Blir ett ganska kort 100 inlägg på bloggen som jag får utveckla mer i detalj senare. Forskare har på senare tid allt mer ifrågasatt om det verkligen existerar någon fri vilja. Anledningen till detta är en rad undersökningar som verkar stödja tesen att hjärnan redan gjort valet klart innan vi själva blir medvetna om detta (jag utvecklar detta mer senare).
När jag läste artikeln blev jag givetvis nyfiken på att man på detalj nivå kan uttala sig om något större. Min tanke är följande, om en händelse inträffar snabbt (exempelvis att jag lyfter min hand) har hjärnan redan fattat beslutet att handen ska röra sig innan jag är medveten om det. Problemet med att säga, baserat på detta, att det inte finns någon fri vilja är att man utesluter en mängd information och situationer som man hittills (så vitt jag vet, rätta mig gärna om jag har fel) inte har forskat på. Låt mig få ge vissa situationer:
Person X står inför ett val om sin framtid och måste göra ett val om utbildning inom 6 månader. Eller ett moraliskt problem, person X är uppvaktad av en kvinna som inte är hans hustru och han brottas med hur han ska hantera situationen.
Tidsperspektiven i mina exempel handlar om något helt annorlunda än att röra handen, och många av de viktiga händelserna i livet gör man förhoppningsvis inte i en axelryckning, som testen baseras på.
Jag går tillbaka till ett exempel som sker snabbt och där det inte finns tid att tänka, som en hand som viftar omedvetet/medvetet eller något liknande. Snabba beslut med andra ord, som testen baserats på. Påståendet om att vi bör vara skeptiska till den fria viljan utifrån detta verkar aningen förhastade då de bygger på en determinism. Denna determinism (fysikalism) innebär att de minsta beståndsdelarna determinera allt annat. Människan är i sina minsta beståndsdelar atomer som sedan styr vårt handlande. Det minsta determinerar resten.
Problemet här, som jag ser det, är att man fullständigt utesluter inflytande från exempelvis den sociala kontexten. Som om jag skulle gå in på en pilotutbildning och säga "tyvärr killar och tjejer, de snabba beslut som ni ska fatta blixtsnabbt i nödsituationer är redan bestämda och därför lägger vi ned simulatorträningen".
Det verkar som om hjärnan i relation till snabba handlingar tar intryck av erfarenhet. Ta som exempel att du går igenom stan en kväll och stöter på ett gäng som uppträder aggressivt. En normal tanke är att man bör undvika dessa och hålla låg profil. Men vad baseras ett sådant beslut på?
Hade en person som aldrig upplevt eller sett en konflikt utförda av liknande gäng tänkt samma sak? Jag är tveksam, då det är erfarenheten som står till grund för informationen som gör att vi handlar på ett visst sätt. På samma sätt hjälper simulatorträning piloter att hantera nödsituationer på ett mer gynnsamt vis.
Kanske, om man upprepar testen, upptäcker man fortfarande att pilotens hjärna bestämt handling X innan han/hon blev medvetna om denna(låter som om vi är fången hos vår hjärna). Men då måste man sätta det i ett större perspektiv. Utan simulatorträningen hade möjligheter att handla på ett visst konkret sätt, i en specifik situation aldrig existerat. Hjärnan har alltså tagit intryck av någonting annat utanför. Reducerbar fysikalism (determinism) blir alltså ett position som är problematisk, och frågan om den fria viljan (som nog borde definieras) är fortfarande på bordet.
Sunday, November 8, 2009
Friday, November 6, 2009
Blame it on postmodernity!
Tyvärr, har jag själv en del i skulden. Jag minns själv hur det var när jag var förkunnare. Jag läste mängder av apologetik. Och bildade min uppfattning om saker och ting genom denna. Postmodernism var här inom moralen ett subjektivt förhållningssätt till sina handlingar. "Det som känns rätt är rätt för mig" eller "Jag skapar mina egna mål för livet".
