Sunday, November 8, 2009

Fri vilja eller den elaka hjärnan?

Blir ett ganska kort 100 inlägg på bloggen som jag får utveckla mer i detalj senare. Forskare har på senare tid allt mer ifrågasatt om det verkligen existerar någon fri vilja. Anledningen till detta är en rad undersökningar som verkar stödja tesen att hjärnan redan gjort valet klart innan vi själva blir medvetna om detta (jag utvecklar detta mer senare).

När jag läste artikeln blev jag givetvis nyfiken på att man på detalj nivå kan uttala sig om något större. Min tanke är följande, om en händelse inträffar snabbt (exempelvis att jag lyfter min hand) har hjärnan redan fattat beslutet att handen ska röra sig innan jag är medveten om det. Problemet med att säga, baserat på detta, att det inte finns någon fri vilja är att man utesluter en mängd information och situationer som man hittills (så vitt jag vet, rätta mig gärna om jag har fel) inte har forskat på. Låt mig få ge vissa situationer:

Person X står inför ett val om sin framtid och måste göra ett val om utbildning inom 6 månader. Eller ett moraliskt problem, person X är uppvaktad av en kvinna som inte är hans hustru och han brottas med hur han ska hantera situationen.

Tidsperspektiven i mina exempel handlar om något helt annorlunda än att röra handen, och många av de viktiga händelserna i livet gör man förhoppningsvis inte i en axelryckning, som testen baseras på.

Jag går tillbaka till ett exempel som sker snabbt och där det inte finns tid att tänka, som en hand som viftar omedvetet/medvetet eller något liknande. Snabba beslut med andra ord, som testen baserats på. Påståendet om att vi bör vara skeptiska till den fria viljan utifrån detta verkar aningen förhastade då de bygger på en determinism. Denna determinism (fysikalism) innebär att de minsta beståndsdelarna determinera allt annat. Människan är i sina minsta beståndsdelar atomer som sedan styr vårt handlande. Det minsta determinerar resten.

Problemet här, som jag ser det, är att man fullständigt utesluter inflytande från exempelvis den sociala kontexten. Som om jag skulle gå in på en pilotutbildning och säga "tyvärr killar och tjejer, de snabba beslut som ni ska fatta blixtsnabbt i nödsituationer är redan bestämda och därför lägger vi ned simulatorträningen".

Det verkar som om hjärnan i relation till snabba handlingar tar intryck av erfarenhet. Ta som exempel att du går igenom stan en kväll och stöter på ett gäng som uppträder aggressivt. En normal tanke är att man bör undvika dessa och hålla låg profil. Men vad baseras ett sådant beslut på?
Hade en person som aldrig upplevt eller sett en konflikt utförda av liknande gäng tänkt samma sak? Jag är tveksam, då det är erfarenheten som står till grund för informationen som gör att vi handlar på ett visst sätt. På samma sätt hjälper simulatorträning piloter att hantera nödsituationer på ett mer gynnsamt vis.

Kanske, om man upprepar testen, upptäcker man fortfarande att pilotens hjärna bestämt handling X innan han/hon blev medvetna om denna(låter som om vi är fången hos vår hjärna). Men då måste man sätta det i ett större perspektiv. Utan simulatorträningen hade möjligheter att handla på ett visst konkret sätt, i en specifik situation aldrig existerat. Hjärnan har alltså tagit intryck av någonting annat utanför. Reducerbar fysikalism (determinism) blir alltså ett position som är problematisk, och frågan om den fria viljan (som nog borde definieras) är fortfarande på bordet.

20 comments:

Josef Ulander said...

