Jag har tre saker jag bör påpeka om innan jag fortsätter detta inlägg:
1. Mitt inlägg om pre-modern exegetik kommer i framtiden.
2. Om du inte sett filmen "The Village" och vill göra detta bör Du inte fortsätta läsa.
3. Jag är en nerd som får teologiska tankar av en sådan film.
The Village
Filmen handlar om ett samhälle som lever fridfullt tillsammans i skogen. Men allt är inte vad det ser ut att vara. Från byn fram till en bit in i skogskanten går nämligen en gräns. Denna gräns är en överenskommelse mellan byborna och "de onämnbara varelserna" som lever djupare i skogen. Dessa varelser är grymma och hänsynslösa, men de respekterar gränsen och besöker inte byn. Plötsligt börjar man finna döda flådda djur i byn. Byborna funderar på vad som kan orsakat detta och när det kommer fram att vissa bybor passerat gränsen blir folket mäktigt oroligt, kan det vara de 'onämnbara' som varnat byborna från att beträda gränsen igen?
Byns äldste (som är en äldre grupp) lugnar byborna med att detta inte kan vara fallet. Men en dag äntrar en varelse byn och målar röda sträck på husen. En tydlig varning.
När en ung man på grund av avundsjuka och kärlek blir knivhuggen av en slagen rival tvingas den skadade mannens fästmö till staden för att hämta medicin. Enda problemet med detta är att hon måste passera skogen och gränsen för det tillåtna. De äldste ger så småningom med sig och låter henne fara. Men innan hon åker får hon reda på sanningen:
De 'onämnbara' är nämligen inga andra än de äldste själv. De har alla råkat ut för olika tragedier och förluster i sina tidigare liv i staden och en historiprofessor får idéen om att skapa ett samhälle skilt från all civilisation som strävar efter att leva i harmoni med varandra. Problemet är bara hur de ska få folket att hålla sig borta från skogen som leder till staden. Lösningen är att hitta på en historia om de onämnbara som formar hela samhällets identitet och existentiella situation. Passeras gränsen får man sona sina brott, då kan varelserna anfalla. Håller man sig på sin kant kan man leva i harmoni. Generation efter generation, dag ut och dag in, påminns alla om denna historia, och den formar ALLA.
Detta är vad narrative teologi menar. Historier formar människor. Den formar vår identitet och vår verklighetsuppfattning. Därför blir Kyrkan ett 'samhälle' som berättar en annan historia. Och eftersom historier formar människor är det viktigt att ta detta uppdrag på yttersta allvar. Jag avslutar detta blogg inlägg med att citera ett litet stycke från min egen tentamen från förra terminen om kristendom och den västerländska historieskrivningen.
CITAT
När jag gick i gymnasiet minns jag att vi ibland frågade vår historia lärare varför hon ansåg historia vara viktigt. Svaret vi fick är ett svar jag hört många gånger sedan dess. Utan historien kan mänskligheten inte lära från sina misstag. Tankegångarna bakom ett sådant resonemang är minst sagt störande. Alla tidigare generationer har levt för att vi ska kunna leva annorlunda, och vidare ligger den en progressive modernistisk tankegång om att generationerna som kommer efter, alltid kommer vara bättre. Vi är någonting annorlunda än de. Det ironiska i det hela är att om vi verkligen tar detta påstående på allvar skulle historien lära oss att de allra blodigaste krigen ligger närmast den tid vi lever. Uppenbarligen lär sig människan inte av de misstag som tidigare skett i historien. Vad är då problemet? Är historia o signifikant? Är allt jag skrivit hittills om historiens viktiga roll i relation till att definiera oss människor en motsättning till det jag nu påstår?Jag svarar nej på detta. Problemet med historia är inte dess existens (som inte går att förneka), utan hur vi på senare tid betraktat historia. Vi har betraktat det som ett ämne som aldrig varit relevant för oss, och om vi bär en epistemologisk grundläggande tankegång om att vår generation alltid är bättre än de som varit, kan historien omöjligt hjälpa oss för framtiden. Därav skriver även John Sommerville:
The story of the decline of the old Western Civilisation course and the rise of something called World History represents no small change in the university...instead of trying to understand ourselves through our own history, the goal has become to distance students from themselves...History should be ”relevant” in that sense that any history course that dosen't teach you something about yourself is probably not worth taking.1
Sommerville är mycket kritisk till hur universiteten idag marginaliserat historia. Man har kurser i ”världshistoria” som söker att ge en simpel överblick över vår kultur, och missar därmed vad historia borde vara. Någonting som lär oss någonting om oss själva. Grunden till hela problemet är hos Sommerville det sekulära universitetet där bara dess egen tradition beaktas (s 103). I sin bok The Decline of The Secular University ger han en svidande kritik till de sekulära fundament universiteten idag står för. Sommerville menar inte bara att det sekulära universiteten misslyckats med sin uppgift, han menar att det från första början var ett misstag.2 Från början var universiteten tänkta att ge information och verktyg för att kunna söka svaren på frågor i livet. Universiteten undervisar om hur man kan betrakta ekonomiska teorier och hur man ska använda sig av dessa för att tjäna pengar, men är tyst i frågan om hur man använder de på ett ansvarsfullt vis. Universiteten undervisar i moralfilosofi, men värdesätter vetenskaplig fakta högre (s 116), samtidigt som man förespråkar en moralisk relativism i toleransens namn som ingen människa kan finna någon vägledning från. Sommerville menar att historia ämnet här skulle kunna motverka detta om man presenterade det förflutna och dess värderingar som någonting som var i allra högsta grad rimligt och verkligt för de som levde tidigare. Ett stort problem verkar dock vara att ingen i akademin är speciellt intresserad av detta, utan istället ersätter genuina argument med vad som är intellektuellt mode för idag (s 5).
Som ett exempel av detta kan man läsa hans redogörelse för Dan Browns bok Da Vinci Koden kontra Mel Gibsons film om Jesus The Passion. Dan Browns bok blev som vi alla vet, en bästsäljare som med sina anspråk på historicitet nådde miljontals människor. Problemet var inte att de blev en bästsäljare, utan att människor tog den som fakta. Och medan denna ”Da Vinci våg” stormade fram över Västvärlden och förledde människors syn på historien om Kyrkan och Jesus mötte de mest utbildade människorna i världen fenomenet med tystnad. Kunde dom inte spåra felaktigheterna i boken? Att exempelvis de Döda havsrullarna som Dan Brown hävdar vittna om Jesu gärning i mänskliga ordalag, eller att de fem miljoner häxor som han hävdar brändes på bål inte kan stämma? Döda havsrullarna är som de flesta vet för-kristna verk. Och de som bemödat sig att undersöka ”häxbränningen” genom dokument talar om 60.000-100.00 under trehundra år, inte fem miljoner, som skulle motsvara dubbla mängden invånare i England under samma tid.3 Sommerville skriver om detta med besvikelse då han tycker att historiker hade ett gyllene läge att bli en del av det offentliga rummet.
Tystnaden tolkar han som ett bevis på att akademin främjar det sekulära tankegångar som florerar. För att understryka detta visar han även hur Mel Gibsons film The Passion fick ta emot stor mängd akademisk kritik, trots att den historiskt ger en mycket mer rättvis bild av vad som hänt i historien än Dan Brown.4
No comments:
Post a Comment