Många gånger har jag hört förkunnare fortsätta denna syn på postmodernism. Problemet som jag ser det är att det överhuvudtaget inte handlar om postmodernism, utan om en form av hypermodernism. Modernismen satte individen i centrum utan utrymme för Gud. Rationaliteten och tekonologin sågs som människans befriare som bidrog till att människan i sin tur skulle vara i centrum som individ. Detta skulle skapa ett paradis på jorden där freden regerade. Efter 1914 ökade skepticismen till detta modernistiska projekt, som i sin kulmen efter andra världskriget ifrågasattes mer för att slutligen få en stark konkurrent i postmodernism efter Berlinmurens fall för ganska exakt 20 år sedan.
På vilket sätt anser jag då det handla om en hypermodernism? (Jag är inte ensam om detta, även John Milbank, en av Västvärldens mest inflytelserika människor (teolog) har beskrivit detta).
Jo, modernismen satte människan i centrum. Att jag själv utstakar min egen moral som är absolut förankrad i vad jag känner har sin bas i individen som autonom. Det är en slags romantisk modernism som når sin kulmen. För att komplicera det ytterligare. Postmodernism är något som får genomslag ungefär vid Berlinmurens fall. Den moraliska position som jag beskrivit (som många kallar för postmodern) är en modernistisk position som kallas för emotivism. Den har rötterna i 1800-talet och har inte speciellt mycket med postmodernism att göra i min definition (post borde innebära någonting annorlunda mot vad som varit). Att skapa sitt eget mål är inte heller speciellt postmodernt. Tvärtom hittar vi detta hos den ateistiska existentiella Sartre. Tanken var att man själv kunde skapa sig en egen framtid och ett mål oberoende av andra. Givetvis är detta svårt att försvara idag för bara i och med att du just läst dessa rader har jag (en annan) påverkat dig på något vis.
Det som båda positionerna jag beskrivit ovan har gemensamt är att de sätter individen i fokus. Något som var modernismens viktigaste budskap. Att slarvigt kalla denna position idag för "postmodernism" är aningen naivt. Postmodernism borde istället vara ett kall till människor att förstå gruppens betydelse. Om man tar detta till kyrkan skulle det innebära exempelvis:
Min läsning av James KA Smith har gått lite trögt på sista tiden. Men det kommer, hoppas detta kan vara till berikande så länge.
Många gånger har jag hört förkunnare fortsätta denna syn på postmodernism. Problemet som jag ser det är att det överhuvudtaget inte handlar om postmodernism, utan om en form av hypermodernism. Modernismen satte individen i centrum utan utrymme för Gud. Rationaliteten och tekonologin sågs som människans befriare som bidrog till att människan i sin tur skulle vara i centrum som individ. Detta skulle skapa ett paradis på jorden där freden regerade. Efter 1914 ökade skepticismen till detta modernistiska projekt, som i sin kulmen efter andra världskriget ifrågasattes mer för att slutligen få en stark konkurrent i postmodernism efter Berlinmurens fall för ganska exakt 20 år sedan.
På vilket sätt anser jag då det handla om en hypermodernism? (Jag är inte ensam om detta, även John Milbank, en av Västvärldens mest inflytelserika människor (teolog) har beskrivit detta).
Jo, modernismen satte människan i centrum. Att jag själv utstakar min egen moral som är absolut förankrad i vad jag känner har sin bas i individen som autonom. Det är en slags romantisk modernism som når sin kulmen. För att komplicera det ytterligare. Postmodernism är något som får genomslag ungefär vid Berlinmurens fall. Den moraliska position som jag beskrivit (som många kallar för postmodern) är en modernistisk position som kallas för emotivism. Den har rötterna i 1800-talet och har inte speciellt mycket med postmodernism att göra i min definition (post borde innebära någonting annorlunda mot vad som varit). Att skapa sitt eget mål är inte heller speciellt postmodernt. Tvärtom hittar vi detta hos den ateistiska existentiella Sartre. Tanken var att man själv kunde skapa sig en egen framtid och ett mål oberoende av andra. Givetvis är detta svårt att försvara idag för bara i och med att du just läst dessa rader har jag (en annan) påverkat dig på något vis.
