligare beskrivning).

(II) Post-sekulära - RO är mycket kritiska till uppdelningen mellan känsla och förnuft, religion och det sekulära
(III) Delaktighet och Materialism – Postmodern ontologi är intetsägande och materialistisk och leder till nihilism. Det är enbart genom delaktighet som vi kan upptäcka världen som skapad. Dock måste detta ske i ljuset av korset. En av de viktigaste uppgifterna för RO är att ”restore time and embodiment to our understanding of reality”.

(IV) Sakrament, liturgi och estetik – Får en ny mening i det kristna perspektivet

(V) Kulturkritik och förvandling – ”Förnekandet” av det sekulära som givet av Gud leder till att Kyrkan får en mycket praktisk och politisk betydelse. Kyrkan har inte en kultur kritik, utan är en kulturkritik som söker en distinkt kristen politik.

Utöver dessa punkter vill jag själv förtydliga två signifikanta drag jag ser hos RO och den postsekulära teologiska traditionen. Det första handlar om historieskrivningen där man läser om och tolkar historien i ett nytt perspektiv. Eftersom historia inte heller den är en objektiv disciplin, skrivs historien av segrarna. Segrarna sedan 1700-tal har varit det sekulära och det är därför av betydelse att ta detta på allvar. För det andra handlar RO inte om att ge ett bättre argument på ett sekulärt påstående X. Tvärtom betonar man att kristendomen är någonting annat. Det är inte en counter. Det är något annat. Arne Rasmusson sammanfattar den postsekulära traditionen i förhållande till svensk teologi:

If our theology should be called postsecular it is, first, because we do not take this progressive religion as our starting point, and, second, because we want to use the church and its traditions (in its fragmented and tension-filled forms) as tools or perspectives for interpreting, rereading, and criticizing the secular hegemonic discourse and practice.

Han fortsätter sedan:

The Christian is not something particular contra a secular universalism, its something different.

En del viktiga frågor

2008-09-01T15:51:00.001-07:00

1. Hur underviker du relativism eller perspektivism?

Det beror helt på hur du definierar perspektivism. Jag vet inte riktigt vad du syftar på här. Om det är exempelvis Nietzsches perspektivism som David Toole går in på i boken "Waiting for Godot in Sarajevo" eller "att vi ser saker från vårat perspektiv". Om du menar det senare skulle jag vilja svara på att vi alla ser saker från vårat eget perspektivoch att detta är oundvikligt. Du verkar dra likhetstecken mellan att Descartes fundamentism falerat och att det måste innebära relativism, men det behöver det inte göra. Arne Rasmusson skriver angående sanningsanspråken man kan göra i en postmodern tradition:

Sigurdson talks about particular universalism. We make universal truth claims, although by necessity from a particular perspective.

Det är tanken om en neutral, objektiv rationalitet, som moderniteten sökte efter som man vänder sig emot, inte mot strävan efter sanningen.

2. Låter också som att du har eller kanske borde ha mycket mer gemensamt med Radical Orthodoxy än med de s.k. postsekulära eftersom postsekularismen ses som en ytterligare ideologi av dessa. Misstänker att du läst James Smith et al?

Och jag har läst James KA Smith och återigen kan postsekulär innebära en del olika saker, men jag vet att du läst mer än mig kring detta, och säkert lättare än jag klarar att kategorisera in mig. Om detta innebära att jag ligger närmare den radikala ortodoxin (som Smith menar är en postsekulär teologi) låter inte som en omöjlighet.

3. En ytterligare fråga. Vad blir apologetik från detta perspektiv? Blir det en fråga om att övertyga med argument eller med något annat? I så fall hur?

Apologetiken i detta blir främst att Kyrkan lever ut den kristna tron. Men självfallet innefattar även det argument. Milbank argumenterar hela tiden för teologin som positionerande framför sociologin genom att påpeka den sekulära historiens brister och att det inte alls kan betraktas som en mer rationell bas att stå på än kristendomen. Skillnaden är väl att man aldrig hämtar argumenten från en modernistisk tankegång om en neutral rationalitet. Man argumenterar hela tiden för sin sak. Jag säger inte att vi ska sluta argumentera, det jag däremot skulle önska är att apologetiken fick en ny innebörd, där man istället för att söka ett fundament att argumentera ifrån till Guds existens, för att försvara/promota teism, istället utgår från ett trinitariskt kristet perspektiv, det är ju trots allt det vi är. Apologetik idag har ju i princip uteslutande nästan bara handlat om en filosofisk riktning av naturlig teologi som är ganska så skilt från teologin. För mig blev det en liten väckarklocka då jag hittade en del blogg inlägg jag skrivit tidigare citerade på exempelvis muslimska forum, trots att jag själv inte är muslim. Man försvarar en teism helt enkelt.
Man presenterar sig dock inte som apologeter inom exempelvis RO eftersom man definierar detta aningen annorlunda än exempelvis William Lane Craig. Inom protestantisk teologi är ju främst den liberala skolan som betraktas som olika former av apologetika projekt.

4. Måste t.ex. alternativet till Descartes (som vi på många sätt har mycket lite gemensamt i dag om vi är modernister) vara postsekularisemn?

På din sista fråga om det automatiskt måste innebära postsekularism skulle jag svara på att det återigen beror på hur vi definierar detta ord. Jag tror säkert det finns flertalet möjligheter, ett som är rätt hypat just nu är "Emerging Church" som du själv skrivit en bra artikel om. Det finns ju även variationer bland de radikal ortodoxa teologerna. De kritiserar ju även postmodernismen inom RO och söker sig tillbaka till Thomas av Aquino. Den här frågan som du ställer tycker jag är jätteintressant och det är väl någonstans i dessa frågeställningar jag själv funderar mycket kring just nu.

Självklart finns det en objektiv moral - eller?

2008-09-01T09:51:00.000-07:00

Jag tänkte skriva några rader om objektiv moral, någonting som kommit att betraktas som en självklarhet bland många apologetiska tänkare, samt religionsfilosofer. Jag har faktiskt inte tittat igenom min blogg, men det är inte omöjligt att jag tidigare försvarat denna "objektiva moral".

Den första som formulerar den objektiva moralen är Immanuel Kant. Han sökte en moralisk princip som skulle gälla för alla människor (fundamentism) överallt. Hos Kant blev denna moraliska princip en rationellt överkomlig moral princip. Upplysningen tog tillvara på denna tanke och sökte formulera en moral (universell) utifrån rationaliteten, medan apologeter sökt att formulera en liknande universell moral baserat på Guds existens och sedan rationaliteten. Detta var givetvis ingenting man gjorde tidigare bland de kristna. Man brydde sig givetvis över hur man levde sina liv som kristna, men man såg inte etiken som ett separat ämne i förhållandet till teologin. Det var ett med teologin och innefattades i allt. Teologin levdes ut.

Problemet, som jag ser det, är att inget av det KANT stod för är korrekt. Det modernistiska projektet med en enhetlig neutral rationalitet baserad på Descartes hade fel, vilket i princip alla samtida filosofer håller med om, och en objektiv moral är inte Biblisk utifrån perspektivet människa - Gud. Jag håller med om att jag som kristen tror Gud finns och att han är upphovet till allt, och att han är den rättvisa, dock kärleksfulla domaren som kommer att döma rättvist. Jag håller inte med, och tror inte på något sätt, att vi människor skulle kunna nå denna "objektivitet" genom några verktyg vi har.

Återigen, det många apologeter gör när de försvarar en objektiv moral är att de söker att i längden försvara Guds existens. Det är just detta jag kritiserat i mitt tidigare inlägg "Bristerna i modern apologetik" där min kritik bestod i att man utgår från en modernistisk tankegång om en neutral rationalitet, som sedan ska bevisa Guds existens utifrån en moral princip! Om man tittar noga på det jag skriver märker man flera saker som blir märkliga.

För det första baseras det på fundamentism ala moderniteten.

För det andra, är det inte märkligt att vi som kristna utgår från en tanke om en neutral rationalitet, in i att försvara en objektiv moral, för att sedan komma till Guds existens? Precis som det finns en "sekulär" rationalitet att tillgå som ligger utanför allt annat.

För det tredje, ser jag det personligen inte som en Biblisk tanke.

Jag fokuserar här på mitt tredje påstående om att en objektiv moral inte är en biblisk tanke. Med detta menar jag följande:

Som kristen tror vi att vi fått ta del av Jesus Kristus och hans försoning. När vi gjorde detta fick vi den heliga Ande i våra liv och Paulus talar därför om en ny väg för den kristna att vandra (Rom 8). Och just för att vi fått denna heliga Ande i våra liv kan vi inte fortsätta leva våra liv som tidigare (Rom 7). När apostlarna i Apostlagärningarna söker föreskrifter för de hedningar som blivit kristna reflekterar man överhuvudtaget aldrig över de som inte är kristna. Varför inte? Jo helt enkelt för att de inte går på samma "väg" som de kristna.
Bibeln talar alltså om synd som kristna kan begå på ett flertal tillfällen i Nya Testamentet. Men när man talar om en generell synd för de som inte är kristna, talar man inte på samma sätt som till de kristna. Minns i Johannesevangeliet kapitel 14 och framåt där ett fokus på Anden finns. Den synd som nämns för de icke troende är att de inte tagit emot Jesus!

Problemet som idag existerar är att kristna påpekar att människa X som inte är troende syndat genom att vara ex. girig. Men det stämmer ju inte. Person X har enligt Biblisk definition alltid varit kvar i synden för att de inte tagit emot Jesu syndaoffer! En kristen kan däremot vara skyldig till synd för att man är girig.

Detta är exempel på hur jag tolkar Bibeln betraktande hur vi bör leva som kristna. Vi har den heliga Ande och förväntas att leva på ett annat sätt än människor som inte har den heliga Ande. Tanken om en objektiv moral har aldrig gett något vettigt inlägg i frågan om hur kristna bör leva sina liv, vi som kristna,bör leva våra liv som kristna. Jag säger inte att det alltid är lätt. Men det är vad vi bör sträva efter. Om jag har rätt i min tolkning av Nya Testamentet, faller tanken om en objektiv moral. En objektiv moral förrutsätter att alla ska handla på samma sätt, och att detta kan nås genom människans förnuft som är placerat i en slags neutral zon.

Jag tror att om vi som är kristna utgår från detta, och även erkänner att vi strävar efter att tänka som kristna, påverkade av Bibelns budskap genom kyrkan, behöver vi inte reagera så kraftigt på att GB en sommar hade glassar nämnda efter de sju "dödssynderna". Utan istället betrakta våra medmänniskor som inte tror, som människor som vi har någonting gemensamt med, eftersom vi alla har vårat ursprung i Gud. Och därefter söka förstå, att den synd de framförallt behöver förlåtelse för, är den synd vi alla gjort oss skyldiga till någon gång, att vi inte tog emot Jesu försoning och erkände vårat beroende av honom.

Lakeland

2008-08-14T16:28:00.000-07:00

Idag blev det klart att Pastorn och spindeln i nätet för Lakeland väckelsen TODD BENTLEY skiljer sig från sin hustru. Många starka reaktioner kom, jag är tacksam för reaktionerna, men samtidigt undrar jag var dessa reaktioner från ledare fanns innan denna händelse? Jag har själv påpekat bristerna i hur vi analyserat väckelsen i ett enkelt debatt inlägg i Världen Idag för ett tag sedan.