Hej Johannes,

Kul inlägg, speciellt då jag läser medvetande filosofi just nu. Om du talar om de berömda Libet-experimenten så kan jag meddela att han var här vid Umeå universitet och hade lite föreläsningar vid ett tillfälle. Vår filosofilärare var ganska vördnadsfull när han sa det :)

Detta är ju et komplicerat ämne men jag tror att om man ska försöka att koka ner problematiken kring fysikalism och fri vilja så tror jag att utmaningen ligger att redogöra för en process som skulle göra det möjligt att en person är den ultimata orsaken för ett beslut(agentkausalitet). Om vi inte har agentkausalitet, i åtminstonde någon respekt, så verkar det bli bissarrt att anklaga någon för något den ytterst sett inte tagit beslut om. Om man som fysikalisten hävdar att varje händelse med nödvändighet bestämms av en föregående händelse(händelse ska här fösrtås i termer av materia och naturlagar) så blir ju detta en inte helt enkel nöt att knäcka.

Men om man inte bryr sig om den fria viljan utan nöjer sig med epifenomenalism( medvetandet kommer efter den fysiska processen och orsakar ingenting) så behöver man ju inte lösa den nöten utan kan nöja sig med detta. Men den kristne måste nog brottas med problemet på ett eller annat sätt då det är tydligt att Gud håller oss ansvariga för våra handlingar. Antingen förnekar man fysikalism eller så måste man hitta denna process. Vanligast är nog att man förnekar fysikalism(dock inte alla, se Peter Van Inwagen)

Själv lutar jag nog åt det förstnämnda då jag ser lite för många problem med det senare alternativet(dels i detta område men kankse mer i andra) Men jag har mycket kvar att läsa innan jag kan bilda mig en mer igenomtänkt uppfattning med lite mer substans.

Fortsätt tänk!

Josef Ulander

Anonymous said...

Hej Josef. Jag kan tipsa om den filosofiska teologen Nancey Murphy i detta ämne. Hon skriver mycket om neurobiologi i relation till dualism (ande-kropp-själ som hon förnekar) och fysikalism kontra icke reducerbar fysikalism. Mycket intressant måste jag säga.

//Johannes

Josef Ulander said...

Tack för tipset! Har bara hört talas om henne i förbifarten och att hon just förnekar substans dualismen.

Jag föreställer mig att det skäl som är avgörande för henne är att det är just nu svårt att förstå hur något icke-fysiskt skulle kunna påverka något fysiskt. Redan Decartes mötte ju denna kritiken. Och jag håller med. Det är problematiskt. Men, problemet gäller då inte endast för människan utan även för Gud. Exakt vilken vilken typ av process använde Gud när han väckte Jesus från de döda. Hur manipulerade Gud atomerna. Han som är ickefysisk i sin natur?

Kanske är hon mer lagd åt det Calvinistiska hållet(deterministisk) och då blir det inte heller ett problem med att man måste hitta en fysisk process som skulle kunna rädda agentkausalitet och mänsklig fri vilja.

Hon kanske inte resonerar på detta vis men, som sagt jag får kolla upp henne.

Anonymous said...

Ja, är nog lättast att kolla upp henne. Hon har en ganska genomtänk position. Just Descartes var ju en som satte vår protestantiska dualistiska syn på kartan, och som påverkat oss kraftigt. Den finns även tidigare i kyrkohistorien, exempelvis hos Augustinus som menar att man gick in i ett själens rum då man bad till Gud, vilket blir lite märkligt då vi hela tiden tror att Gud är med oss.

//Johannes

Josef Ulander said...

Descartes brukar ju ofta få "skulden" för substans-dualismen, men är det verkligen så att han bara grep den ur tomma intet? Fanns det ingen som helst tidigare tradition inom kyrkan/kristenheten som gjorde gällande att människan var något mer än bara kroppen?

Han må vara den första filosof som gjorde en modern filosofisk analys av det, men var på inget sätt den första som presenterade idén om en icke-fysisk del av människan(Förutom eventuella bibliska referenser så har vi ju åtminstone Sokrates och Platon)

I vilket fall så är det ju en mängd kontemporära Kristna filosofer(Med största säkerhet så vet du att Plantinga gör det) som menar att vi som kristna är förbunda att försvara dualism. Och detta kan motiveras helt utan referens till Descartes. Men man ska ju inte anta en position på basis av vem som presenterar bevisen utan på basis av just bevisen. Jaja nog snackat från min sida.

Tack för intressant bloggande!

Anonymous said...