Det som båda positionerna jag beskrivit ovan har gemensamt är att de sätter individen i fokus. Något som var modernismens viktigaste budskap. Att slarvigt kalla denna position idag för "postmodernism" är aningen naivt. Postmodernism borde istället vara ett kall till människor att förstå gruppens betydelse. Om man tar detta till kyrkan skulle det innebära exempelvis:
"Du kan inte följa Jesu budskap utan Kyrkans gemenskap. Själva gemenskapen utgör grunden till det lärjungaskapet. I Kyrkan möter du de du har lätt att älska och de som är svårare att älska. Här, i denna komplexa situation, formas du genom föredömen och gemenskapen (och Guds Ande som använder människor) till en Kristi lärjunge. Du själv är inte tillräcklig. Först med andra blir du på riktigt en individ. Välkommen till en livslång vandring".
Min läsning av James KA Smith har gått lite trögt på sista tiden. Men det kommer, hoppas detta kan vara till berikande så länge.
Tuesday, October 13, 2009
Postmodern teologi: Kan Derrida erbjuda Kyrkan något?
EXEMPEL 1
Vi satt och samtalade Bibeltolkning över en lunch, jag och två goda vänner då vi hamnade i Romarbrevet 13 kapitel. En av mina vänner hävdade att tolkningen av Romarbrevet 13 givetvis enbart kunde tolkas som att Bibeln förespråkar rättfärdig krig teori. Argumentet var "det är bara att läsa vad som står". Givetvis påpekade vi att "bara läsa som det står" är formad av en kontext och att man i andra sammanhang aldrig läst texten på det viset.
EXEMPEL 2
I fikarummet på min arbetsplats (som har många kristna) hamnade samtalet på vetenskap och religion. En vänlig kristen kvinna talade om skapelsetro som det enda tänkbara alternativet utifrån skapelseberättelsen. "Det är bara att läsa som det står" utbrast hon. Precis som om den tolkning vi inom evangeliska kretsar skulle varit den dominanta genom hela kyrkohistorien (det var faktiskt först på 1850-talet man började tolka texten på detta vis i Sverige).
Man kan givetvis lägga till många fler exempel på detta. Men dessa korta berättelser från mitt liv (taget ur de senaste månaderna) belyser tanken på att vi som bibelläsare bara "kan läsa som det står". Vi behöver inte tolka, eller behöver några förkunskaper, det är bara att läsa. Givetvis talar man sällan om att andra kristna hävdar samma sak och hamnar i annorlunda tolkningar. Implicit förutsätter man att de andra har fel i sin tolkning, och att man själv har hittat den riktiga tolkningen.
Det jag beskrivit ovan är (eftersom jag nu skriver om modern och postmodern teologi) en vanlig modernistisk uppfattning. Det finns en universell sanning i texten. Ta bara liberalteologin som exempel. De kommer fram som en respons (en apologetisk sådan!) i samband med modernismen. Hela exegetiken (bibeltolkningen) handlar om att hitta textens "ursprungliga betydelse" som innefattar främst en historisk karaktär och inte en teologisk (som tidigare varit sättet man läst Bibeln på).
Min fråga som jag kommer att belysa är; Kan man verkligen inte tänka på något annat vis? Samtidigt kommer jag att knyta an till den bok jag läser av James KA Smith och på ett specifikt vis lyfta in den franska postmoderna filosofen Derrida, och hur han kan berika Kyrkan!
Vi satt och samtalade Bibeltolkning över en lunch, jag och två goda vänner då vi hamnade i Romarbrevet 13 kapitel. En av mina vänner hävdade att tolkningen av Romarbrevet 13 givetvis enbart kunde tolkas som att Bibeln förespråkar rättfärdig krig teori. Argumentet var "det är bara att läsa vad som står". Givetvis påpekade vi att "bara läsa som det står" är formad av en kontext och att man i andra sammanhang aldrig läst texten på det viset.
EXEMPEL 2
I fikarummet på min arbetsplats (som har många kristna) hamnade samtalet på vetenskap och religion. En vänlig kristen kvinna talade om skapelsetro som det enda tänkbara alternativet utifrån skapelseberättelsen. "Det är bara att läsa som det står" utbrast hon. Precis som om den tolkning vi inom evangeliska kretsar skulle varit den dominanta genom hela kyrkohistorien (det var faktiskt först på 1850-talet man började tolka texten på detta vis i Sverige).