Nu undrar jag givetvist nyfiket, och inte dömande, hur människor som var där på plats för att rapportera hem tänker. Människor som hängivit ställt sig bakom väckelsen. Säkert upplever många som starkt gått in i denna väckelse och följt den på TV att de blivit svikna av Bentley och därför har sorg. Hans äktenskap var i kris och ändå väljer han att predika och vara borta i fyra månader. När en andlig ledare misslyckas kan det drabba medlemmar hårdare än man tror.
Tyvärr är det inte ovanligt att en personkult byggs upp bland kända personer, och att vi är beskonade från detta i kristna sammanhang är ingenting annat än ett önsketänkande. Detta visar återigen en problematik om vad vi bygger vår tro på och runt. Den som bygger sin tro på en predikant, kommer uppleva en sådan här situation som mycket svår och nästan krisartad, om det vill sig illa. Vi har aldrig blivit tillfrågade att bygga vår tro på predikanter, som är satta att tjäna församingen, utan på Jesus.

Ett VANLIGT ARGUMENT man möter är att man inte ska kritisera väckelser där människor uppenbarligen blir mötta av Gud. Detta är dock helt obibliskt. Bibeln nämner aldrig att vi genom känslor ska avgöra om en lära är sund eller inte, utan genom att pröva det som undervisas. Att undervisa är ett stort ansvar, som medför en strängare dom. Den som undervisar formar människor liv. Tyvärr är det med viss oro man ser människor blint ta till sig det som undervisas utan att själva grunda sin tro på ett fundament som Bibeln bör vara för den kristna. Men hur är det då med argumentet: Om människor blir mötta av Gud måste det vara rätt/bra?

Jag vill verkligen argumentera emot detta. Problemet med argumentet är att vi förrutsätter och sätter fokus på exempelvis Bentley. Det är genom Bentley Gud verkar.. det är genom Bentley Gud gör under, det är genom Bentley människor blir frälsta. GUD, lät en åsna föra fram ett budskap i GT. Och det budskapet som denna åsna framförde var mer Guds budskap än vad Bentley någonsin stått för...

Min poäng är att vi överhuvudtaget inte kan rättfärdiga person X genom att Gud möter människor Y. Gud möter den hungrande och längtande människan, Gud ser MÄNNISKAN! Människan i behov, människan som längtar, människan som vill möta Honom.

När det kommer till en teologisk granskning kan man aldrig hänvisa till att Gud möter människor som ett argument för att det är teologiskt korrekt. Vi får aldrig dessa direktiv. Teologin måste prövas, förkunnelsen måste prövas, mot Skriften.

Säger predikanten annorlunda får hur många människor som helst bli mötta av Gud, det gör inte läran som undervisas mer rätt! Kanske Gud snarare ibland önskar sig tillbaka till tiden då åsnor predikade, och inte människor ...

I all hast.

Modern apologetik och dess brister

2008-05-23T00:50:00.000-07:00

Under mina studie år har jag verkligen upplevt en resa, och mycket har förändrats, speciellt bara under det senaste 6-8 månaderna. Det är mycket jag missuppfattat tidigare. Mycket farhågor jag haft som varit felaktiga.

Det som fick mig till de teologiska studierna var apologetiken och religionsfilosofin. Detta fascinerade mig mycket och jag läste kopiösa mängder litteratur och lyssnade på diverse debatter på MP3. Jag tror givetvis att apologetiken behövs fortfarande, dock vill jag se apologetiken utvecklas. Nästan alla apologetiska samtal grundar sig på en modernistisk uppfattning om kunskap. Ofta söker apologeten (X) och meningsmotståndaren (P) en gemensam grund att stå på. Utifrån denna grund låter man sedan samtalet starta. Ofta är denna grund ett sekulärt anspråk.
Detta sätt att samtala på är strikt modernistiskt och kommer från Descartes.

FUNDAMENTISM och PROBLEM INOM MODERN APOLOGETIK
Enligt Descartes var man tvungen att bygga sin kunskap på ett självklart fundament av sanning. Tänk dig att du har en stege. Steg 1 är fundamentet, från steg ett tar du ytterligare ett steg (till steg 2) osv. Du utgår hela tiden från att steg 2 - 3 - 4 är sanningar som BASERAS på steg 1. Om någonting faller i steg 4 .. går du tillbaka mot fundamentet och de självklara sanningarna.
Exakt detta händer inom apologetik många gånger. Man enas om ett fundament. Utifrån detta fundament har man sedan sitt samtal. Fundamentet är ALDRIG "Gud existerar" eller "Jesus uppstod från de döda" --- utan det är en sekulär grund, och har man tur kan man få ett bra samtal om Guds existens. Det är just existensen av Gud du vill bevisa och komma fram till, men du får i detta system inte redan ta det som givet.

Problemet med detta sätt att tänka (som kallas fundamentism, eller på engelska foundationalism) är att det filosofiskt är tveksamt. Man har väldigt svårt att generellt kunna enas om en epistemologisk grund som självklar. Vidare har tanken om människans rationalitet som objektivt och något som kan veta sanningen (i absolut mening) blivit fullständigt sönderkritisterat. Det betyder inte att vi INTE kan veta något, eller att vi INTE skulle kunna hävda sanningsanspråk, tvärtom. Jag kommer mer till detta senare.

Problem 2 med denna form av apologetik är att eftersom den själv står kvar på den modernistiska planhalvan med dess villkor, missar den kärnan i problemen.
Om apologeten X vågade röra sig mot en post-sekulär position skulle han eller hon se att hela det fundament som exempelvis ny-ateismen står på (modernistiska), är djupt problematiskt! Många tänkare har visat på svagheterna i denna människo centrerade epistemologi.
I väldigt få debatter ifrågasätts exempelvis historieskrivningen bakom ateismen. I väldigt få debatter ifrågasätts ateismens möjligheter till att ge oss en metafysik och ontologisk beskrivning av verkligheten. Och aldrig ifrågasätts villkoren!

Jag tycker att vi startar från våra olika perspektiv. Jag enas inte om en sekulär grund ala Descartes längre. Utan har min utgångspunkt som kristen. Vidare skulle jag inte enbart vilja ha samtalet kring ett Gudsbevis som exempelvis "Kalam argumentet, som jag försvarat". Utan hur väl P kan beskriva verkligheten som vi uppfattar den. Alister MacIntyre har en bra poäng här. I min tradition (den kristna) kan jag hävda sanning! För P kommer denna sanning inte att vara relevant (antagligen, annars hade ju P varit kristen). Betyder det att vi inte kan samtala? Nej, absolut inte. Trots våra olika perspektiv kan vi samtala med våra och förklara varför vi tror som vi tror. Här kommer utmaningen för de olika traditionerna. Låt säga att X har ett argument kring ett viktigt område som P inte har något på. Det som händer är att P hamnar i en epistemologisk kris. P kan nu försöka att förnya sin position på ett rationellt sätt, om detta misslyckas bör han - om han vill vara rationell - överge sin position.

Nietzsche angrep kristendomen i sin tid och modernismen sätt att tänka, han angrep människans förnuft som en källa till en absolut moral som alla skulle enas om. Enligt N stod nihilism för dörren, men det var en nihilism vi skulle övervinna till något bättre. Detta har inte skett, utan vissa perspektiv av postmodernism innehåller en konkret nihilism! N utopiska tanke om en bättre tid har visat sig, än så länge, vara felaktig, dock var hans kritik korrekt.

Foucault menade att hela historien är uppbyggd på tillfälligheter och att mänskligheten är makt centrerad. Dock har staten inte all makt, utan det finns makt även hos enskilda individer. Därför kan vi förändra historien.. personen som går på gatan när du tittar ut, kanske är den som tar historien in i ett nytt skede. F såg ett hopp i detta, dock var det ett tragiskt hopp då historien inte har någon mening, inget syfte, inget mål.

Här kommer kristendomen in med ett nytt perspektiv och ett hopp till en famlande mänsklighet. Filosofiskt står vi inför tragedi. Vi har inte lyckats undgå nihilism utan är mer och mer på väg in i detta. Vi har inte heller lyckats hitta hopp i historien trots våra möjligheter att förändra dess utgång. The tragedy fall!
Teologen Pannenberger visar hur Jesus är vårat hopp. Vi har sett slutet på historien. På korset! I Jesu död och uppståndelse. Tänk dig att du har en bok framför dig. Du läser sista kapitlet, du vet hur den slutar! Och du vet hur den börjar! Så är det kristna perspektivet, vi vet vart det började --- Jesus Kristus! Och vi vet även vart det slutar --- Jesus Kristus! Detta ger mänskligheten hopp! Därför det finns någonting annat, det finns något som är sant, bortom tragedin, eller snarare framför tragedin! Och historien här har en mening, ett syfte, ett innehåll, som kontrolleras av Gud, och inte av mänsklighetens tragik och nihilism.

Den historien bör vi berätta

Tidningen Dagen

2008-05-23T00:39:00.000-07:00

Dagen publicerar nu del 1 i sin granskning av Livets Ord. Detta ska bli jättespännande. Äntligen någon med kurage! Detta säger jag inte för att jag menar att Livets Ord är felaktiga. Jag liksom många andra försöker fortfarande få grepp om vart Livets Ord står idag! Det jag dock ogillar är alla fegheter vi har, där vi INTE vågar samtala om olika teologiska uppfattningar och dylikt. Jag har skrivit om detta tidigare i en generell kritik.

Bra Dagen!
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=153714

Leve Jesus! Leve det sekulära! Amen.

2008-05-07T04:02:00.000-07:00

Jag har grubblat på en del saker det senaste året. Mycket på grund av en egen resa jag gjort i min kristna tro och genom mina teologiska studier. En sak som förundrar mig är hur vi hyllar det sekulära i kristenheten. Vi kan så ytligt fördöma människor för att de dricker ett glas vin till maten på helgen samtidigt som vi försvarar det sekulära genom Luthers två regementslära.
Jag gillar vin, men inte Luthers tvåregementslära, och jag tänker förklara varför jag inte gillar det senare.

DET SEKULÄRA
Joel Halldorf skriver i en av sina bloggar att liberal teologin är död. Även om jag delar många uppfattningar i bloggen som helhet tycker jag att Joel, som många andra, helt bortser från arvet vi själva har i liberalteologin. Att Bultmann exempelvis var pietist, som liksom andra många liberalteologer nämns överhuvudtaget inte. Att känslan av att tillhöra något större var en av de stora punkterna inom liberalteologin nämns inte. Att den privata tron poängterades, som inte behövde vara intellektuellt hederlig, nämns inte. Det är mycket vi kan blunda för. Men knappast bra. Liberalteologin är inte död. Den lever och frodas i en viss bemärkelse även inom frikyrkan.

Har du hört det predikas någon gång? "Det viktiga är vad Jesus är för dig här och nu!!" -- Hail Rudolf Bultmann, tack för ditt vackra bidrag! Det var exakt hans poäng.
Men som jag ser det hela, det viktiga kommer alltid vara Jesus på korset där han dog för mänskligheten. Ordet som vandrade på jorden och vad Han gjort för oss DÅ. Därifrån är det ingen skillnad till vem Han är idag.

John Milbank, en av världens mest inflytelserika teologer, började sin bok "Theology and Social Theory" på följande vis: "En gång fanns inte det sekulära, det behövdes fantiseras ihop. Det behövde hittas på".

