Teologin

Jag klipper in en del från en bokredovisning jag skrivit. Ni får citera detta på olika sidor (det gäller allt jag skriver) om Ni hänvisar tillbaka till min sida. Om det är ett akademiskt arbete Ni håller på med och behöver namn eller liknande för att det ska vara en giltig källa, är ni välkommen att maila mig: mystery_x_@hotmail.com så kan vi ta detta privat.

Egentligen handlar allt om hur TRON förändrats i kristendom. Största orsaken - enligt mig - verkar vara hur teologer reagerade på Upplysningens filosofi. Vi hamnar mitt i bokredovisningen här nu, med avstamp från några slutord i Hedenius debatten och vidare in på Skogars bok "Viva Vox och den akademiska religionen". Allt jag klippt ut är dock skriver sammanhängande, så låt er inte störas av rubrikerna.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Mina kortfattade kommentarer

Hedenius kritik mot den kristna tron var inte speciellt bra eller övertygande, inte heller teologernas försvar. Däremot kom kritiken från Hedenius i rätt tid och fick ett enormt genomslag i det svenska samhället. Här tycker jag att många teologer förminskar den betydelse Hedenius debatten fick för kristenheten och teologin. Det har faktiskt ingen betydelse om argumenten Hedenius använde inte var nya anser jag, det som är intressant är vilket inflytande kritiken fick och konsekvenserna av denna kritik. Det är en mycket viktigare fråga.

När det gäller den kritik Hedenius lade fram finns det givetvis stora problem med hans utgångspunkt som teologerna kunnat kritisera på ett mycket skarpare sätt. Jag tänker främst då på hans postulat och om de verkligen skulle kunna anses vara utgångspunkten ens i en strikt vetenskaplig debatt! Vidare finns det stora brister i hans syn på kristen tro, vilket Gustav A även poängterade. Även de övriga argumenten, exempelvis Hedenius kritik av under är svagt och borde faktiskt ha bemötts hårdare. Här gick ateisten Marc-Wogau in och kritiserade Hedenius. Men Humes argument kring under hade redan under 1800-talet blivit starkt ifrågasatt inom filosofin och en mer flexibel teolog borde ha ”beväpnat” sig med dessa argument (exempel på filosofers Humekritik fanns hos William Paley, mfl).

Här kommer även min tveksamhet in till teologernas sätt att hantera situationer generellt, även i nutid. I USA finns en växande trend att de viktigaste verken inom systematisk teologi skrivs av religionsfilosofer.[1] När TIME magazine under 80-talet rapporterade om Guds comeback inom akademin skrev de:

” In a quiet revolution in thought and argument that hardly anybody could have foreseen only two decades ago, God is making a comeback. Most intriguingly, this is happening, not among theologians or ordinary believers, but in the crisp intellectual circles of academic philosophers, where the consensus had long banished the Almighty from fruitful discourse”.[2]

Francis Shaeffer var även han tveksam till varför teologerna alltid blev förvånade när nya utmaningar dök upp från samhället. Enligt Shaeffer kunde man spåra kommande utmaningar om man först tittade inom filosofin, därifrån spred sig tankarna till kulturen inom sammanhang som musik och konst, sedan vidare till den allmänna kulturen och därefter till teologin. Med lite vaksamhet från teologin behövde man inte bli tagen ”på sängkanten” hela tiden. Detta är återkommande i Shaeffers böcker. Vad man än kan tycka om hans ibland förenklade beskrivningar av komplexa problem, hade han uppenbarligen en poäng menar Millard J Erickson i sin bok Postmodernzing the Faith. I kapitlet om Shaeffer visar Erickson hur Francis Shaeffer lyckades förutspå det postmoderna samhället innan det gjorde entré och lösningar för kommande samtal med den postmoderna människan. Det ligger givetvis utanför min bokredovisning att fördjupa mig i dessa intressanta tankar just nu, men jag anser att teologer i allmänhet borde ta frågan och dessa händelser på större allvar och fråga sig varför det är på detta sätt. En möjlig förklaring kan vara att filosofin inte behövt ha samma börda som teologin, gällande om det är en vetenskaplig disciplin eller inte. Här kan filosofer haft lättare att få inflytande inom akademin då disciplinen aldrig varit under samma ifrågasättande som teologin. Filosofen riktar sig även till en bredare krets än teologen som främst riktar sig till sin teologiska krets. (Här menar jag som exempel filosofi som en sekundär disciplin till de flesta övriga discipliner).