Man kan givetvis lägga till många fler exempel på detta. Men dessa korta berättelser från mitt liv (taget ur de senaste månaderna) belyser tanken på att vi som bibelläsare bara "kan läsa som det står". Vi behöver inte tolka, eller behöver några förkunskaper, det är bara att läsa. Givetvis talar man sällan om att andra kristna hävdar samma sak och hamnar i annorlunda tolkningar. Implicit förutsätter man att de andra har fel i sin tolkning, och att man själv har hittat den riktiga tolkningen.
Det jag beskrivit ovan är (eftersom jag nu skriver om modern och postmodern teologi) en vanlig modernistisk uppfattning. Det finns en universell sanning i texten. Ta bara liberalteologin som exempel. De kommer fram som en respons (en apologetisk sådan!) i samband med modernismen. Hela exegetiken (bibeltolkningen) handlar om att hitta textens "ursprungliga betydelse" som innefattar främst en historisk karaktär och inte en teologisk (som tidigare varit sättet man läst Bibeln på).
Min fråga som jag kommer att belysa är; Kan man verkligen inte tänka på något annat vis? Samtidigt kommer jag att knyta an till den bok jag läser av James KA Smith och på ett specifikt vis lyfta in den franska postmoderna filosofen Derrida, och hur han kan berika Kyrkan!
Monday, October 12, 2009
Postmodern teologi, not
I mitt förra inlägg nämner jag många namn som kanske är obekanta för många av oss. Jag ägnar därför detta inlägg till att kortfattat beskriva dessa i relation till ämnen jag skriver om.
Brian McLaren är en postmodern teolog (postfundamentist) som förespråkar en (kyrklig) uppgörelse med modernismen. Den rörelse han förespråkar har kommit att kallas för "emergent church". 2005 blev han av "Times" utnämnd till en av de 25 mest inflytelserika evangeliska kristna personligheterna.
James KA Smith är en teolog/filosof (tidigare pingstvän) som intresserat sig mycket för filosofin som präglat modernism och postmodernism och vilka konsekvenser detta fått för Kyrkan.
NT Wright är en av världens främsta exegeter och biskop inom den engelska kyrkan. Han är en flitig författare och omtyckt talare som, likväl som de två tidigare nämnda har stort inflytande inom teologi.
Francis Shaeffer var en välkänd kristen apologet som grundade Labri. Han är fortfarande väldigt omtyckt, över 20 år efter hans död. Till skillnad från postmoderna teologer baserade Schaeffer mycket av sina resonemang på tes och antites och universella principer, vilket var/är en grund inom modernistisk epistemologi.
Följ länkarna för enklare analyser på Wikipedia av författarna.
Brian McLaren är en postmodern teolog (postfundamentist) som förespråkar en (kyrklig) uppgörelse med modernismen. Den rörelse han förespråkar har kommit att kallas för "emergent church". 2005 blev han av "Times" utnämnd till en av de 25 mest inflytelserika evangeliska kristna personligheterna.
James KA Smith är en teolog/filosof (tidigare pingstvän) som intresserat sig mycket för filosofin som präglat modernism och postmodernism och vilka konsekvenser detta fått för Kyrkan.
NT Wright är en av världens främsta exegeter och biskop inom den engelska kyrkan. Han är en flitig författare och omtyckt talare som, likväl som de två tidigare nämnda har stort inflytande inom teologi.
Francis Shaeffer var en välkänd kristen apologet som grundade Labri. Han är fortfarande väldigt omtyckt, över 20 år efter hans död. Till skillnad från postmoderna teologer baserade Schaeffer mycket av sina resonemang på tes och antites och universella principer, vilket var/är en grund inom modernistisk epistemologi.
Följ länkarna för enklare analyser på Wikipedia av författarna.
Friday, September 11, 2009
Postmodern teologi - del 1
En del som läser denna blogg (om det nu händer!) kanske även tittar in hos Stefan Swärd.
Stefan kritiserade för ett tag sedan Brian McLaren (Emergin Church. Problemet i Stefans analys är att han ofta generaliserar vidare till "postmodernism" i sin helhet. Som om alla kristna postmoderna skulle tycka som McLaren. Detta är felaktigt, och jag hoppas att min genomgång av James KA Smiths bok ska kunna peka på en större mångfald än den som presenterats av Swärd.