Tänk på vad Milbank skriver här och fundera själv hur du lärt dig genom traditionen. Det Milbank skriver är ju helt enkelt bara att Gud inte ligger bakom det sekulära. Det är en mänsklig tanke, en modernistisk tanke, en liberalistisk tanke. Det har inget med Gud att göra.
Om Milbank har rätt i att Gud inte promotat det sekulära (vilket jag håller med Milbank om att Gud inte gjort) då står vi kristna helt plötsligt i en helt annan situation. För det innebär att vi som kristna då inte kan acceptera det sekulära som GIVET till oss från Gud. Och är det inte GIVET till oss från Gud är det ingenting kristet.
Detta får radikala konsekvenser för det kristna livet och tänkandet. Du kanske minns klyschan "Vad skulle Jesus ha gjort?". Det är detta Milbank menar. På allvar!
Det betyder inte att det sekulära INTE existerar, men det innebär att för kristna ska det inte existera som ett ALTERNATIV!

Det sekulära är inte kristet. Om Milbank har rätt, vilket jag tycker är uppenbart, betyder det att vi som kristna helt plötsligt behöver börja betrakta omvärlden ur ett kristet perspektiv. Vi behöver fråga oss vad som är rätt beslut för oss kristna i samtliga situationer. Vi måste läsa Romarbrevet 13 ur ett annat perspektiv, och INTE som en ursäkt för det sekulära. Detta är knappast några problem, som teologer vet. Problemet är istället, att vi säger Amen både till Jesus och det sekulära. Vi hyllar Jesus, vi hyllar det sekulära, i en förtäckt andlighet.

Svenska kristna ledare! Skärp till er.

2008-05-06T03:15:00.000-07:00

Här kommer min kritik till ledare runt om i kristenheten. Det finns ledare som självklart inte är på detta sätt, utan min kritik är generell, men riktad till de som de gäller.

Jag är så fruktansvärt less på alla er kristna ledare som talar om Bibeln som grund för vad vi tror på och att vi ska söka oss tillbaka till denna, ert tal om väckelse och omtanke, när ni inte har kurage att i offentligheten kritisera villolärare som Benny Hinn, Taffi Dollar, Kennet Copeland och company och den sanslösa framgångs teologi som undervisas (och debatteras starkt i USA).

Jag är så himla less på att ni applåderar David Wilkerson och hans budskap och samtidigt Copeland och Co och hans budskap! Har ni inte förstått att Wilkerson tycker de senare nämnda är villolärare??

Jag är så less på att ni inte vågar prata om detta i församlingarna och inte vågar stå upp för det som kristen tro egentligen står för. Jag har själv samtalat med många av er! Jag har själv fått till svar att "sådant talar man om vid kaffebordet, privat".
Skärp er! Sådant talar man om öppet i församlingarna som ni är SATTA att TJÄNA och UNDERVISA!

Så snälla!
Skippa alla ord om att gå tillbaka till grunden, om enhet och väckelse, innan ni själva vet vad ni står för.

Waiting for Godot in Sarajevo

2008-04-05T12:50:00.000-07:00

Det var ett tag sedan jag skrev någonting här nu. Därför vill jag göra ett kort inlägg om ett boktips.
Författaren är David Toole och boken heter "Waiting For Godot In Sarajevo". Läs den!!

Teologen finns för och inom församlingen!

2008-02-06T00:38:00.000-08:00

Teolog, vad är det för något?

Folk inom Kyrkan, speciellt frikyrkan, har säkert en hel del åsikter om vad teologi är för något och vad en teolog är för något. Själv har jag ofta mött på människor som grundligt varnat mig för den teologiska utbildningen - utan att de själva läst ett enda poäng på Universitetet och än mindre inom teologi. Och visst, det finns "bra" teologi och "dålig" teologi.
Utöver uppfattningen om att alla som läser teologi tappar tron eller blir liberala, finns en uppfattning om teologer som enorma sakexperter som man kan vända sig till i speciellt svåra fall. Som om teologen vore en konsult i ett andligt sammanhang man vänder sig till någon enstaka gång. Från ett mer akademiskt håll ses teologen som en forskare som ska undervisa blivande präster eller pastorer. Man arbetar på universitetet, man skaffar sin Dr titel och blir antingen en av de få som får arbeta, eller så väntar ett tragiskt karriärsbyte till ett arbete som inte kräver någon utbildning.

Det är tragiskt att vi fått detta stora glapp mellan teologen och kyrkan. Den största enskilda orsaken ligger hos kyrkan själv från början vill jag påstå. Vi har i mångt och mycket odlat en anti-intellektuell kultur där vi varit "rädda" att närma oss områden som teologi och filosofi och vetenskap. Mycket av detta finns kvar än idag, även om det på många håll börjar ändras.

Teologen finns till för församlingen och bör dra med hela församlingen i en teologisk process. Församlingen bör leva i denna process som en ständig förnyelse med ordet och dess praktiska konsekvenser. Teologi måste bli en mer praktisk disciplin samtidigt som församlingen måste bli mer teologiskt orienterade.

Jag tror vi måste titta över teologens roll och församlingens möte med teologi och överbygga det glapp som nu finns. I många församlingar längtar man efter djupare undervisning och större förståelse för Bibel ordet, man längtar efter lärare rotade i Bibeln. Många av dessa personer existerar, utbildade och redo, men i arbeten som inte kräver någon utbildning. De jobbar på ICA, de jobbar i hemtjänsten ... Med detta menar jag inte att dessa jobb skulle vara oviktiga, men knappast var det detta teologen hade i sin tanke när han började sin 4-5 år långa utbildning.

Det är fullt möjligt att överbrygga glappet mellan teologen och församlingen, att rasera den mur som satts upp. Mycket oreflekterat använder både teologer och predikanter Paulus som exempel på den allra största teologen efter Jesus. Att Paulus var detta kan mycket väl stämma, det oreflekterade sitter i att vi glömmer bort vem Paulus var.
Paulus var en teolog som fanns till för församlingarna. Inom församlingen hade han ledarskaputbildning, odlade sund teologi och andlig tillväxt, fick fram personer till det som de längtade efter. Paulus var unik och hade en kallelse som få av oss skulle klara att bära, dock finner vi inget glapp mellan teologen och församlingen. Det var självklart att teologen fanns till för församlingen och att församlingen sökte att leva ut teologin i praktiska konsekvenser.

Man kan inte göra en utopi av detta och hävda att församlingarna under Paulus skötte sig bra - alltid. Många gånger var det en arg teolog som mötte församlingen. Det finns även en sak till som inte riktigt kan föras över: Paulus hade grundat en massa församlingar och fick ganska bryskt i vissa fall styra församlingen framåt. Jag vill se teologen som en Ordets tjänare och en församlingens tjänare.
Detta var Paulus även om han i många fall fick ta på sig en konkret ledarroll.

Församlingen måste få en korrekt syn på teologens roll och tvärtom. Vi behöver leva i den förnyelse teologin ger oss, söka rötterna i vår tro och få den till praktiska konsekvenser i våra liv.

*några kortfattade reflektioner i all hast!*

läs även argument till varför teologisk utbildning behövs

Kommentarer om en del liberala metoder inom teologi

2008-01-29T09:49:00.000-08:00

Först,
Tack för kommentarerna på mina bloggar. Det är kul att se att det lockar teologi/filosofi intresserade, och jag läser med intresse det Ni alla kommenterar. I detta inlägg vill jag försöka lägga en liten grund till liberal teologiska metoder. Jag är långt ifrån någon expert inom detta, så kommentera gärna Ni med.

INLEDNING
För mig är liberal teologi (LT) ingenting annat än sekulär teologi. Jag har flera gånger velat avbryta mina lärare som utbildar präster och fråga "Ursäkta, men när får vi räkna med att Gud eventuellt existerar?". Något sådant utrymme existerar inte. Vi ska arbeta vetenskapligt, men frågan är egentligen HUR VETENSKAPLIGT detta arbete är i sig själv, till sin metod. Min kortfattade reaktion är att vi här (inom liberal teologin) rör oss i en stillastående metod med starka rötter i modernismen och upplysningen.
Här får jag även stöd av Nancey Murphy och hennes fantastiskt intressanta bok "Beyond liberalism and fundamentalism". Här driver hon tesen att både liberal teologi och fundamentalistisk teologi baserar sina metoder på Descartes foundationalism. Jag kommer skriva mer om detta i ett senare inlägg.

SJÄLV REFUSERANDE
Exegetik är det teologiska område där man söker att hitta textens ursprungliga betydelse. Men det är även (om inte mer) en historisk del av teologi där man arbetar precis på samma sätt som historiker. Många exegeter är därför historiker och många historiker är även exegeter. Det är viktigt att slå fast detta först och främst; exegeter är historiker. Riktiga exegeter är skolade att undersöka antika dokument på ett historiskt vis.
Men, och det är inte ett litet men, jag anser att exegeter inom den liberala traditionen (som vi har i Sverige) vara självrefuserande. Anledningen är glasklar när vi går in på frågan om mirakler och Guds integrerande med vår värld.

"Mirakler är ovetenskapliga och helt uteslutna" sa vår lärare under vår första lektion.

Men om vi tänker på historikerns uppgift handlar det inte om metafysiska filosofiska ställningstaganden i förväg, utan att hitta bästa förklaringen till den historiska text man arbetar med.
Att i förväg bestämma sig för att någonting inte kan inträffa är självrefuserande. Historikern/religionsvetaren Bart Erhman försöker i sin debatt mot William Lane Craig undvika denna hållning, men misslyckas.
Inom liberal teologin har man dock i förväg bestämt sig för att mirakler INTE kan inträffa, i alla fall kan man inte ta dessa bokstavliga (i min klass byttes jungfrufödseln ut mot otrohet när vi i smågrupper samtalade - detta är blivande präster).

DEN RELIGIÖSA INTENTIONEN
Utifrån detta ställningstagande verkar man sedan även avgöra vilka texter som är historiska eller myter/överdrivna/symboliska. När någonting inträffar (ex ett helande under) menar man omedelbart att textens innehåll är symboliskt eller mytologiskt. Detta har inte bara enbart med mirakler att göra, utan vilken grund hela liberal teologin baseras på. Murphy anklagar liberal teologer för att basera sitt tänk på DeScartes foundationalism - som jag tidigare nämnt. I denna grund söker man en global självklar "sanning" som inte kan ifrågasättas. Liberal teologin förespråkade här upplevelsen eller erfarenheten.
Den kunde vara universellt sann och stod fri från att frågasättas. Målet med texterna var främst att hitta författarnas religiösa intentioner och deras religiösa medvetande. Med detta som bakgrund är det lättare att förstå hur liberalteologer behandlar en text som historisk korrekt, för att i nästa mening behandla texten som symbolisk. Därför, kommer Ni som studerar exegetik i Sverige, alltid höra Era föreläsare tala om detta att hitta författarens intention eller "medvetande".
Den mycket hyllade författaren EP Sanders skriver i början av sin bok "The historical figure of Jesus":

We must then try to infer what he thought, deep inside (angående Jesus).
Vi måste söka förstå vad han tänkte, djupt inom sig.
(s 5)

MIRAKLER OCH SYMBOLIK
Jag ger även ett exempel på hur man hanterar mirakel historier, denna gång från författaren Ulrich Luz och boken "New Testament Theology - The theology of the gospel of Matthew". I situationen blåser en storm upp när lärjungarna och Jesus är ute på sjön i en båt. Jesus stillar senare denna storm:

The calming of the ensuing storm mirrors the later experiences of discipleship. The little boat recalls the ship of life. Storms symbolize danger or death ... the text gives free reign to imagination ... In short, Matthew's readers project this miracle storie onto their own experiences. They may have thought of their own lives, of illness, death or material want, or of the experiences of their community, perhaps the persecutions they suffered ... In this sense I would like to argue on behalf of a 'symbolical' explication of Matthew's miracle stories. Almost all of them are designed to mean more then they say. (s 66-67)

Just denna författare fortsätter sedan med att förklara för läsarna att de kristna verkligen trodde på mirakler, och han själv förnekar inte att de inträffat, dock måste de ha ett symboliskt tolkningsschema för att bli meningsfulla.
Jag kommer i ett senare inlägg skriva mer om mirakler. där jag kommer argumentera för att liberal teologi baseras sitt "vetenskapliga tänkande" där man förnekar mirakler - på en filosofi baserad på Hume och Upplysningen och ett gammalt sätt att betrakta vetenskap - och att det inte finns några skäl att hålla kvar vid detta.

