Döden

Någon sa en gång att döden alltid kommer olägligt. Kanske stämmer detta in på många, även om en del betraktar den som en befrielse. Jag vet inte hur jag ska betrakta den. Den kommer oundvikligen. För vissa av oss kommer den snabbare än för andra. Jag tror det var Sartre som en gång sa om döden: "Vad har några timmar eller flera år för betydelse, när man förlorat evigheten?".

Min svärmor gick bort för några veckor sedan. Alldeles för ung tyckte nog vi alla i släkten. I Juli upptäcktes en hjärntumör som inte gick att operera. I november var hon död. Hon hade en tro på att Jesus skulle ta emot henne då hon dog, och under sin sjukdomstid före döden planerade hon sin egen begravning. Alla sånger valdes av henne.
Det som påverkade oss alla var att hon inte hade förlorat evigheten. Hon ville leva, men stod inför det oundvikliga, och greppade hoppet om evigheten.

Vi skärmar av oss från döden mycket i vårat samhälle. Döden är inte naturlig, utan betraktas som någonting onaturligt. Men oavsett vad vi tycker eller tänker om den, kommer döden att besöka oss alla.

Och jag vet fortfarande inte hur jag ska betrakta den.