Detta kan möjligen svara på en del saker, men fortfarande finns det viktiga frågeställningar för teologen att ta på allvar anser jag. En fundamental fråga är: är vi som teologer nöjda med denna situation att andra discipliner inom akademin lättare når ut än oss själva inom vårt eget fält? Är vi nöjda med att övriga betraktar oss generellt som en skara akademiker som främst riktar oss till kolleger och redan troende, och att vi egentligen inte har mycket att bidra med till samhället i stort? Och är vi nöjda med att vara en disciplin som hela tiden följer intellektuella samhällsklimat istället för att vara de som i fronten skapar morgondagens kultur och intellektuella klimat? Personligen anser jag detta vara mycket viktiga frågor, som till stor del ignoreras av många teologer.[3]

Teologerna i Hedenius debatten hade poänger i sin kritik (exempelvis Gustav A) men en utgångspunkt som jag har svårt att sympatisera med eftersom sanningskriterier saknade betydelse. Därför är det till synes märkligt att de gick ut i debatten för att försvara kristen tro utifrån Hedenius postulat!

VIVA VOX och den akademiska religionen – Björn Skogar

En av de svårare böckerna att förstå var Skogars bok ”Viva Vox”. Författaren är oerhört kunnig men brister stort till sin pedagogik och hur boken är upplagd. Jag antar att med mer förkunskaper skulle denna bok vara mer lättbegriplig. Skogar har två tydliga frågor i början av sin bok: Hur har teologin framfört och uppfattat sin uppgift och hur har teologin försvarats och utvecklats? Under min läsning gled jag mer och mer över i ett modifierat fokus av fråga nummer två. Jag kunde inte ha anat att denna bok skulle ge en sådan ”aha-upplevelse” för mig som den kom att göra.[4] I och med upplysningstiden kom teologin kanske att stå inför sin kanske största utmaning någonsin. I ett rationaliserat samhälle där människan sattes i centrum fick teologin möta utmaningar de aldrig tidigare stått inför. Skogar vill främst beskriva utvecklingen för svensk teologi under 1900-talet och ger därmed en genomgång av viktiga teologer internationellt som influerat den moderna svenska teologin. Jag kommer i samband med mitt ”uppvaknande” redogöra en del av bokens innehåll, tillsammans med mina reflektioner väckta av boken kring hur tron fick en ny betydelse.

Jag kom in sent i kristen tro (tjugoårsåldern) in i frikyrkliga sammanhang, där jag sedan gått både Bibelskola och pluggat teologi på PTS[5]. När jag senare blev mer och mer intresserad av akademiska studier och började analysera vad det var som gjorde att man sällan talade om ”djupare” frågor på ett intellektuellt sätt hittade jag inga svar, utan frågan har legat obesvarad en tid. Jag förstod att det generellt existerade en anti-intellektuell hållning där vissa till och med tidigare satte motsägelser mellan ett ”Andefyllt liv” och intellektuella argument eller funderingar. Detta är inget specifikt problem för Sverige och den karismatiska riktningen här, utan även USA har samma problem inom den evangeliska kyrkan.[6]Frågan är dock vad som orsakat detta. Under min läsning av Skogar upptäckte jag hur teologin mer och mer slets bort från sanningsanspråken[7], eller för att uttrycka det annorlunda, hur teologin för att klara dessa nya utmaningar letade sig fram till en egen sfär[8]. Denna sfär har sedan varit en skyddad zon från vetenskapen och den sekulära filosofins angrepp, här går tron inte att verifiera eller attackeras, den bara är. Det intressanta är att det var exakt till denna sfär sekulära filosofer ville ha tron.

”Det ges endast ett sätt att rädda religionen från undergång, och det är att slita den helt lös från sanningsfrågan”, skrev exempelvis Uppsalafilosofins fader Axel Hägerström.[9]

Vidare kan man höra i modern retorik samma utlåtanden. Det intressanta är att man från en sådan utgångspunkt får en privat tro, utan konsekvenser eller inflytande, en närmast blind tro. Ytterligare en intressant aspekt i det hela är att både extrema liberal teologer som Bultmann eller dialektiska teologer som Barth, eller teologer från Lundaskolan, trots olika uppfattningar kring viktiga områden i dogmatiken, alla på sitt sätt tog tron till samma sfär, dock med olikheter.