Q-KÄLLAN
En mycket viktig ingrediens i LT metod är Q-källan. Här påstår man att Markus, Matteus och Lukas alla har en gemensam källa, med korta Jesu ord och händelser. Denna källa har sedan alla tre författare dragit ifrån. Markus är det tidigaste evangeliet, följt av Matteus och sedan Lukas. Alla tre evangelier beskriver samma händelser av Jesu liv och verksamhet, detta kallas inom teologi för synops. Du kan läsa om händelse X i Matteus och Lukas, eller om händelse X i alla tre evangelier.
Man kollar sedan händelse X i Markus och jämför med Matteus och Lukas, om Lukasevangeliet innehåller en längre berättelse där Jesus har en längre dialog, eller något nytt tillkommer, då konkluderar man helt enkelt att en tradition har utvecklats där Lukas medvetet la till saker för att förstärka eller teologiskt vinkla den ursprungliga berättelsen - som finns i Q.
Q källan är en 1900-tals konstruktion med en del rötter i 1800-talet. Innan dess existerar inte denna källa någonstans, inte ens i folks tankar.

Vilka evidens finns det då för att Q-källan existerar?
Det finns inga evidens för att den existerar. Eta Linnemann var tidigare en mycket framgångsrik liberal teolog som studerade under storheter som Rudolf Bultmann. Hon arbetade tidigare själv efter Q källan, men senare i hennes liv blir hon frälst och bestämmer sig för att vetenskapligt granska LT "vetenskapliga metoder". Resultatet är ett kraftfullt argument emot LT, vilket jag kommer skriva mer om när vi behandlat Q-källan.

Jag bara sammanfattar kortfattat: Q-källan är de ursprungliga Jesu orden, anser man. På senare tid har man använt Thomasevangeliet för att stödja denna tes. Här menar man kort bara att Thomas har en del ord som går tillbaka till Q, medan andra är senare traditioner och gnostiska. Thomas dateras till runt 150 e:kr, men det tidigaste fragmentet man har är från 400-talet. Man anser dock att vissa ord stämmer bra överens med Q-källan (som det inte finns ett enda fragment av). Vissa LT anser dock att "människorna av Q-källan" bara trodde Jesus vara en vanlig människa och att myter sedan växt fram.
Det finns dock stora problem, inga antika källor nämner någonting om ett "förlorat evangelium" och Paulus (som enligt allmänna dateringar har de tidigaste skrifterna) verkar helt ovetande om Q-källan. Man menar alltså inom LT att Paulus träffade de första kristna (Q-källans vänner), men att dessa lät bli att berätta för Paulus att Jesus bara var en vanlig människa, och att Paulus sedan i lugn och ro får skapa sig en myt?
Det finns helt klart en myt här och det är Q-källan själv. Det finns inga bevis för att den existerat, den nämns inte före 1800/1900-tal i samband med Upplysningens framsteg, och Q-källan själv skulle vara omöjlig att spåra om man inte jämförde evangelietexterna mot varandra.

Tänk om det finns en annan förklaring? Tänk om evangeliernatexterna inte baseras på en litterär tradition från en Q-källa, utan en historisk tradition där författarna fått utsagor till sig av människor som sett och upplevt Jesus?
Helt omöjligt skulle LT svara, vi har synoptiska bevis på att det är en litterär tradition från Q. Man skulle kanske erbjuda en artikel av en teolog som jämfört händelser och sedan styrka genom ordräkning och jämförelser att det är alldeles för likt för att kunna vara någonting annat än litterär tradition från Q. Men det är just här LT kommer få stora svårigheter. För den artikel du kommer få i din hand kommer vara selektiv där man jämfört de "Q-material" som stämmer bäst, det är inte en jämförelse av hela Q materialet (som borde vara det rätta). Lyckligtvis har Eta Linnemann undersökt hela det påstådda Q med jämförelser som man använder sig av inom LT. Resultatet är ett hårt slag mot den påstådda litterära traditionen.

SYNOPSISKA MATERIALET - beviset för Q ödeläggs.
Det tar alldeles för lång tid för mig att sammanfatta resultaten och argumenten Eta presenterar i sina böcker. Lyckligtvis hittade jag en sammanfattning på nätet skrivet av Eta själv. Läs och begrunda!

SAMMANFATTNING
LT har här varit i fokus där jag främst kollat dess metoder. Slutsatsen jag har i min korta plädering är att LT helt styrs utifrån upplysningsens och modernismens filosofi. Redan i grunden baserar man sig på en självklar universiell erfarenhet och känsla som fundament i sann DeScartes foundantionalism. Vad är det för fel på detta, kanske en del undrar?
Foundationalism inom filosofi har fallit - och det var ett tag sedan! Det finns ingen som längre tror att man kan argumentera och rättfärdiga påståenden på detta sätt, en rationalitet som bara går från ett fundament och uppåt.
Har man dock erfarenheten som grund blir språket expressivt, och man tolkar främst symboliskt med författarens religiösa intentioner i fokus. Mirakler bortses utan argument (vi kommer se mer på detta senare) och man har därför även en självrefuserande hållning när man möter Bibel texten.

LT söker inte den bästa förklaringen på texten, LT söker den bästa förklaringen på texten där den fortfarande stämmer överens med den bakomliggande filosofin, som är upplysingsfilosofin.

Vi har inga filosofiska skäl att stanna kvar i en filosofisk bubbla som spruckit för flera årtionden sedan. I vissa fall handlar det om mycket längre perioder. Detta får avsluta min kortfattade och ytterst selektiva sammanfattning.

De tunga bevisen?

2008-01-17T05:16:00.000-08:00

Ibland roar jag mig med att läsa bloggar som gör sitt yttersta för att visa på att kristendomen omöjligt kan vara sann. Kristendomskritik är en av dessa, och som ni vet finns det många fler.
I ett inlägg döpt till Några orimligheter i Nya Testamentet framför bloggens författare sina "bevis", som syftar på att visa att författarna medvetet ljög, antar jag.

'BEVISEN'
* Pontius Pilatus kallas ståthållare i NT trots att ämbetet inte infördes förrän cirka 50 e.Kr.

* Romarna kunde inte annat än skratta åt talet om Jesus som judarnas konung. Att det skulle bli rättsak av pratet är därför befängt.

* Eftersom korset inte var högre än två meter, skulle den korsfäste Jesus blivit fåglarnas och hundarnas rov.

* De som avrättats genom korsfästelse (eller det som var kvar av dem) kastade romarna i en massgrav. Att Jesus skulle ha blivit föremål för en individuell begravning är ren fiktion.

* Att Jesu lik enligt NT skulle ha lagts i en grav utan att ha rengjorts strider mot judiska begravningsseder.

* När Jesus avrättas är samtliga lärjungar frånvarande. Ändå är det deras ledare och läromästare som dör. Hur kan de strunta i den viktigaste händelsen i Jesu liv?

* Efter avrättningen återvänder lärjungarna till sina hembyar för att återuppta sina yrken i stället för att sprida Jesu budskap — en mycket märklig reaktion på deras älskade mästares frånfälle.

SVAREN
Jag brukar alltmer sällan svara på sådana här saker därför det är på tokt för oseriöst. Det är populistisk "kritik" som fullständigt saknar grund och snarare speglar kritikerns egen okunskap än någonting annat. Hur som helst, då jag har lite att göra och 5 % motivation svarar jag på detta iallafall:

1.
Från 6 fram till 41 e.Kr kallades den utsände från ROM till Judeen för PREFECT (engelska) under åren 44-66 var namnet PROCURATOR, innan detta hade man en guvernör.
Ämbetet var detsamma, även om vissa förrutsättningar förändrades genom tiden.
Lukas hänvisar till detta i kapitel 3 i Lukasevangeliet där han skriver:

Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene ...

Lukas ger oss här mycket historisk information som man berkäftat. Lukas kunde även använt vilket som helst av de tre orden/titlarna och alla inblandade skulle förstå vad som menades. Speciellt i åtanke ska man dock ha att Lukas inte ens skriver till en större massa, utan till en specifik person, nämligen Theofilos (Apg 1:1).
Kritiken ligger i att Lukas här använder ordet ståthållare trots att ämbetet inte existerade förrän 50 e.Kr.

A. För det första, om Lukas skrev EFTER 50 e.Kr (vilket alla tror)är det väl överhuvutaget inget konstigt eller orimligt i att han hänvisar till den titel som då används? Lukas primära mål är ju trots allt att Theofilos ska förstå, inte författaren till Kristendomskritik ...

B: För det andra existerade ämbetet, det var namnet på ämbetet som förändrades.

Kritiken om att detta skulle vara orimligt är det nog ingen som håller med om.

2.
Punkt två rör Romarnas syn på Jesus som Judarnas konung. Enligt författaren till Kristendomskritik skulle Romarna bara skratta åt detta och inte bry sig om saken. Återigen speglar kritikern sina historiska ofärdigheter.
Rom brydde sig speciellt inte mycket om hur Judeen styrdes så länge de fick pengar och att det var ordning. I gengäld utlovade Romarna försvar om en eventuell invation skulle vara förestående. Den judiska lagen existerade och upprättshölls. Det fanns bara en dom som ingen annan än prefekt/ståthållare kunde döma: Och det var att döma någon till döden. Detta är även anledningen till att judarna för Jesus inför Pontus Pilatus. Han var den enda som kunde döma Jesus till döden, genom "laglig" rättegång. Så kortfattat, visst kunde Romarna skratta åt det. Men det saknar fullständig betydelse. Judarna styrde själv sin egen "nation" med lagar som upprätthölls där dödsdomar utdelades av ståthållaren. Att detta skulle vara orimligt som sant är helt fel.

3 och 4 och 5
Punkt 3 handlar om att korset var så lågt att den korsfäste skulle bli uppäten av hundar eller fåglar och att kropparna lades i en massgrav. Vidare följer kritik på att man inte följde judisk sed vid begravning.
När det gäller fåglarna saknar detta nog betydelse skulle jag tro. Hursomhelst är även denna kritik oseriös eftersom den enda som kan komma med denna kritik inte kan ha läst vad som står i Nya Testamentet!
Det var nämligen tillredelsedag (Joh 19:31) och med anledning av detta ville man inte att kropparna skulle hänga kvar. Man krossade därför benen på de korsfästa för att påskynda döden och när man kom till Jesus var han redan död, och man stack därför bara spjutet i hans sida. När detta inträffat bad Josef från Arimatea Pilatus att få ta ned Jesu kropp från korset, vilket Pilatus tillät (19:38). Till sin hjälp har Josef, Nikodemus, och följande inträffar:

"De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med de välluktande salvorna, enligt begravningsseden bland judarna. Intill den plats där Jesus blivit korsfäst låg en trädgård, och i trädgården fanns en ny grav där ännu ingen blivit lagd. I den lade de Jesus eftersom det var judarnas tillredelsedag och graven låg nära".
Johannesevangeliet 19:40-42

Kritiken som ges i punkt 3-5 besvaras samtliga av samma kapitel i Nya Testamentet!
Jesus blev inte offer för hundar och fåglar eftersom man tog ned alla korstfästa den dagen. Jesus utsattes inte för en massgrav eftersom Josef och Nikodemus fick tillåtelse att ta rätt på hans kropp och begrava den i en ny grav i enlighet med judisk sed. Hade kritikern bemödat sig att läsa detta hade svaret funnits väldigt nära till hands.
Så återigen, med risk för att vara tjatig, någon annan orimlighet än kritiken i sig själv existerar inte.