Smiths mål är att lyssna till vad Foucault, Derrida och Lyotard ansåg, för att sedan söka tillämpa det som är bra på Kyrkan. I början av boken börjar Smith med att gå i fotspåren på Francis Shaeffer (Labris grundare, och delar hans syn på hur filosofi influerar hela samhället. Givetvis tycker sedan Smith/Shaeffer olika i mycket, då den senare nämnda stod i en modernistisk epistemologi.
Smith påpekar att det är felaktigt att se postmodernismen som en djävul, lika mycket som om man skulle betrakta det som en frälsning för kyrkan. Detta påminner även NT Wright oss om. Postmodernismen var någonting som var tvungen att komma för att peka ut felaktigheterna i någonting som inte fungerade. Ungefär som syndafallet pekade på konsekvenserna av människans olydnad emot Gud. Fallet var tvungen att ske pga av det som var felaktigt. Men det kommer någonting efter detta fall.
nu ska jag natta min dotter, så jag får fortsätta med mer i del 2 vid annat tillfälle.
Stefan kritiserade för ett tag sedan Brian McLaren (Emergin Church. Problemet i Stefans analys är att han ofta generaliserar vidare till "postmodernism" i sin helhet. Som om alla kristna postmoderna skulle tycka som McLaren. Detta är felaktigt, och jag hoppas att min genomgång av James KA Smiths bok ska kunna peka på en större mångfald än den som presenterats av Swärd.
Smiths mål är att lyssna till vad Foucault, Derrida och Lyotard ansåg, för att sedan söka tillämpa det som är bra på Kyrkan. I början av boken börjar Smith med att gå i fotspåren på Francis Shaeffer (Labris grundare, och delar hans syn på hur filosofi influerar hela samhället. Givetvis tycker sedan Smith/Shaeffer olika i mycket, då den senare nämnda stod i en modernistisk epistemologi.
Smith påpekar att det är felaktigt att se postmodernismen som en djävul, lika mycket som om man skulle betrakta det som en frälsning för kyrkan. Detta påminner även NT Wright oss om. Postmodernismen var någonting som var tvungen att komma för att peka ut felaktigheterna i någonting som inte fungerade. Ungefär som syndafallet pekade på konsekvenserna av människans olydnad emot Gud. Fallet var tvungen att ske pga av det som var felaktigt. Men det kommer någonting efter detta fall.
nu ska jag natta min dotter, så jag får fortsätta med mer i del 2 vid annat tillfälle.
Tuesday, September 8, 2009
Vem är rädd för postmodernism
Äntligen, får hjag lov att påpeka, har jag beställt och fått hem James KA Smiths bok "Who is afraid of Postmodernism?".
Jag har tidigare läst Smiths introduktion till Radikal Ortodoxin och jag tycker att han är fullständigt briljant i att göra komplexa områden och ämnen begripbara. En mycket skicklig författare och pedagog med andra ord.
Smith kommer ursprungligen från en pentakostal bakgrund och trots att han idag inte står i denna tradition, är han influerad av den. Han jobbar på Calvin College idag och är en utbildad filosof/teolog. Jag ska försöka ta mig tid att summera viktiga delar av boken på bloggen.
Jag har tidigare läst Smiths introduktion till Radikal Ortodoxin och jag tycker att han är fullständigt briljant i att göra komplexa områden och ämnen begripbara. En mycket skicklig författare och pedagog med andra ord.
Smith kommer ursprungligen från en pentakostal bakgrund och trots att han idag inte står i denna tradition, är han influerad av den. Han jobbar på Calvin College idag och är en utbildad filosof/teolog. Jag ska försöka ta mig tid att summera viktiga delar av boken på bloggen.