Är på intet sätt någon analytisk filosof och så inte speciellt insatt i ämnet. Dock tycker jag ämnet är ganska intressant och har relevans.

Jag tror absolut att det klassiska problemet att skapa kopplingen mellan det immateriella och det materiella spelar roll när Murphy förkastar dualismen. Men jag tycker det intressanta är att hon närmar sig det teologiska perspektivet när hon bygger sin ståndpunkt (den icke-dualistiska positionen byggs just för att denna är mer teologisk riktig), vilket är intressant i ett sammanhang som ofta har varit och är väldigt klassiskt apologetiskt. Dock tycker jag att hon ändå misslyckas i det att hon ändå måste göra ett ontologiskt hopp mellan naturen och kristus, som de flesta modernisiska apologeterna har sett sig tvungna att göra.

En som jag tyckte lyckades bättre än de flesta jag läst i diskussionen, är John Polkinghorne i sin bok "The faith of a physicist". Han tar vara på poänger i den epistemologiska vändningen på ett mycket bättre sätt än många många andra verksamma forskare och tänkare i ämnet naturvetenskap-teologi. Hur mycket mer intressant blir det inte när han utgår ifrån det teologiska perspektivet och om jag minns rätt så har den nämnda boken lite av draget att det blir den moderna naturvetenskapen som ställs till svars inför kristen lära rörande människan.

/ Henrik

Anonymous said...

Hej och tack för intressanta kommentarer!

Josef: Man kan som jag nämnde hitta dualistiska drag hos många, exempelvis Augustinus som influerades mycket av Platon. Ingen utvecklar dock dualismen så mycket som Descartes gör. Framförallt är det Descartes som får inflytande över protestantisk kristenhet med sina tankegångar. Men jag är långt ifrån så påläst i ämnet som jag skulle önska. Men för att svara på frågan lite tydligare, visst influerades även Descartes av andra innan honom. Men han tog det till en ny nivå ;-)
Jag håller inte med Plantinga om att man måste försvara en dualism!

Varför då?

Bibeln stödjer både dualistiska och icke dualistiska uppfattningar.

Plantingas främsta doktorand som Plantinga själv öst beröm över, är inte dualist.

Henrik: Polkinghorne och den bok du nämner är riktigt bra. Personligen ligger jag närmare honom än Murhpy i många tankegångar jag har som de skriver om.

//Johannes

Josef Ulander said...

Helt klart är att dualism fanns till och med innan Platon, helt klart är också att Descartes gjorde en mer detaljerad analys av den än någon annan innan honom. Så även om Descartes gav dualismen (mycket)mer detaljer så var principen uråldrig redan vid hans tid.

Jag tror att du håller med Plantinga i den bemärkelse som han egentligen menar när han säger att man är "förbunden" till dualism. Descartes menadar att det finns två sorters substanser i existens, materiella och icke-materiella. Om man inte vill påstå att Gud är materiell så är man förbunden med att försvara dualism. Det man kanske inte är förbunden med är att människan består av dessa två substanser. Men det kanske svåraste av allt blir då hur man ska se på Jesus i detta sammanhang, består han av båda substanserna eller endast utav en av dem och i så fall vilken?
I vilket fall, om man inte vill göra ett case för att Gud är materiell så är nog dualism oundvikligt. Om du vet om några teologer som hävdar att Gud är materia(hans nödvändiga natur) så skulle det vara intressant att läsa hur de resonerar.

Men vad anser du om min lite mera filosofiska invändning gällande problematiken att redogöra för fri vilja och agentkausalitet(att jag är den yttersta orsaken för ett beslut) i ett fullständig kausalt slutet system. Är det ett problem över huvud taget?

/Josef

Daniel said...

Josef, jag har en invändning om du vill ha ;)

Du ställer upp ett kriterie för vad goda argument skall innehålla, dvs en redogörelse för processen som skulle göra ens filosofiska position möjlig.

Detta kriterie liknar positivisternas kriterie för meningsfulla påståenden (vilket enkelt gick ut på att de måste vara empiriskt verifierbara eller logiska tautologier), vilket är motsägelsefullt eftersom deras egna kriterie är ett påstående som varken kan observeras empiriskt eller härledas logiskt.