De två sista punkterna rör lärjungarnas reaktion under Jesu död och hur de hanterar detta. Varför fanns de inte med vid avrättningen? Och varför gick de tillbaka till fisket när Jesus dött?

Även detta ger Nya Testamentet svar på.
De var svinräddda och ville inte förknippas med Jesus då han tog för att de var rädda om sitt eget liv!
De gick tillbaka till fisket eftersom de trodde att Jesus var död!

När de träffade Jesus efter uppståendelsen kommer den radikala förvandlingen som gäckar flertalet historiker. Vad hände egentligen med de rädda lärjungarna vid en specifik tidpunkt? De blev som förbytta. Om detta kan ni läsa i Apostlagärningarna.

SAMMANFATTNING
Som jag nämnde tidigare brukar jag inte svara på sådan här kritik för att den är så oseriös. Kritiken kan man presentera i 5-6 meningar medan ett försvar tar betydligt mycket längre tid att utforma. Detta är en stor anledning till att man inte orkar bry sig.
Jag har visat att ALLA punkter i kritiken inte kan betraktas som seriös på något sätt, utan snarare speglar kritikerna egen vilja att hitta "orimligheter". När 3 punkter ur kritiken besvaras i samma kapitel i Nya Testamentet verkar kritkern heller inte alls speciellt intresserad av det historiska perspektivet, utan bara på sin egen kritik. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det inte var Nya Testamentet som innehöll orimligheter, utan kritiken.

Den viktigaste frågan - den enda frågan

2008-01-14T01:02:00.000-08:00

DEN VIKTIGASTE FRÅGAN - DEN ENDA FRÅGAN

Bland andra Nina Ekelund från KD har i EKOT proklamerat att hon stödjer äktenskap för homosexuella. Bland annat anser Nina att det finns viktigare saker att fokusera på, exempelvis: Miljön. Ninas jakande till homosexuella äktenskap är emot partiets (KD) linje i frågan i dagsläget.
Jag tänker inte skriva mycket om politik här, däremot om politikerna, och kanske speciellt retoriken de använder sig av.

Det är intressant tycker jag att man kan ignorera frågor för att det finns viktigare frågor att ta itu med. Det är än mer intressant att man kan svara JA på frågor för att det finns viktigare frågor att fokusera på. I Ninas fall är frågan om miljön viktigast - därför säger hon ja till homosexuella äktenskap i en svepning. Alla som sedan stannar kvar i denna fråga om homosexuella ska få gifta sig missar det viktiga: Miljöfrågan.
Underförstått får man nästan känslan av att man är oansvarig om man vill fundera vidare på moralfrågor. Det går ju enligt Nina bara att fundera på en fråga i taget, den viktigaste.

Vi kan fantisera att vi har tre frågor (A - B - C) där A är minst viktiga och C är mest viktiga. Låt oss säga att vi som grupp är emot A och B. Enligt Nina är det följande modell som gäller:

A - Ja
B- Ja

för att kunna svara på C-frågan.

Samtidigt känns det aningen skrämmande att våra politiker svarar JA på frågor partiet egentligen är emot för att andra frågor är viktigare. Jag har väldigt svårt att se detta som ett bra argument eller speciellt betryggande. Politiker måste - som alla andra människor - kunna hantera flera olika frågor samtidigt och komma fram till genomtänkta beslut. I moraliska frågor måste dessa vara grundade på en värdegrund. I KD's fall är denna värdegrund kristendom (tyvärr inte, snarare liberalism).

Visst måste det gå att bordlägga frågor, eller ha extra möten?
Vi ska väl ändå kunna slippa ogenomtänka beslut bara för att den finns viktigare frågor? Och vem avgör dessa viktiga frågor?

Miljön ÄR en viktig fråga! Men det var ingen som tog alla larmsignaler på allvar för 10-20 år sedan. Vilken var den viktigaste frågan då? Sedan kommer AL GORE och en media hype utav dess like, och då blir miljön den viktigaste frågan. Jag säger inte att det är fel, däremot kan man fundera på vad som styr "den viktigaste frågan".

1 miljon barn dör i malaria varje år. Bara genom att införskaffa myggnät till alla fattiga skulle dödligheten gå ned radikalt. Tyvärr har västvärlden svarat NEJ på detta, för att det finns viktigare saker att tänka på ...

2008

2008-01-02T13:49:00.000-08:00

Ett nytt år på ingång och jag önskar er alla en trevlig fortsättning på det nya året.

Jag har bloggat lite senaste tiden, men har som avsikt att författa några intressanta inlägg framöver.

Läs

2007-11-15T16:05:00.000-08:00

Läs Leif Svenssons intressanta inlägg "Politik och Svenska Kyrkan".

Big Bang och Tid

2007-11-11T08:47:00.000-08:00

Enligt Big Bang teorin har tiden sin början i Big Bang. Den är inte evig, utan har en början.
Är det då meninglöst att tala om en eventuell orsak till Skapelsen?

En invändning bör kort uppmärksammas. Invändningen går tillbaka till Immanuel Kant och har väckts flera gånger sedan dess. Man kan inte föreställa sig en absolut början på tiden, för man kan alltid fråga sig vad som hände före det första ögonblicket. Och för att besvara detta, måste man postulera en tid före tiden, vilket är absurt. Så föreställningen om ett första ögonblick i tiden är inkoherent. De flesta teister – åtminstone de som hävdar att Gud är tidlös – svarar genom att säga att den händelsen inte var det första ögonblicket i tiden, utan det första ögonblicket av tid. Det fanns ingen tid före det första ögonblicket. Vad som än existerade ”före” det första ögonblicket var tidlöst och oföränderligt. Och när vi använder ordet före, menar vi inte tidsmässigt före tiden, utan utanför tiden helt och hållet. Gud existerade ”före” det första ögonblicket i och med att han var – och är – tidlös. Detta må vara mystiskt och inspirerande, men det är inte inkoherent och motsägelsefullt.[1]

[1] Peterson, 1999 s 209

Ett icke apologetiskt/filosofiskt inlägg

2007-11-09T08:19:00.001-08:00

Det var februari 2006 om jag inte minns helt fel. Jag hade varit ordentligt trött en längre tid (3-4 månader) och vaknade nästan varje natt med natt svettningar. Jag och min hustru hade varit och dragit min dotter upp och ned för pulkabacken och jag kände att det gjorde ont i min vänstra axel. På kvällen masserade min hustru mig och jag kände då stora knölar vid musklerna bredvid nacken. Jag hade precis innan haft ännu en av mina många förkylningar som dras med från dagis, och jag och frugan trodde att det rörde sig om en muskel inflammation. Det var kvar ett par dagar och då ingenting hände bestämde jag mig för att uppsöka vårdcentralen för att få nåt som kunde få bort svullnaden.

Väl hos doktorn tog de blodprover på mig och de analyserade snabb sänkan ganska snabbt. Den låg på 80 så jag hade någon form av infektion i kroppen, vad det dock var, visste de inte. Min läkare ställde en massa frågor till mig om nattsvettningar och trötthet och liknande, och jag svarade samtidigt som jag ansåg att det var väl inte så märkvärdigt. Det var varmt hemma, jag var en flitig student med småbarn, klart jag var trött.

Efter vi samtalat ville han rådfråga en äldre kollega. Jag fick vänta i 20-30 minuter innan en gammal kvinna kom in som hade tappat all empati med åren. Hon ställde ett par frågor och sa:
"- Jag tror det rör sig om bla bla (någon infektion man kan få genom mat). Jag har sett flera sådana fall som ser ut så där".
Jag hade i rummet även visat en knöl som jag just upptäckt vid bröstet. När hon var på väg ut sa jag: "- Nej, vänta nu .. vad är det där bla bla för nåt?" Hon tittade sig omkring och svarade: "Det vet jag inte riktigt". Sedan gick hon mot dörren och sa till den yngre kollegan "Ja.. men akut röntga honom då, är det nåt skit där så hittar vi det då".

Jag fick en tid direkt på akutröntgen och han lovade ringa mig så fort man fått svar. På remissen till akutröntgen läste jag "malignt lymfom?". Jag hade ingen aning om vad det var och bestämde mig för att googla fram informationen senare. Röntgen gick bra och jag for hem.

Några dagar senare ringde min läkare från vårdcentralen och började tala om blodet som en järnvägs räls där för många passagerare stod och väntade vid stationerna på att få åka med. Jag kände mig som huvudrolls innehavaren i ett barnprogram, men när jag frågade vad det rörde sig om svarade han bara att jag fått tid till hematologiska mottagningen (H) där jag skulle få mer svar och att allt skulle bli bra. Några dagar gick och jag googlade fram informationen om att det kunde röra sig om två typers cancer a) non-hodgkins lymfom och b) hodgkins lymfom. Den senare behandlades framgångsrikt.

Jag fick snabbt komma till H där jag träffade min läkare. En sympatisk och trevlig kvinna runt 35-40. Hon gav svaren direkt. "Min arbetshypotes är att du har Hodgkins lymfom, den är väldigt specifik på röntgen, men jag vill göra fler prover".
Mer röntgen, mer blodprov, operationer, benmärgs prov inom max 2 veckor. Jag var oberörd där jag satt. "Ok" sa jag och tittade henne i ögonen. Tackade för besöket och åkte hem i bussen.

Väl i bussen började jag fundera mer. Hoppas inte frun är hemma nu tänkte jag. Jag måste få sörja själv och sedan berätta utan att skrämma upp någon i onödan. Men frun var hemma och när jag kom in genom dörren mötte hon mig med ett leende "Vad var det jag sa" looken ;-) Hon var övertygad om att de skickat hem mig och muskel inflammationen.

"De tror att det är cancer" sa jag och hon började gråta, och jag grät med. Sedan följde ovissa dygn med undersökningar och oro. Efter 2 veckor kom det definitiva svaret. Det handlade om Hodgkins.
Jag ska göra historien kort.

Min läkare förklarade för mig att det behandlades annorlunda. 1 behandling var egentligen 2 stycken. Man räknade 1 behandling i 1a och 1b. Jag skulle ta 8 omgångar a la 16 behandlingar. Var 14:e dag under 8 månader. Mina värden (blod värden) skulle falla runt dag 8-10 för att sedan hämta sig, då skulle ny behandling ges.

Behandlingarna var fruktansvärda. Jag mådde värdelöst. Om Ni undrar hur det kan vara: För mig var det så illa att jag var avundsjuka på de som istället hade vinter kräk sjukan. Jag mådde konstant illa under 6-7 dygn. De sista 2 månaderna så dåligt att jag inte åt någonting under 3-4 dygn vid behandlings veckan. Efter 10 behandlingen var min kropp nedbruten och jag mådde fysiskt och mentalt ganska dåligt. Dock såg allt bra ut hela tiden.

Givetvis funderade man mycket på döden och sina barn, fru, familj, Gud,vänner, och sig själv.
Jag var två delad under sjukdomen. Under mina behandlings veckor talade jag gärna om sjukdomen med mina vänner för att själv må mentalt bättre, under icke behandlings veckor ville jag inte nämna något om det. Jag ville låtsas vara frisk. Ibland satt jag på universitetet och funderade och läste och bara för en dag ville jag känna mig som alla andra där, som bara behövde oroa sig för nästa tenta eller seminarium.

