Sjukdom

Att vara sjuk är inte enkelt. Nu talar jag inte främst om förkylningar, som förvisso dessa kan vara jobbiga att dras med, utan jag talar om sjukdomar som bryter ned vår kropp och som är allvarliga. När jag för ungefär 3 år sedan fick cancer fick jag vara med om hur en sjukdom på olika plan kan påverka en som människa.

För mig var det givetvis främst tanken på döden som var jobbig. Jag konfronterades ofta av den och tänkte givetvis på mina barn och att man eventuellt inte skulle få se dom växa upp. Att de inte ens skulle minnas vem deras pappa var. Utöver detta är det alla papper man ska fylla i till höger och vänster och de ekonomiska aspekterna.
Jag minns att jag frågade vissa politiker från högra blocket varför sjukpengen skulle sänkas och fick till svar "Det ska löna sig att arbeta".

Som om min högsta önskan inte redan var att få vara frisk och arbeta. Jag minns att jag ibland brukade sätta mig på universitetet och läsa en bok där, bara för att för en stund låtsas som att allt var som förut. Men bakom varje timma som passerade gick timmarna närmare till de 16 cellgiftsbehandlingar sjukdomen krävde.

Jag hade tidigare varit elitidrottare. När jag fått 10 behandlingar var min kropp så nedbruten att jag hade svårt att ta mig upp för en trappa. Jag blev trött för allting. Detta var mycket jobbigt för mig.

De jag nämnt ovan är ett par av de olika aspekter man konfronteras av som sjuk. Konfrontationen med sin död, att vara någon "utanför", en onormal, att känna hur kroppen bryts ned och dessutom bekymmer för det vardagliga (ekonomi m.m.).

I den sekulära verklighetsuppfattningen har sådana här betydelser ingen betydelse för ens liv i någon viktig aspekt. Det ses som ett hinder för självförverkligandet som varje individ har framför sig. Därför är det även viktigt att sjukdomarna botas snabbt och effektivt.

Inom vissa kristna sammanhang har man i religiösa termer även "teologiserat" bort de viktiga aspekter som finns i att vandra med sin sjukdom. Man ber en bön om helande och sedan har man gjort sitt. Låt mig föreslå, be för den sjuke, men lev med den sjuke som församling på samma vis. Ibland blir våra böner en ursäkt för att närma oss svårigheterna. Vi ber och upplever därför att vi uppfyllt vår kristna kvot.

Jesus förstod dock att det fanns andra aspekter i sjukdomen. Att vara nära den sjuka och finna där som en medmänniska. Vissa hade vant sig att leva med sin sjukdom så pass att han fann det passande att fråga om de verkligen ville bli friska.

Jag har lärt mig en del lärdomar från min sjukdom som jag aldrig annars skulle ha idag. Dessa är både en börda och en välsignelse för mig. Jag ska skriva mer om ämnet någon annan dag och försöka belysa mer teologiskt hur jag ser på dessa saker. Tills dess hoppas jag Ni kan finna Hauerwas tal om sjukdom i relation till bön och tid intressant.