Det kriterie du förutsätter är självförstörande av snarlik anledning: För att du ska anse din argumentation rationellt hållbar bör du, enligt ditt eget kriterie, kunna redogöra för processen som gör din argumentation rationellt hållbar, dvs varför du kan lita på din kognitiva förmåga i allmänhet och ditt resonemang här i synnerhet.

Jag tror inte du kan det om jag ska vara ärlig ;)

Snarare tror jag detta visar ett djupare problem hos determinismen: Fysiken i vår hjärna är likgiltig till om den genererar sanna eller falska påståenden eller goda/dåliga argumentationer i slutändan, men om fysiken är den yttersta och enda orsaken till våra argumentationer, med vilken rätt kan vi då påstå att vi väljer den filosofiska position vi gör av goda arguments skull? Då bedrar vi ju oss. Detta leder till ett förgörande av vad rationalitet är och våra kunskapsteoretiska ideal om att det är sanningen vi ska lyda, och inte materien blir meningslösa.

Enkelt uttryckt: Om du argumenterar för determinism så är dina argument också bara en nödvändig följd av fysikaliska processer, och hur skall du med sådana premisser kunna påstå att det du säger har någon bäring på hur det är i verkligheten, för visst är det väl vår gemensamma verklighet du påstår dig uttala dig om?

Detta anser jag är ett argument i sig för fri vilja, den enda kunskapsteoretiskt hållbara positionen =)

Josef Ulander said...

Daniel,

Jag är lite förvånad och tror att du har missförstått mig då jag inte har försökt försvara någon form av positivism eller fysisk determinism i mina inlägg. Om så är fallet måste det ha varit indirekt och oavsiktligen. Det skulle nog vara allt för djärvt av mig att påstå att jag har helt klart för mig exakt vilken kunskapsteoretisk grund jag vilar alla mina resonemang på, speciellt med tanke på att jag endast är inne på mitt andra år av filosofiestudier :)

Kanske är jag benägen att hålla med Descartes i detta läge. Gud har gett mig vissa förmågor att tänka och uppfatta saker och ting på vissa sätt, och eftersom han inte är en Gud som avsiktligen förleder eller lurar människor så kan dessa fakulteter, i viss mån, säga någonting pålitligt om världen. Starkare än så är nog inte min uppfattning just nu.

Märk väl att jag inte försöker försvara någon form av materialistisk determinism i mina tidigare inlägg utan tvärt om. Vad jag är ute efter är hur man som kristen kan vara materialist och determinist men samtidigt hävda att människan är moraliskt klandervärd.

Så till ditt eget argument. Det är någon form av reductio ad absurdum argument som menar att om fysikalism vore den yttersta och enda orsaken till vår argumentation skulle detta innebära förgörandet av rationalitetsbegreppet. Detta är ju i sig förenligt med att fysikalismen faktiskt skulle kunna vara sann. Verkligheten kan mycket väl vara absurd och jag kan inte göra något åt att jag argumenterar som jag gör även om jag i viss mån är medveten om problematiken att hävda att jag är det yttersta usprunget för mina egna val. Så argument av denna sort blir irrelevanta för människor som accepterar det absurda som postuleras.

Sedan finns det faktiskt fysikalister som menar att vi har en fri vilja, men att vi inte har kommit så långt i vår förståelse av det fysiska att vi kan redogör för den process som gör det möjligt. Vi har en kunskapslucka med andra ord. Om detta stämmer så verkar det som har vi har en ytterligare en möjlig kunskapsteoretisk hållning. Den stora frågan blir dock om vi har vi några goda skäl att tro att detta är fallet?

Daniel said...

Josef, va kul att du svarade, trodde tråden var död.

Ja jag missförstådde dig lite, glömde reservera mig för det ;)

Men jag menar inte att du försvarar positivism, kanske var lite otydlig, men jag avsog form, inte innehåll vad gäller liknelsen, för att förtydliga på vilket sätt jag anser att determinism är självförstörande. Sen erkänner jag att jag utan goda grunder placerade dig som försvarare av determinism, men meningen var egentligen bara att komma med en invändning till din invändning av fri vilja.