Hur som helst, efter 8 månaders behandling fick jag diagnosen "Frisk". Återfall ska vara ovanligt, men var 3:e månad, vid varje åter besök blir jag påmind om mitt mardrömsår. Tidigare levde jag mycket i framtiden, jag kunde fundera på 5 år fram i tiden. Jag gör aldrig mer detta. Jag lever i nuet och planerar aldrig framåt om jag inte måste detta. Detta har gett mig mer av livet.

Det jag aldrig kommer glömma heller är när jag satt och väntade på röntgen och träffade andra patienter. "Lycka till" kan betyda olika saker .. i de rum vi satt betydde "lycka till", jag hoppas du överlever.

Hodgkins är en cancer form som behandlas extremt framgångsrikt, även vid återfall. Jag upplever att mitt år ändå gett mig en del saker som jag kommer vara tacksam för i mitt liv.

Ta till vara på livet :)

Vetenskap or Not?

2007-11-08T15:25:00.000-08:00

Jag har noterat att man i Dagen haft en del olika debatt inlägg som handlat om skapelsen och evolution och om kristendom och evolution kan förenas eller inte.
När jag betraktar detta "problem" upplever jag att det egentligen handlar om följande;

Ska 1 Mos 1 tolkas bokstavligt eller symboliskt?

Tyvärr kan inte ens 2000 år av kyrko historia bistå oss i denna fråga. Jag läste en gång en artikel från en författare på GENESIS, en teolog som menade att alla kyrkofäder var eniga kring denna fråga, det skulle tolkas bokstavligt. Detta är dock mycket felaktigt. Jag mailade därför till GENESIS som bifogade mitt mail till teologen där jag ifrågasatte hur denna person kunde skriva detta, om man har en teologi examen borde man ju åtminstone känna till Augustinus (som varnade för en bokstavlig tolkning). Jag fick aldrig något svar.

Man är varken en bättre eller sämre kristen om man anammar en bokstavlig tolkning eller en symbolisk gällande skapelse berättelsen.
Jag är personligen lite misstänksam mot att alls läsa Bibeln i skenet från naturvetenskap. Bibeln fokuserar på människan och hennes relation till det skapade och än viktigare, till Gud själv. Björn Skogar menar att det var först på 1850-talet som man började läsa Bibeln i naturvetenskapens tecken. Det stämmer bra med hur den evidentialistiska utmaningen på allvar tog över genom upplysningen.

Den evidentialistiska (med rötter hos Locke) utmaningen innebär följande:
1. Om man ska tro på en religion ska man ha rationella skäl att tro på den.
2. Det är rationellt att tro om man har evidens.

Filosofer inom den reformerta epistemologin (som Alvin Plantinga, Nicholas Wolterstorff m.fl) vänder sig mot denna utmaning kraftigt i boken "Faith and Rationality". Att redogöra för argumenten blir aningen svårt nu, men man kan säga att hela utmaningen föll i sank.
Kvar lever dock viljan hos både ateister och kristna att ställa Bibeln mot/med naturvetenskap. Jag har även gjort detta, och tycker fortfarande att de filosofiska argumenten (Gudsbevisen) är tilltalande.

Jag tror dock denna utmaning påverkat kristna under så många generationer att man tar den för given, även ateister. Ibland när jag frågat vilken evidens de är ute efter kan de inte riktigt svara på frågan själva, de är bara så vana att den kristna personen ska börja försvara sig.

I USA har man en intressant tidning (som går att läsa gratis) som tar upp ämnet. Det är kristna vetenskapsmän som skriver artiklar och debatterar, allt från Intelligent Design till evolution, biologi och fysik och kristen teologi. Den är värd ett besök.

Speciellt kan jag rekommendera debatten om just Bibeln och Evolutionen.

Internationellt - bland akademiker i skuggan av militanta ateister - har det pågått en trend där teologi och vetenskap närmar sig varandra. Samtalen är mycket intressanta, men här finns även mycket att fundera över. Jag ska längre fram presentera ett par olika teologer/filosofers synsätt om hur denna dialog bör föras. Kanske kan det stimulera oss till vidare tanke arbete :)

En filosofi doktor och ateist frågade mig en gång VAD som skulle få mig att lämna min tro (han menade här med evidens mot min tro). Jag svarade "Om man 100 % kan fastställa att Jesus aldrig existerat". Detta kan man givetvis inte göra. Men min poäng är: Oavsett evolution eller inte, så är det ingenting som hotar min tro, och inte heller många miljoner kristna människors tro. Det är mycket i Bibeln som inte alls är så självklart som man kan tro. Ex Nihilo, termen som används för "Skapelse ur Intet" syftar idag enbart på universums uppkomst. Innan 200-talet innefattade det dock även människan som en medskapare i Guds skapelse ..

"Suspekt" sa en vän en gång till mig när jag berättade detta.
"Suspekt" sa dom om vår tolkning innan 200-talet.

Leder detta till relativism?
Nej, verkligen inte. Dock kan en del frågor bli komplicerade att ge direkta svar på. Vem kan svara på min ursprungliga fråga med 100 % säkerhet? Symboliskt eller bokstavligt? Det finns dock INGEN som ställt samma fråga om Jesu uppståndelse och inte blivit stämplad som villo lärare. Därför den litterära genren ger inte ens antydan till att man ska tolka symboliskt. Det är en historisk förteckning om delar av Jesu liv och gärning.

"Allt i Bibeln ska tolkas bokstavligt" sa en man till mig.
"Även uppenbarelseboken?" frågade jag.

Jag är då inte berättigad att ge något svar heller. Vetenskap och Teologi ÄR en svår fråga i vissa fall. Jag får helt enkelt avsluta med Alvin Plantingas ord i detta:

If the question is simple, the answer is enormously difficult. To think about it properly, one must obviously know a great deal of science. On the other hand, the question crucially involves both philosophy and theology: one must have a serious and penetrating grasp of the relevant theological and philosophical issues. And who among us can fill a bill like that? Certainly I can't. (And that, as my colleague Ralph McInerny once said in another connection, is no idle boast.) The scientists among us don't ordinarily have a sufficient grasp of the relevant philosophy and theology; the philosophers and theologians don't know enough science; consequently, hardly anyone is qualified to speak here with real authority. This must be one of those areas where fools rush in and angels fear to tread.

Tänkvärt

2007-10-24T01:38:00.000-07:00

Filosofen Torbjörn Tännsjö bör inse att människor inte bara styrs av logiken, utan även av känslor, religion, aggressivitet, sexualitet och andra svårkontrollerade impulser. Vi kan inte länka oss bort från människans hela register av reaktionsmönster och tro att det går smärtfritt att följa Tännsjös filosofiska tänkandet. Det rationella och det irrationella kommer alltid att leva parallellt i oss. Det har med vår konstruktion att göra. Denna vidgade syn på människan saknar Tännsjö.

Så avslutar ROLAND SENNERSTAM sin debatt artikel i Dagen idag.

MER OM RFSL och debatten kring äktenskapet
Marie Söderqvist i Expressen skriver om detta på ett bra sätt.

Argument (?) för absolutism

2007-10-13T03:25:00.000-07:00

Stanley Almqvist argumenterar i tidningen Dagen för att kristna inte ska röra en droppe alkohol. Det intressanta är dock inte hans hållning till alkohol, utan HUR han ARGUMENTERAR för detta. Bloggen Meet My Enemy menar att det Stanley presenterar som argument är bland det sämre han någonsin läst för helnykterism. Jag håller fullständigt med författaren till bloggen Meet My Enemy. Om detta vore en sådan hjärtefråga för Stanley, varför tar han sig inte tid att komma upp med några bra argument?

Vad är det han säger nu då, och varför retar både jag och Meet My Enemy upp sig på denna artikel?

STANLEYS DEFEATER ?
Stanley lägger mycket fokus på att den kristna som dricker vin, blandar ihop Guds upplevelse med upplevelsen av vinet. Här har vi en dualism (!) menar Stanley (S), mellan Ande och vin.
Det är svårare att uppleva Gud med alkohol i kroppen, slår han fast.

Här finns det ju en rad invändningar man kan komma med. Men först, varför skulle det vara svårt att skilja mellan Ande och vin? S svarar att upplevelsen kan vara väldigt lika (!). Detta stödjer han på Apostlagärningarna 2 kapitel där det står: ”Men andra sade hånfullt: De har druckit sig fulla av sött vin”.

Men, missar inte S en fundamental sak här? Det är inte lärjungarna som känner sig förvirrade. Det är betraktarna som är förvirrade! Dvs, de som inte har upplevelsen av Anden tycker att lärjungarna beter sig som om de vore druckna. Lärjungarna själv är väldigt klar på att det är Anden som mött dom och att en profetia uppfyllts. Det är bara att läsa vidare i Apostlagärningarna så står detta!

Sedan verkar Stanley förutsätta att den kristna ALLTID möter Gud och gör lärjungar.

- Med 0,2 promille i kroppen är du inte lämplig att köra bil. Är du då lämplig att utöva lärjungaskap med samma halt alkohol i kroppen?

- Hur ska du kunna skilja drogen från Gud? Berusningstillståndet och en upplevelse av Gud kan vara väldigt lika. Den ena är av ondo den andra av godo, säger Stanley Almqvist.

Men, många kristna jag känner som tar ett glas vin, gör detta till maten i en situation då de inte är ute efter att göra lärjungar eller möta Gud, de är ute efter att äta.

Jag är även mycket tveksam till de teologiska argument S har om att den kristna inte skulle kunna skilja på vin och Ande. Här tycker jag att S rent av förminskar Andens verk i våra liv. Den heliga Ande är ingen abstrakt känsla som sammanblandas med andra upplevelser i våra liv. S har mycket att besvara här. För det första funderar jag på varför en upplevelse av vin skulle vara likadan som den med Gud? Talar han av egen erfarenhet? Är det någon annan som påstått detta? Och hur väl stämmer det samman med Romarbrevets 8 kapitel eller Jesu undervisning i Johannesevangeliet om Anden?

S menar även att känslan av att man slappnar av mer när man tagit ett glas vin är en subjektiv illusion. Men vad har han för stöd för detta? Är det någon slags masspsykos som inträffar för de som tagit ett glas vin? Alla får en illusion av att vara mer avslappnade.

Det är svårt att veta riktigt vad S vänder sig emot. Han verkar tro att den kristna människan antingen möter Gud eller gör lärjungar, hela tiden, och därför kan man inte dricka vin, för antingen så blandar vi ihop upplevelsen Ande/Vin eller så kan vi inte göra lärjungar.
Men S, tänk om människor bara vill äta mat och ta ett glas vin till maten? De har antagligen ingen ambition vid just det tillfället att varken möta Gud eller göra lärjungar.

Jag har inga problem med att man har en alkoholdebatt i Svensk kristenhet. Jag har däremot svårt att hitta stöd teologiskt för ett absolutism som grund. Den som vill argumentera för en helnykterism bör inte göra som S, utan istället utgå från hur samhället ser ut idag, de negativa effekterna av alkoholen och vad det innebär för kristna att vara föredömen. Jag menar inte att denna linje är problemfri heller, men betydligt mer fruktsam än S egen linje som är mycket ogenomtänkt.

Exegetisk Teologi: Vad är pentekostal hermeneutik?

2007-09-09T13:51:00.000-07:00

Exegetisk Teologi: Vad är pentekostal hermeneutik?