Friday, September 4, 2009
Etik och sånt - sista delen
Slutkommentarer
Jag har i denna korta essä sökt att svara på en del frågor om etikens principer och konsekvenserna av dessa. Jag kritiserade i början Bexell och Grenholms kritik mot Stanley Hauerwas (som intar en liknande position som MacIntyre) och har sedan presenterat Rawls, Keown och MacIntyres perspektiv i generella termer. Bexell/Grenholm, Keown och Rawls förutsätter alla en objektiv grund att stå på, trots att de har helt skilda verklighetsuppfattningar. Ingen av dessa kommer heller fram till en likadan 'naturlig lag' eller kan bara beskriva den i mer abstrakta termer. Bexell/Grenholms fyra principer är exempelvis väldigt abstrakta och större delen av vår historia verkar ha försummat dessa. Rättvisa och frihet var ingenting som man förstod i termer av hur vi ser på saken idag tidigare.1 Rawls är den som jag har min främsta kritik emot. Detta för hans ständiga försök att positionera de som inte accepterar hans politiska liberalism. Jag vill här söka peka på områden jag är kritisk till hos Rawls.
Rawls har en uppfattning om att man kan dela upp religion och politik. Utöver problemen med detta skriver han att: ”inom den politiska liberalismen försöker vi däremot undvika den sortens tal om natur och psykologi liksom vi underviker teologiska och sekulära läror”.2 Kant och Mills nämner han som stötte stenar för de övergripande lärorna (Rawls, s 204). Skämtar Rawls med oss?
För det första är det svårt att se hur vare sig Kant eller Mills skulle kunna formulera sin filosofi utan religion eller sekulära filosofi. De uppkom inte i ett vakuum, klara och neutrala som Koranen till Mohammed (enligt muslimerna!). Rawls verkar däremot ha en uppfattning om att politisk liberalism är själv-evident och så länge religion och filosofi antingen stödjer denna eller inte stör denna, kan de existera tillsammans. Keown skulle inte kunna fungera som dialog partner för Rawls då han å andra sidan förutsätter Buddism som självklart sann och universell. Problemet hos Rawls, skulle enligt Keown, vara att han har för lite kunskap. Men detta skulle Rawls anse som ett oförnuftigt uttalande och i enlighet med den politiska liberalismen hänvisa till att inget mer behöver sägas (Rawls, s 207). MacIntyre skulle nog anse båda två förvirrade och söka ge en förklaring till deras olika perspektiv i vilken tradition de står inom, och hur den påverkat deras rationalitet och syn på moral.
För det andra är Rawls syn på den politiska liberalismen som frihets och fredsbevare en märklig historieskrivning. Om alla bara accepterade den politiska liberalismen skulle vi få ett paradis, men fundamentalister hotar denna ordning (Rawls, s 148-149). Men historien visar att det är bland de liberala samhällena som krigen i modern tid frodats, inte bland fundamentalistiska sammanhangen, även om de inte givetvis har varit problemfria.
Vad vi möts av är olika verklighetsuppfattningar. För Keown är det en omöjlighet att följa Rawls politiska liberalism därför religionen och politiken inte går att skilja från varandra. Den får konsekvenser som är i allra högsta grad politiska. Exempel på detta är abortfrågan. För Keown finns det inget alternativ att tillåta abort, och detta är inget partikulärt anspråk. Det är en universell sanning att livet ska upprätthållas.
En kort betraktelse av Bexell/Grenholm, Rawls och Keown visar att om den 'naturliga lagen' i någon form existerar, verkar det vara vansinnigt svårt för människor att enas om vad den innehåller och vilka konsekvenser den skulle tänkas få. Nästan så komplicerat att den ter sig partikulär till innehåll och utlevnad när man dessutom går från en abstrakt beskrivning till en konkret.
Johannes Forsberg
Januari 2009
LITTERATURLISTA
Bexell, Göran och Carl-Henric Grenholm. Teologisk etik: En introduktion. Stockholm:
Verbum, 1997.
Hauerwas, Stanley. The Hauerwas Reader. Durham: Duke University Press, 2001.
Keown, Damien. Buddhism and Bioethics. Basingstoke: Palgrave, 2001 (1995).
MacIntyre, Alasdair. After Virtue: A Study in Moral Theory (2nd ed.). London: Duckworth
1982.
Rawls, John. “Åter till idén om ett offentligt förnuft.” I Rawls, Folkens rätt, Göteborg:
Daidalos, 2001, s 143-208.