Om vi skippar resten för ett tag, så var egentligen kärnan jag ville åt din hållning att man (givet fysikalism bara?) måste kunna redogöra för den process vilket skulle göra ens filosofiska position möjlig.

Jag ser inte det kravet som hållbart, ens givet fysikalism. Ett exempel: Vi har tillräckliga skäl för att tro på en expansion av universum i stil med big bang-teorin, utan att för den skull kunna redogöra för vilka fysikaliska processer som ligger bakom, t.e.x i det tidiga skeendet, och inte ens idag har vi koll på det då vi inte har någon hållbar teori som förenar kvantmekaniken med gravitationen. Men att kräva den kunskapen redan då är orimligt och skulle förgöra vetenskapen.

Ett annat exempel jag tog upp var att använda det kravet på ens egen argumentation, dvs måste jag inte enligt det kriteritet kunna redogöra för de (fysikaliska) processer som gör min argumentation hållbar? Det är precis som du förstod ett försök till reductio ad absurdum.

Vad tror du om det här så långt?

Josef Ulander said...

Jag är rädd att jag inte riktigt förstår vad du vill komma åt. Var vänlig förtydliga vart jag skulle ha argumenterat för att man "måste kunna redogöra för den process vilket skulle göra ens filosofiska position möjlig." Och vad har detta att göra med problemet att fysikalister inte kan redogöra för fri vilja? Det enda jag gör är att ifrågasätta fri vilja som slutsats givet premissen om ett slutet kausalt systemet, varav människan endast skulle bestå av komponenter däri.

Daniel said...

Ok, det är på två ställen:
1. "jag tror att om man ska försöka att koka ner problematiken kring fysikalism och fri vilja så tror jag att utmaningen ligger att redogöra för en process som skulle göra det möjligt att en person är den ultimata orsaken för ett beslut(agentkausalitet)."
2. "Antingen förnekar man fysikalism eller så måste man hitta denna process. "

Jag tycker båda ställena är ganska explicita vad gäller kriteriet jag pratat om att du använder, men jag förstår att du inte argumenterar för själva kriteriet utan verkar snarare förutsätta det. Min invändning är att "förneka fysikalism eller hitta denna process" är en falsk dikotomi. Du ger fysikalisten bara ett sätt att försöka försvara fri vilja, nämligen genom att "hitta denna process", men varför är det enda sättet? Du får gärna förklara det. Problemet med det sättet är att det är ett för högt krav som är omöjligt att håla som jag genom några motexempel försökt visa.

Josef Ulander said...

Tack för förtydligandet. Dina funderingar har klarnat för mig, men jag har dock några invändningar. Jag tar upp de två exemplen som du angivit.

1. Det enda jag menade med detta var att i den kontemporära debatten om fri vilja så ligger det en utmaning för fysikalisten just här. Detta är så vitt jag förstår inget kontroversiellt anspråk. Anser du att detta inte är fallet?

2. Att "hitta denna process" ska förstås väldigt brett, och inte så snävt som du ger intrycket av. Något i stil med: vad det än är som gör fri vilja möjligt(givet just fysikalism och determinism.) För övrigt så handlar det om huruvida man som kristen kan acceptera fysikalism som den ser ut i dag, dvs determinerad eller inditerminerad båda delar lika förödande för den fria viljan och moraliskt ansvar. Det enda jag påstår är att man får problem utifrån dessa premisserna som kristen och att antingen måste man modifiera den (hitta processen, eller hänvisa till kunskapsluckan)eller överge den.

Det är möjligt att man kan inta en tredje position i dagsläget och säga att determinism och fysikalism gäller men vi har fortfarande fri vilja, vi lider bara av en kunskapslucka. Detta har jag dock tagit upp.

Ingen av dessa exemplen förutsätter logisk positivism så vitt jag kan se. Första frågan var mer utav en analys av problembilden, och andra exemplet gällde endast huruvida man som kristen kan godta vissa vetenskapliga premisser, som de står idag, och samtidigt vidhålla klassisk kristna doktriner om moralisk skyldighet. Antagandet om den logiska positivismen lyser med sin frånvaro.