Pentakostal hermeneutik

2007-09-09T13:46:00.000-07:00

Jag frågade en tidigare lärare till som är exeget om vad som är Pentakostal Teologi i en tid när så många församlingar förändrats. Historiskt har det varit lättare att kunna särskilja samfund A till samfund B i förhållandet till hur man betonat vissa läror tydligare än andra (för att ta ett exempel).

Stefan Green var snäll att svara på min fråga. Jag tycker svaret var så bra att jag länkar till hans blogg idag så att Ni som är teologi intresserade kan läsa den separata länken ovan detta inlägg.

Samuel Svensson

2007-09-06T02:17:00.000-07:00

Samuel Svensson är en härlig predikant och en mycket påläst man som jag haft förmånen att ha som föreläsare för flera år sedan. Han skriver i dag en debatt artikel i Dagen som handlar om psykvården och avsaknaden av kristen grund i detta. Jag tycker detta är intressant och viktigt. Då jag själv läst lite psykologi vet jag vilken benhård naturalism man förutsätter i sina teorier.

De andliga resurserna negligeras i debatten om psykiatrins kris. Trots ett tillskott på flera hundra miljoner kronor från staten, har psykiatrin bristande resurser. Hittills har den andliga vården med många gånger helt revolutionerande resultat negligerats.

Det enda jag egentligen undrar som skulle vara intressant är vad han skriver om här. Då jag inte är speciellt insatt i ämnet vet jag inte. Kanske någon läsare vet. Han ger ju sedan exempel på människor som vården inte kunnat hjälpa som upplevt frid när de mött Gud. Jesus som även beskrivs i Bibeln som vår "själs herde och vårdare".

Bland Harry Potter och debatter

2007-09-04T23:57:00.001-07:00

Debatter om Harry Potter har varit många och stundtals intensiva i vissa forum jag besökt bland kristna. Även i tidningen Dagen har en pågått där den unga pingst teologen Joel Halldorf försvarat Harry Potter och sett likheter med Kristus. Debatten ser ut att avslutas nu och Halldorf ger sin sista syn på saken här. Jag tycker han presenterar en del viktiga poänger i sitt svar.

En långt mer intressant debatt (för mig) kommer hållas på Credoakademin.nu mellan Stefan Gustavsson och Christer Sturkmark. Denna kommer jag följa med intresse och även försöka analysera debatten här på min blogg.

I Umeå den 13 september klockan 19.00 vid Cafe Station kommer även Stefan Gustavsson att debattera Roger Viklund. Den blir nog intressant.

2007-08-28T13:33:00.000-07:00

Livet går vidare. Jag har nerdat rätt kraftfullt med mitt nyinköpta spel Pro Cycling Manager 2007.

Utöver detta har jag gjort klart mina tentor för sommarkurserna i religions psykologi och Teologi och Vetenskap. Den sistnämnda är ett ämne som jag anser vara mycket intressant.

NANCEY MURPHY
Det jag läst om är människans natur och speciellt kring dualism eller icke reducerbar fysikalism. En stor förespråkare för den senare, och det jag läst om, är Nancey Murphy. Tillsammans med hjärnforskare, teologer, filosofer, genetiker och evolutions biologer har hon bidragit till boken: Whatever Happend to the Soul?, denna intressanta bok följdes senare upp av Bodies and Souls, or Spirited Bodies?

Kortfattat argumenterar hon för en kristen helhetssyn där själ inte existerar. För att visa detta påpekar hon att både GT och NT innehåller en del problematiska översättningar, där grundspråket inte alls gör det möjligt att skilja på orden i dualistisk form som vi gör det. Vissa passager kan tala för detta, men även emot.

Hon visar sedan hur detta sätt att tolka in dualism i texten kraftigt influerats av Descartes (som kom fram till dualism på filosofiska grunder och inte teologiska).
Sedan visar hon hur områden som filosofer och teologer sedan lagt till själen, motbevisats av hjärnforskningen. Augustinus exemeplvis, ansåg att minnet var belagt i själen. Detta är inte korrekt.

Hon drar sedan slutsatsen till icke reducerbar fysikalism som innebär att människan är en andlig varelse, vars unika egenskap är i hennes relation till Gud. En reduktionistisk syn skulle innebära att atomerna alltid determinerade helheten. Alltså, neurobiologin skulle determinera allt handlande och därmed upplösa den fria viljan. Dock visar Murphy på att reduktionism har stora svårigheter. Det är inte bara det mindre som determinerar helheten, utan även helheten (miljö) som påverkar hjärnan.
En reduktionism anser även att man bara lägger ett pussel, och det förblir ett pussel. En icke reducerbar fysikalism skulle här påpeka att när pusslet läggs kommer det fram nya egenskaper. Ex sitter två barn och bygger med lego, den ena är reduktionism (R) , den andra icke reducerbar fysikalist (IRF): Kolla säger IRF, ett flygplan, nej svarar R: Det finns bara lego, det är allt.

Boken är, för den teologiskt och filosofiskt intresserade läsvärd och intressant.

Lite länkar:

http://www.pbs.org/faithandreason/bio/murph-frame.html
http://www.religion-online.org/showarticle.asp?title=3310 (Intervju)
http://video.google.com/videoplay?docid=812582213380097646 (videos)

BÖCKER
Jag har lånat en del böcker på senaste tiden (som vanligt). 5-6 böcker om ateism och en bok som Herr Plantinga själv tipsat mig om, den heter "Faith and Rationality - Reason and Belief in God" och hamnar under ämnet epistemologi. Jag har inte hunnit långt i den, men helt klart otroligt intressant och denna kommer det bli anledning att skriva mer utförligt om längre fram.

Några myter i historien

2007-08-26T00:53:00.000-07:00

Det var inte länge sedan man betraktade vetenskapen som ett projekt inom religionen, ett andra verktyg (vid sidan av skriften) i kunskapen om Gud och den värld Han skapat.[1]Roger Bacon (1214-94) gick så långt att han menade att ingen teolog kunde förstå skriften om han först inte förstod världen. Detta var ingen början på en separation mellan vetenskap och religion, tvärtom ansåg Bacon att all kunskap slutligen fanns i Bibeln.[2]Ingen förändring hittar vi heller hos Newton och den moderna vetenskapens begynnelse. Han, liksom Bacon tidigare, ansåg att naturfilosofens[3] uppgifter även innefattade funderingar kring Guds attribut och hur Skaparen relaterade till sin värld.[4]De naturlagar som i den moderna utmaningen blivit ett argument emot Guds integrerande med världen[5], var bland naturfilosoferna: från början en metaforisk tanke på en Gudomligt välsignad moral kod. För de tidiga moderna vetenskapsmännen, samt de medeltida teologerna, var naturlagarna en förklaring på hur Gud upprätthöll världen.[6]

Att vetenskapen växt fram i konflikt med religion är en vanlig beskrivning på relationen mellan disciplinerna, först presenterad av författarna Draper och White.[7]Idag tillhör detta en av flertalet vanliga beskrivningar. En annan är att vetenskap och religion stärkt varandra i en allians, där de ömsesidigt hjälpt varandra till framgång. Om ingen av beskrivningarna passar kan man alltid gå den väg de flesta svenska teologer valt efter upplysningen. I den beskrivningen var disciplinerna varken i konflikt med varandra eller i allians, de besvarade bara olika frågor människor ställde sig om verkligheten.[8]Alla tre kan inte vara sanna. Och faktum är att ingen av de är sann. Alla är förenklingar på ett mycket mer komplext ämne.

Konfliktmodellens förespråkare presenterar ofta Kopernikus, Bruno och Galileo som vetenskapens martyrer, som fått kämpa och offra sig för vetenskap i sin kamp mot religion. Fakta och förnuft har stått emot tro och tradition. Bakom alla myter hittar dock vetenskapshistoriker ”ny” fakta som ger en annan bild av vad som verkligen hände. Det motstånd Kopernikus mötte var inte från en arg Kyrka som stod emot en vetenskaplig teori. 1543 var ett jord centrerat kosmos en ortodox för fysiker, understödda av – på den tiden – starka filosofiska argument.

Certainly the Catholic Church had a vested interest in Aristotelian philosophy, but much of the conflict ostensibly between science and religion turns out to have been between new science and the sanctified science of the previous generation.[9]

Inte heller hos Galileo hittar vi självklara orsaker till en konflikt mellan vetenskap och religion. Galileo själv såg inte religionen som ett motstånd för sin vetenskap. Tvärtom ansåg han att Bibelns auktoritet skulle ges före vetenskapliga hypoteser utan evidens. I sammanhanget var John Calvins uttalanden mer radikalt då han påstod att de som ville lära sig astrologi inte skulle leta i Bibeln.[10]Galileo menade att Bibeln och naturen talade två olika språk, där matematiken var naturens språk.[11]Han var inne på att Bibeln dock ibland – på grund av människors ignorans – får fungera som en naturvetenskaplig eller astronomisk beskrivning. Galileo försökte dock förena Kopernikus modell med dåtidens Bibeltolkning.[12]

1620 hade en opinion inom den Katolska Kyrkan börjat argumentera för att förbudet mot Kopernikus teori skulle upphävas. Inom Protestantiska led var det redan den astronomiska teori man förespråkade. Galileo hyste även inför sitt förhör i det heliga kontoret (Holy Office) 1633 sympatier på höga platser. Chefsåklagaren Firenzuola, som ledde utfrågningen av Galileo ansåg att Kopernikus modell inte var otänkbar, och påvens brorson, Kardinal Barberini, delade Firenzuolas misstankar om att det handlade mer om personlig hämnd mot Galileo än någonting annat. Man trodde nämligen att allt bottnade i en förolämpning Galileo yttrat till en prominent medlem av Jesuit orden.[13]

Giardano Bruno (1548-1600) slutade sitt liv bränd på bål. Populärhistorien pekar på att det berodde på konflikten mellan vetenskapen och religion. Men inte heller här ger historien rätt till konfliktmodellen. Bruno föreslog multiversum och det ansågs vara en kättersk tanke.[14]Det är dock inte troligt att enbart detta ledde till att Bruno fick sin dödsdom verkställd. Enligt rykten ska Bruno ha sagt mindre smickrande saker om sin kristna omgivning: ”He had declared Jesus a rogue, all monks asses, and Catholic doctrines asinine.”[15]Enligt Bruno var Katolska läran en avart på en Egyptisk filosofi (Corpus Hermeticum) och han själv utvecklade något som liknande en egen religion med mystisk filosofi i centrum och där multiversum spelade en avgörande teologisk roll.[16]

The true cross for Bruno, was the Egyptian cross – full of magic power for tapping astral influence. The Christian cross was a weak derivative.[17]

De historiska bevisen pekar på att det var Brunos teologi som blev hans död, mer än hans vetenskap.

Inte heller Darwinismen gav upphov till någon konflikt, eller allians. Darwins resultat togs emot på samma sätt av både forskare och teologer, med blandade resultat. Inga större förändringar teologiskt inträffade under det att Darwins teori blev känd.[18]Enligt populära beskrivningar skulle konflikten vara som intensivast under just denna period mellan vetenskap och religion, men detta stödjer inte historien. Vetenskapshistorikern Jim Endersby sammanfattar:

On the morning of November 24, 1859, Charles Darwin’s On the

Origin of Species made its first appearance and the world changed forever. An age of faith was plunged into profound religious doubt, and believers of every kind rose to pronounce anathema on Darwin’s godless tract, sparking a fresh battle in the long-running war between science and religion. But while the reactionaries raged, the scientific community soon came to accept natural selection, and the rediscovery of Gregor Mendel’s work in 1900 (which marked the founding of modern genetics) set the seal on Darwin’s triumph by providing the missing piece to his puzzle – a scientific understanding of just how inheritance works.