Jag har i denna korta essä sökt att svara på en del frågor om etikens principer och konsekvenserna av dessa. Jag kritiserade i början Bexell och Grenholms kritik mot Stanley Hauerwas (som intar en liknande position som MacIntyre) och har sedan presenterat Rawls, Keown och MacIntyres perspektiv i generella termer. Bexell/Grenholm, Keown och Rawls förutsätter alla en objektiv grund att stå på, trots att de har helt skilda verklighetsuppfattningar. Ingen av dessa kommer heller fram till en likadan 'naturlig lag' eller kan bara beskriva den i mer abstrakta termer. Bexell/Grenholms fyra principer är exempelvis väldigt abstrakta och större delen av vår historia verkar ha försummat dessa. Rättvisa och frihet var ingenting som man förstod i termer av hur vi ser på saken idag tidigare.1 Rawls är den som jag har min främsta kritik emot. Detta för hans ständiga försök att positionera de som inte accepterar hans politiska liberalism. Jag vill här söka peka på områden jag är kritisk till hos Rawls.
Rawls har en uppfattning om att man kan dela upp religion och politik. Utöver problemen med detta skriver han att: ”inom den politiska liberalismen försöker vi däremot undvika den sortens tal om natur och psykologi liksom vi underviker teologiska och sekulära läror”.2 Kant och Mills nämner han som stötte stenar för de övergripande lärorna (Rawls, s 204). Skämtar Rawls med oss?
För det första är det svårt att se hur vare sig Kant eller Mills skulle kunna formulera sin filosofi utan religion eller sekulära filosofi. De uppkom inte i ett vakuum, klara och neutrala som Koranen till Mohammed (enligt muslimerna!). Rawls verkar däremot ha en uppfattning om att politisk liberalism är själv-evident och så länge religion och filosofi antingen stödjer denna eller inte stör denna, kan de existera tillsammans. Keown skulle inte kunna fungera som dialog partner för Rawls då han å andra sidan förutsätter Buddism som självklart sann och universell. Problemet hos Rawls, skulle enligt Keown, vara att han har för lite kunskap. Men detta skulle Rawls anse som ett oförnuftigt uttalande och i enlighet med den politiska liberalismen hänvisa till att inget mer behöver sägas (Rawls, s 207). MacIntyre skulle nog anse båda två förvirrade och söka ge en förklaring till deras olika perspektiv i vilken tradition de står inom, och hur den påverkat deras rationalitet och syn på moral.
För det andra är Rawls syn på den politiska liberalismen som frihets och fredsbevare en märklig historieskrivning. Om alla bara accepterade den politiska liberalismen skulle vi få ett paradis, men fundamentalister hotar denna ordning (Rawls, s 148-149). Men historien visar att det är bland de liberala samhällena som krigen i modern tid frodats, inte bland fundamentalistiska sammanhangen, även om de inte givetvis har varit problemfria.
Vad vi möts av är olika verklighetsuppfattningar. För Keown är det en omöjlighet att följa Rawls politiska liberalism därför religionen och politiken inte går att skilja från varandra. Den får konsekvenser som är i allra högsta grad politiska. Exempel på detta är abortfrågan. För Keown finns det inget alternativ att tillåta abort, och detta är inget partikulärt anspråk. Det är en universell sanning att livet ska upprätthållas.
En kort betraktelse av Bexell/Grenholm, Rawls och Keown visar att om den 'naturliga lagen' i någon form existerar, verkar det vara vansinnigt svårt för människor att enas om vad den innehåller och vilka konsekvenser den skulle tänkas få. Nästan så komplicerat att den ter sig partikulär till innehåll och utlevnad när man dessutom går från en abstrakt beskrivning till en konkret.
Johannes Forsberg
Januari 2009
LITTERATURLISTA
Bexell, Göran och Carl-Henric Grenholm. Teologisk etik: En introduktion. Stockholm:
Verbum, 1997.
Hauerwas, Stanley. The Hauerwas Reader. Durham: Duke University Press, 2001.
Keown, Damien. Buddhism and Bioethics. Basingstoke: Palgrave, 2001 (1995).
MacIntyre, Alasdair. After Virtue: A Study in Moral Theory (2nd ed.). London: Duckworth
1982.
Rawls, John. “Åter till idén om ett offentligt förnuft.” I Rawls, Folkens rätt, Göteborg:
Daidalos, 2001, s 143-208.
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