Vidare, att man måste kunna redogöra för processen som gör sin argumentation rationellt hållbar är väl kanske inte något man kan kräva så länge som personen inte gör anspråk på att universum är på ett sätt som, så vitt vi förstår, är oförenligt med rationalitet och börjar attackera dig från den utgångspunkten. När en person antar premisser(fysikalism och determinism) som, märk väl ofta per egen definition, inte leder till en viss slutsats(rationalitet)som man senare använder i sin argumentation mot andra åsikter så måste man få resa frågetecken kring detta utan att bli beskylld för logiskt positivism?

Daniel said...

Josef, ursäkta att jag inte svarat på en stund, glömde av det efter julafton. Men jag måste säga att jag är rätt förvirrad angående andra halvan i ditt sista inlägg.

Du verkar ha läst in ett par anklagelser som jag aldrig gjort. T.ex. trodde jag att jag hade klartgjort tillräckligt vad min referens till positivism handlade om, och jag har aldrig beskyllt dig för logisk positivism som du verkar anklagar mig för i slutet. Man kan faktiskt hänvisa till positivism utan att anklaga någon för det ;) och för tydlighets skull skrev jag senare explicit att jag aldrig anklagat dig för positivism då du verkade missuppfatta den biten av mitt första inlägg. Jag tycker det borde vara tydligt nog, men din första reaktion verkar uppenbarligen sitta kvar fortfarande. Jag kanske inte är den mest pedagogiska, men om du inte är intresserad av att förstå mitt resonemang angående positivism utan fortsätter som om du inte läst mina förtydliganden så är det omöjligt att föra en dialog. Sen måste jag nog reservera mig något då jag har väldigt svårt att förstå, rent språkligt, vad du egentligen säger i sista stycket, och om jag fått det hela om bakfoten ber jag om ursäkt. Men jag tycker ändå att vi börjar närma oss i förståelse angående det övriga, så ja prövar mig på en fortsättning.

1. Jag tror problemet med fri vilja blir omöjligt att lösa om man är reduktionist, men det behöver inte en fysikalist vara. Sen kan man heller inte vara determinist i stark bemärkelse, då det medför att mina beslut är 100% orsakade av tidigare processer som i sin tur är orsakade av tidigare osv. Detta är ingen vetenskaplig slutsats utan en filosofisk ståndpunkt. Den är dessutom logiskt ohållbar anser jag, då den medför en oändlig regress av orsakskedjor (se http://en.wikipedia.org/wiki/Determinism#First_cause):

Argumentet är analogt med Leibniz modala gudsargument, dvs för att något skall existera över huvud taget så kan allt till sin existens inte vara beroende av annat då det leder till en infinit regress, utan någonting måste existera av nödvändighet. Detta något identifieras normalt med Gud. Alltså, eftersom det måste finnas orsaker som inte själv är orsakade, så skulle våra fria beslut kunna vara sådana exempel. Orsakskedjor måste ju sluta i något, troligen en agent kan man argumentera för, så varför inte även i oss?

Detta är inte determinism mer än att allt som händer har en orsak, men våra beslut är inte något som "händer" i meningen orsakas. Det innebär inte att våra beslut inte har en orsak, utan att vi är just orsaken till våra beslut, och att det inte går att reducera det eller härleda det längre än så.

Daniel said...

(forts.)

