Sunday, November 11, 2007

Big Bang och Tid

Enligt Big Bang teorin har tiden sin början i Big Bang. Den är inte evig, utan har en början.
Är det då meninglöst att tala om en eventuell orsak till Skapelsen?

En invändning bör kort uppmärksammas. Invändningen går tillbaka till Immanuel Kant och har väckts flera gånger sedan dess. Man kan inte föreställa sig en absolut början på tiden, för man kan alltid fråga sig vad som hände före det första ögonblicket. Och för att besvara detta, måste man postulera en tid före tiden, vilket är absurt. Så föreställningen om ett första ögonblick i tiden är inkoherent. De flesta teister – åtminstone de som hävdar att Gud är tidlös – svarar genom att säga att den händelsen inte var det första ögonblicket i tiden, utan det första ögonblicket av tid. Det fanns ingen tid före det första ögonblicket. Vad som än existerade ”före” det första ögonblicket var tidlöst och oföränderligt. Och när vi använder ordet före, menar vi inte tidsmässigt före tiden, utan utanför tiden helt och hållet. Gud existerade ”före” det första ögonblicket i och med att han var – och är – tidlös. Detta må vara mystiskt och inspirerande, men det är inte inkoherent och motsägelsefullt.[1]



[1] Peterson, 1999 s 209

2 comments:

Staffan D. said...

Redan Augustinus konstaterade att tiden tar sin början med Skapelsen. Tid innebär att något förändras; finns det inget som förändras finns det heller ingen tid. Einstein har sedan lärt oss att tiden inte är något absolut -- den påverkas av omgivningen. Exemplet som brukar ges är att någon skjuts iväg i en rymdraket som kommer upp i nära ljusets hastighet. Om han sedan återvänder till jorden efter sin rundresa i rymden, är han yngre än sin tvilling som varit kvar på jorden. Inte bara "piggare" utan yngre, han har upplevt färre dagar.

Gud, Skaparen, är ett andligt väsende, "ovanför" eller "bortom" tid och rum. En filosof kan kanske se det som ett "mystiskt" påstående; för den vanlige kristne har det väl alltid tett sig rätt elementärt.

Visionären Lady Julian of Norwich (1342-1416) såg en gång Kristus med något litet och obetydligt, likt en nöt, i handen. "Vad är det", frågade hon. Kristus svarade: "Det är allt som är skapat".

"Himmelen" har på samma sätt alltid setts som något utanför denna vår värld. Den som dör har "gått ur tiden". Gud står utanför vår tid: som C.S. Lewis påpekar kan Han lyssna till alla kanske miljoner människor som ber samtidigt, och på samma sätt ägna "en evighet" åt att lyssna till en störtande pilots sista sekundsnabba bönerop.

Detta är ju ett kristet svar. Men de gudlösa har heller inga svårigheter med att se något bortom tid och rum. För att inte få problem med t.ex. att den antropiska principen (känd sedan 1973) visar att vårt universum redan från allra första början var in i detalj konstruerat sådant att människor skulle kunna bo där -- för att undvika det lilla problemet säger sig många gudlösa tänkare numera tro att det finns flera universum, att de ploppar upp det ena efter det andra, och att det är en ren sinkadus att vi råkar finnas här i en människovänlig värld.

Men idag talar den seriösa naturvetenskapen alldeles klart för sannolikheten att det finns en skapande Intelligens bakom vår värld. Se på de två allra största: Newton var "djupt religiös" säger Nationalencyklopedin, och hans sista verk hette "Observations on the prophecies of Daniel and the apocalypse of St John". Och Einstein blev med åren så påtagligt gudstroende att han -- efter gammal judisk sed -- "komponerade flera sånger till Guds ära" och brukade sjunga dem för sig själv. (Robert Goldman: Einstein's God, 1997).

Anonymous said...

Nej, Einstein var inte alls gudstroende, han förnekade en personlig gud.

http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,1607298,00.html