Modern apologetik och dess brister

Under mina studie år har jag verkligen upplevt en resa, och mycket har förändrats, speciellt bara under det senaste 6-8 månaderna. Det är mycket jag missuppfattat tidigare. Mycket farhågor jag haft som varit felaktiga.

Det som fick mig till de teologiska studierna var apologetiken och religionsfilosofin. Detta fascinerade mig mycket och jag läste kopiösa mängder litteratur och lyssnade på diverse debatter på MP3. Jag tror givetvis att apologetiken behövs fortfarande, dock vill jag se apologetiken utvecklas. Nästan alla apologetiska samtal grundar sig på en modernistisk uppfattning om kunskap. Ofta söker apologeten (X) och meningsmotståndaren (P) en gemensam grund att stå på. Utifrån denna grund låter man sedan samtalet starta. Ofta är denna grund ett sekulärt anspråk.
Detta sätt att samtala på är strikt modernistiskt och kommer från Descartes.

FUNDAMENTISM och PROBLEM INOM MODERN APOLOGETIK
Enligt Descartes var man tvungen att bygga sin kunskap på ett självklart fundament av sanning. Tänk dig att du har en stege. Steg 1 är fundamentet, från steg ett tar du ytterligare ett steg (till steg 2) osv. Du utgår hela tiden från att steg 2 - 3 - 4 är sanningar som BASERAS på steg 1. Om någonting faller i steg 4 .. går du tillbaka mot fundamentet och de självklara sanningarna.
Exakt detta händer inom apologetik många gånger. Man enas om ett fundament. Utifrån detta fundament har man sedan sitt samtal. Fundamentet är ALDRIG "Gud existerar" eller "Jesus uppstod från de döda" --- utan det är en sekulär grund, och har man tur kan man få ett bra samtal om Guds existens. Det är just existensen av Gud du vill bevisa och komma fram till, men du får i detta system inte redan ta det som givet.

Problemet med detta sätt att tänka (som kallas fundamentism, eller på engelska foundationalism) är att det filosofiskt är tveksamt. Man har väldigt svårt att generellt kunna enas om en epistemologisk grund som självklar. Vidare har tanken om människans rationalitet som objektivt och något som kan veta sanningen (i absolut mening) blivit fullständigt sönderkritisterat. Det betyder inte att vi INTE kan veta något, eller att vi INTE skulle kunna hävda sanningsanspråk, tvärtom. Jag kommer mer till detta senare.

Problem 2 med denna form av apologetik är att eftersom den själv står kvar på den modernistiska planhalvan med dess villkor, missar den kärnan i problemen.
Om apologeten X vågade röra sig mot en post-sekulär position skulle han eller hon se att hela det fundament som exempelvis ny-ateismen står på (modernistiska), är djupt problematiskt! Många tänkare har visat på svagheterna i denna människo centrerade epistemologi.
I väldigt få debatter ifrågasätts exempelvis historieskrivningen bakom ateismen. I väldigt få debatter ifrågasätts ateismens möjligheter till att ge oss en metafysik och ontologisk beskrivning av verkligheten. Och aldrig ifrågasätts villkoren!

Jag tycker att vi startar från våra olika perspektiv. Jag enas inte om en sekulär grund ala Descartes längre. Utan har min utgångspunkt som kristen. Vidare skulle jag inte enbart vilja ha samtalet kring ett Gudsbevis som exempelvis "Kalam argumentet, som jag försvarat". Utan hur väl P kan beskriva verkligheten som vi uppfattar den. Alister MacIntyre har en bra poäng här. I min tradition (den kristna) kan jag hävda sanning! För P kommer denna sanning inte att vara relevant (antagligen, annars hade ju P varit kristen). Betyder det att vi inte kan samtala? Nej, absolut inte. Trots våra olika perspektiv kan vi samtala med våra och förklara varför vi tror som vi tror. Här kommer utmaningen för de olika traditionerna. Låt säga att X har ett argument kring ett viktigt område som P inte har något på. Det som händer är att P hamnar i en epistemologisk kris. P kan nu försöka att förnya sin position på ett rationellt sätt, om detta misslyckas bör han - om han vill vara rationell - överge sin position.

Nietzsche angrep kristendomen i sin tid och modernismen sätt att tänka, han angrep människans förnuft som en källa till en absolut moral som alla skulle enas om. Enligt N stod nihilism för dörren, men det var en nihilism vi skulle övervinna till något bättre. Detta har inte skett, utan vissa perspektiv av postmodernism innehåller en konkret nihilism! N utopiska tanke om en bättre tid har visat sig, än så länge, vara felaktig, dock var hans kritik korrekt.

Foucault menade att hela historien är uppbyggd på tillfälligheter och att mänskligheten är makt centrerad. Dock har staten inte all makt, utan det finns makt även hos enskilda individer. Därför kan vi förändra historien.. personen som går på gatan när du tittar ut, kanske är den som tar historien in i ett nytt skede. F såg ett hopp i detta, dock var det ett tragiskt hopp då historien inte har någon mening, inget syfte, inget mål.

Här kommer kristendomen in med ett nytt perspektiv och ett hopp till en famlande mänsklighet. Filosofiskt står vi inför tragedi. Vi har inte lyckats undgå nihilism utan är mer och mer på väg in i detta. Vi har inte heller lyckats hitta hopp i historien trots våra möjligheter att förändra dess utgång. The tragedy fall!
Teologen Pannenberger visar hur Jesus är vårat hopp. Vi har sett slutet på historien. På korset! I Jesu död och uppståndelse. Tänk dig att du har en bok framför dig. Du läser sista kapitlet, du vet hur den slutar! Och du vet hur den börjar! Så är det kristna perspektivet, vi vet vart det började --- Jesus Kristus! Och vi vet även vart det slutar --- Jesus Kristus! Detta ger mänskligheten hopp! Därför det finns någonting annat, det finns något som är sant, bortom tragedin, eller snarare framför tragedin! Och historien här har en mening, ett syfte, ett innehåll, som kontrolleras av Gud, och inte av mänsklighetens tragik och nihilism.

Den historien bör vi berätta