Ett annat argument för fri vilja är det här: Om min argumentation leder till eller förutsätter determinism så betyder det att jag måste erkänna att mina argument också är determinerade och att jag alltså skulle påstå det jag gör oavsett om det är sant eller falskt. Dessutom att jag egentligen inte påstår det jag gör pga av den logiska styrkan i argumentet etc, utan det kan till 100% återföras till hur det fysikaliska tillståndet ser ut (och har sett ut genom historien). Något som stått sig genom hela filosofihistorien är att goda skäl krävs för vetande, liksom att det är sant det man påstår och att man är övertygad om det. Vad som räknas som goda skäl har så klart varit en tvistefråga, men att inte kunna hänvisa längre än till sin hjärnas funktion och hälsa leder inte långt. Detta leder i förlängningen till att kunskapsteorin och hela den rationella diskursen upplöses, vad som är sant och falskt blir meningslöst, ja det mesta i språket förlorar den mening vi normalt tillskriver det och vi skulle leva i den största av illusioner. Detta är extremt svårt att tänka sig då hela ens ifrågasättande resonemang förutsätter fri vilja för att få substans, för att vi skall kunna värdera argument och tro att det är den utvärderingen som ligger till grund för vårt beslut. Att konsekvent kunna argumentera med sådana premisser blir omöjligt, och ger oss därmed ett "reduktio ad absurdum". Tesen att universum är deterministiskt slår alltså tillbaks på den som påstår det, (precis som den logiska positivismens tes slog tillbaka på de som påstod den och gjorde deras påstående meningslöst enligt deras egna definitioner).

Du får gärna försöka invända, kom ihåg bara vilka premisser du måste arbeta efter ;) Nä ja kan ärligt talat inte så någon utväg i alla fall, och eftersom alla andra resonemang skulle förgöras om vi inte hade fri vilja så måste det bli den utgångspunkt vi försöker bygga vidare ifrån. Det kan naturligtvis råka vara ett deterministiskt universum vi är en del av, vilket gör vårt filosofiska bygge till ett luftslott, men som sagt, när vi diskuterar och försöker nå sanning mm så är vi tvingade till att anta fri vilja i någon mån. Självklart är inte alla beslut fria för det, utan den förmågan utvecklas väl parallellt med vår utveckling som personer mm.

2. Jag argumenterade också för att kravet -- att kunna redogöra för den process som gör fri vilja möjlig -- generellt är ohållbart, men förutsatte då en ganska strikt tolkning ja. Men det här kravet kanske inte är aktuellt om man inte köper determinismen?

Nu blev det lite långt här, men det kanske var bra att jag redogjorde lite mer hur jag tänker för förståelsen. Det jag argumenterar för medför inte en dualism, utan är nog kompatibelt med en icke-reducerbar fysikalism, men egentligen anser jag att den här substansontologiska utgångspunkten hela debatten om fri vilja har i sig skapar en del av problemen och bör ifrågasättas i första hand.

Mvh Daniel

Anonymous said...

Intressant killar :)
Mycket bättre än min blogg :)

//mvh
Johannes

en annan Daniel said...

Något man kan tillägga är att Libet själv trodde på fri vilja, han tänkte sig att hjärnan jämt och ständigt förbereder diverse ageranden och att den fria viljan består i att man kan acceptera eller avfärda det som händer.

Han gjorde också experiment där man fick göra ett enkelt val och ombads hindra valet i sista stund, självklart finns mycket problem med sådana experiment men det tycks som att valet förbereds i hjärnan och att det sedan kan förhindras.

Sedan är det naturligtvis så att vi kan "programmera" våra val, i en tennismatch finns det möjligtvis inga neurofysiologiska möjligheter att i varje slag göra ett "fritt val", däremot kan vi förstås lägga upp en strategi för matchen där vi på förhand väljer att göra vissa typer av slag.

en annan Daniel said...

Vad gäller dualism så finns en extremt gedigen histora vad gäller interaktionsdualism. All grekiska filosofer trodde på en själ som bestod av en finare form av materia. Descartes kallade själen för något ickemateriellt men jag ser inte hur han hittade på något radikalt nytt.

Dagens form av materialism är helt ny i filosofins historia tycker jag det verkar som.

Daniel said...

Hej "en annan Daniel" =)

Det var intressant att höra hur Libet föreställde sig det, jag tänker också att får fria vilja mycket består i att acceptera eller avfärda reflekterade tankebanor.

Interaktionsdualism har säkert en lång historia, men jag har inte sett det leda till någon hållbar teori. Vad anser du?

Sen, vad tycker du är det historiskt nya i dagens materialism, och vad tror du om den utvecklingen?