Unfortunately, everything in the previous paragraph is nonsense, apart from the Origin’s publication date (and even that is wrong in Morse Peckham’s recently reissued variorum edition, which claims it was November 26). Nonetheless, statements like the ones I’ve just made summarize the popular view of Darwin and his great book; variations on them are made regularly throughout the media – even by those who really ought to know better.[19]

Man kan undra varför dessa tankar om “konflikt” och “krig” mellan vetenskapen och religionen spreds. Vissa tror att det i verkligheten var ett uttryck för en kultur i kris efter upplysningen och modernismen[20], där dessa tankegångar främst accepterades för att de var sekulära och inte för att de hade övertygande argument. Kristendomen blev även ett föremål för stark kritik från samhället, även kritik som i grunden hade ett politiskt missnöje.[21]

Min avsikt här har inte varit att attackera ”konfliktmodellen”. Den innehåller dock flest myter som fortfarande – bland många – hålls som historiska sanningar. Alla enkla förklaringar på relationen mellan vetenskap och religion är felaktiga. Det finns ingen statisk relation mellan dessa.[22]Alla påståenden om konflikt måste undersökas i sin sociala kontext.[23]Teorier, metoder och definitioner förändras, likaså det politiska och kulturella klimatet, vilket gör att slutsatserna betytt olika i olika tider.[24]Till detta följer beaktanden kring att vetenskapsmän bråkat om gamla och nya teorier, religiösa grupper som använt vetenskap emot varandras åsikter, politiska och sociala motiv, personliga motiv m.m. Det allt lär oss är att detta är ett område där enkla beskrivningar inte ger oss sanningen.

[1] Historical Interactions Between Science and Religion - Part 1 och Part 2 – John Hedley Brooke MP3

http://www.st-edmunds.cam.ac.uk/faraday/Multimedia.php (2007-08-24)

[2] Brooke, s 59

[3] Naturfilosofen var benämningen på vetenskapsman under Newtons tid, dock med även andra områden på sin agenda än enbart naturvetenskap.

[4] Richardson, s 8

[5] Döda förblir döda och Jesus var inget undantag, att tro annorlunda är att gå emot vetandet och naturlagarna. Naturlagarna - enligt Hedenius - råder absolut och skulle det visa sig att enda exempel bryter mot denna naturlag, så faller den helt (Johan Lundborg, När ateismen erövrade Sverige – Hedenius och debatten kring tro och vetande, 2002, Nya Doxa) för en sammanfattning av Hedenius argument.

[6] Murphy 2006, s 125

[7] Brooke, s 35

[8] Ibid s 2-4 för dessa tre populära beskrivningar. För en beskrivning av de svenska teologerna, se Björn Skogars ”Viva Vox och den akademiska religionen”.

[9] Brooke, s 37

[10] Ibid s 57

[11] Ibid s 77

[12] Ibid

[13] Ibid s 38

[14] Biskopen av Paris 1277, Etienne Temper, ansåg att detta bröt mot Guds allnärvaro. Utöver denna punkt nedtecknades även 218 andra områden som bröt mot Guds allnärvaro.

[15] Brooke s 39

[16] Ibid s 74

[17] Ibid s 40

[18] Richardson s 49

[19] http://www.st-edmunds.cam.ac.uk/faraday/issues/Endersby_Evolution_Myths.pdf (2007-08-24) Artikeln skriven av vetenskapshistorikern Jim Endersby vid Cambridge.

[20] Richardson s 53

[21] Ibid s 21

[22] Brooke s 321

[23] Ibid s 46

[24] Ibid s 10

HÄNVISAD LITTERATUR

Science and Religion – John Hedley Brooke, Cambridge University Press, 1991

Religion and Science, history, method, dialogue – editerad av W. Mark Richardson, Wesley J. Wildman, Routledge New York & London, 1996

Bodies and Souls, or Spirited Bodies? – Nancey Murphy, Cambridge University Press, 2006

http://www.st-edmunds.cam.ac.uk/faraday/Multimedia.php (2007-08-24)

http://www.st-edmunds.cam.ac.uk/faraday/issues/Endersby_Evolution_Myths.pdf (2007-08-24)

Bok tips om terrorism och religion

2007-08-16T04:52:00.001-07:00

Jag bifogar en del bok tips från en kurs i Terrorism och Religion. Jessica Stern och Mark Juergensmeyer har båda intervjuat olika ledare från olika religiösa terroristnätverk och terrorist grupper. Det är lättlästa böcker som ger oss en mer komplex bild än den som media presenterar för oss. Terrorister handlar inte om psykiskt sjuka människor, utan om en grupp med en intern logik och rationalitet som rättfärdigar handlingarna genom att fokusera på sina mål.

Potter och Halldorf

2007-08-15T09:34:00.000-07:00

Joel Halldorf, den unge Pingst Teologen ser stora likheter mellan Harry Potter och Jesus Kristus.

Joel skriver bland annat:

Men som ett slag i ansiktet på alla dem som bränt och fördömt hennes böcker avslutar hon sitt verk med en fantastisk Kristusfiguration. Och medan askan från bokbålen falnar får miljontals människor världen över del av evangeliet genom Harry Potter.

Det må vara hänt. Personligen har debatten som pågått mellan kristna om Potter varit fullständigt ointressant. Vissa har sett honom som djävulen själv, medan Joel ser honom som en presentation av Messias.
Poängen är väl att man kan tolka det som man vill. Ett annat problem, som dock Joel inte verkar göra sig speciellt skyldig till är att många som involverar sig inte läst böckerna. Jag har bara sett en del filmer, som jag tyckte var underhållande...

Den religiösa erfarenheten

2007-07-07T13:37:00.000-07:00

Den religiösa upplevelsen

Internet är ett spännande fenomen som kraftigt påverkat globaliseringen och möjligheten att ta del av andra kulturer än sin egen. Må hända är detta utbyte begränsat på många sätt, men likväl, existerar den. Ett exempel är alla de vänner man har genom Internet, som man aldrig haft möjligheten att träffa i riktiga livet. Jag har ett par sådana vänner i USA, som jag pratar regelbundet med, men givetvis även i Sverige.

En av mina nya vänner är en ateist som vi kan kalla O. Vi samtalar regelbundet på MSN och i mellan åt talar vi även om religion. För ett par dagar sedan frågade han mig om den religiösa upplevelsen. För när jag presenterar varför jag blev kristen, så är upplevelsen av Gud det som övertygade mig.

Frågan är naturlig: Hur svarar vi på att andra människor i andra religioner har upplevelser av det Gudomliga? Och varför skulle just den kristna upplevelsen vara den sanna?

För det första måste vi bena ut mer kring frågan och hur den ter sig. Är det ett argument emot någon religion och eventuellt Guds existens?

Här skulle jag vilja svara, nej. Om man inte kan besvara frågan följer det ingenstans att den ens berör sanningsanspråken religioner har, och verkligen inte frågan om Guds existens.

En anhängare av den postmoderna pluralismen skulle till och med kunna använda detta som ett argument för Guds existens. Resonemanget skulle kunna vara att de religiösa upplevelserna inom olika kulturer och bland olika religioner är snarlika och visar på att det är samma källa (Gud) som ger dessa upplevelser. Även om pluralism är otroligt attraktivt känslomässigt anser jag den vara fullständigt ologisk och falsk, vilket jag kommer att skriva om i ett senare inlägg.

Nu till frågan igen: Hur förklarar jag – som kristen – att människor i olika religioner har snarlika upplevelser av Gud och att just de kristna upplevelserna skulle vara äkta, men din källa från Gud?

Ungefär på detta sätt formulerade O sin fråga till mig. Jag bad att få tänka på den ett tag. Det är en bra fråga och i allra högsta grad relevant.

Hur man inte kan svara!

På den här frågan är det vanligt – vilket även O bekräftade – att de kristna personerna hänvisar att alla andra religiösa upplevelser är framkallade av en ond andlig verklighet. Detta kan man teologiskt lätt visa genom att citera olika Ny Testamentliga Bibel författare som varnar för tecken och under som är till för att förleda människor från den kristna tron.

Men det är ett argument för de redan kristna, och det är helt klart question begging att utgå från detta i svaret eftersom man förutsätter att kristendom är sant, utan att ens ha argumenterat för detta.

På samma sätt skulle människor från andra religioner kunna argumentera mot de kristna. Det är med andra ord – oavsett om påståendet är sant eller inte – ett dåligt och ogenomtänkt svar enligt mig.

Mitt svar till O

Här är mitt svar till dig O. Jag kommer inte att kunna ta det till någon stenhård slutsats utan bara visa hur jag tänker kring det hela. Att andra människor från andra religioner har religiösa upplevelser är klart. Att de även kan påminna om de upplevelser jag som kristen haft kanske stämmer det med. Jag utgår från att det stämmer i alla fall.

Hur kan jag veta att min upplevelse är den korrekta, eftersom jag inte är pluralism. Jag hävdar ju med detta exklusiva anspråk på att alla religioner inte kan vara sanna.

Mitt svar innebär ingen lätt resa, och påminner om Alvin Plantingas svar kring frågan om Gudsupplevelsen som Proberly Basic Belief.

Det innebär kortfattat: Låt oss säga att person X och P tillhör olika religioner som båda hävdar att de har en proberly basic belief av Gud. Hur kan man avgöra vem som har rätt och vem som har fel? Både X och P hävdar samma upplevelse, och även om de inte skulle vara likadana till innehåll hävdar båda fortfarande en upplevelse av Gud. X upplevelse kan vara en underbar, känslomässiga upplevelse där personer upplevde starkt en enorm glädje, frid och kärlek. P upplevelse kanske i kontrast innehöll en skrämmande, ångestfylld upplevelse. Eftersom vi inte kan utgå som basic att en religion är mer sann än den andra i resonemanget så är det – trots olikheter – lika troligt att båda upplevelserna är sanna.

Det är i detta sammanhang Plantinga rekommenderar defeaters. Alltså, man måste väga och analysera argument för den specifika religionen. Undersöka historisk fakta och filosofiska argument, samt dess teologiska innehåll. Detta innefattar även tvärvetenskapliga studier (exempelvis förhållandet till vetenskapliga teorier) och liknande.

Som jag skrev i början är det en mödosam resa. Men jag delar Plantingas uppfattning, och eftersom jag förkastar pluralism som logiskt motsägelsefull innebär detta att den omöjligt kan vara sann. Man måste alltså vända på ordningen, istället för att utgå från att en religion är sann från början, är det sista punkten i svaret. Man måste landa på en religion som är sann eller i alla fall mer troligt sann än den andra.

Kom ihåg nu att frågan till sitt väsen exkluderar ateism.

Inom religionen

När det kommer till personer inom samma religion blir det annorlunda. Därför här – i alla fall inom kristendom – finns det tydliga kriterier för hur man prövar det man upplever. Jag ska inte fördjupa mig i detta just nu, men vill bara nämna det. Om vi tar X och P igen (beskrivna ovan) och båda hävdade att de var den kristna Guden de mötte, skulle ingenting tala för att P’s upplevelse var från Gud. Därför att ingenting stämmer in på det teologiska på vem Gud är i hur den kristna Guden framställs i Bibeln.

Nog om detta nu. Frågan är svår. Det vill jag erkänna, och svaret inte är enkelt att ge. Men det är på detta sätt jag tänker kring frågan, du kanske tänker annorlunda. I så fall får du jättegärna kommentera detta.