Motiven kunde vara olika: för Bultmann var det en hängiven övertygelse om att Upplysningen skalat bort det oäkta i tron som drog honom till sfären. Då han ansåg att Jesus var en kultlegend som evangelierna utvidgat[10]och att detta gjorde det svårt att tala om den verkligt historiska Jesus[11], så blev Kerygman det viktiga som fanns kvar. I förkunnelsen lever Jesus. Bultmann ville rädda det som kunde räddas av den sanna tron och den tron hade ingenting med sanningskriterier att göra, tvärtom var ett försök att argumentera för sin tro eller intellektuellt ta ställning genom att överväga argument en ödeläggelse för trons innebörd:

”Should an attempt at proof succed, this would mean the destruction of faith. Only a decision to believe wholly apart from evidence will bring one into contact with the existential significance of the gospel”.[12]

För Barth var motiven annorlunda, i sin dialektiska teologi var teologin ett anspråk på att vara tal om Gud.[13] Teologins uppgift var som vägröjare, inte utläggare. Det var språket som kunde vara den tänkbara utvägen för att tala om Gud[14], en till synes ganska fruktlös väg om man ska citera Barth själv när han skriver om Gud:

”He meets us as the One who is hidden, the One about who we must admit that we do not know what we are saying when we try to say who He is”.[15]

För Barth fanns det ingen kunskap eller erfarenhet som inte är mänsklig. Kanske var det även därför han till skillnad från de svenska teologerna aldrig förutsatte en Gudskontakt eller Gudsgemenskap till grund för att kunna tala meningsfullt om Gud.[16]För Barth gick Gud inte att nå genom förnuftet eller logiken, han stod bortom dessa verktyg. Att kalla Barth för liberalteolog vore orättvist men kan vid en ytlig jämförelse vara förståligt. Den likhet Barth har med liberal teologin är främst att han tar tron till samma sfär, men av andra motiv och orsaker. Personligen, var Barth kritiskt till liberalteologin.

När vi kommer till de svenska teologerna hittar vi samma sfär av andra orsaker. Här verkar det dock mer konkret ligga till grund en naturalistisk filosofi (naturalism) som pressar teologerna att hitta lösningar för tron på ett konkretare sätt än hos Barth.[17]För Nathan Söderblom blev tron en historisk fortgående uppenbarelse, där religionen och vetenskapen blir två perspektiv på samma verklighet. I en flört med pietismen brister Nathan sedan ut i extas att teologin baseras på det inre livet och fromheten.[18]

För Billing hörde evangeliet och tron till det inre området som inte kan gestaltas i det yttre. Trons innersta väsen är någonting privat, med andra ord. Denna tro får man genom evangeliet som föder tron, men man kan inte förfoga över den. Billing var Luther influerad och Björn Skogar skriver undrande varför han tar bort Luthers två regementen: ”Billing verkar att i sin egen teologi ha lämnat det världsliga regementet åt sidan. Möjligen var han alltför ambivalent inför de myndighetsfunktioner som hörde till den prästerliga uppgiften”.[19]Jag köper inte Skogars förklaring, speciellt inte om man tittar på Billings egen teologi kring tron. Tron var ju någonting som till sitt väsen hörde till det inre och inte kunde gestaltas till det yttre.[20]Det Skogar missat att se är att Billing, precis som sina kolleger, flyttat tron till samma sfär, dock av andra orsaker än Bultmann, Barth och Söderblom.

Två svenska viktiga personligheter till måste belysas innan ridån dras ned. Den ena är teologen och religionsfilosofen Anders Nygren. Nygren ser mig som en av de mest motsägelsefulla av de svenska teologerna i sin egen argumentation. Under krigstiden inspirerades han av den anglosaxiska filosofin, och gör ett uttalande som skulle göra självaste Axel Hägerström varm inombords:

”Religionen är en autonom erfarenhetssfär som till följd av sin ateoretiska karaktär omöjligt kan komma i konflikt med den profana vetenskapen”.[21]

Nygren gör för det första ett kategoriskt misstag enligt mig då han likställer alla religioner. Världsreligionerna till sitt fundament och innersta väsen har olika anspråk när det gäller hur de är bundna till den historia vi lever i. Nygren gör enligt mig en grov och felaktig förenkling. Vidare verkar han som jag nämnde inte vara stringent i sina tankar. För när vi pratar om tron som en privatsak proklamerar Nygren: ”Lika gärna kunde man stämpla kulturen i dess helhet såsom uteslutande vars och ens privata angelägenhet”.[22]Om alla religioner är ateoretiska och omöjligt kan komma i konflikt med den profana vetenskapen (och sekulära filosofin) blir den inom den privata sfären. Jag har svårt att se hur man kan resonera annorlunda. Möjligtvis ska det vara genom att gå känslans väg, men vem skulle acceptera att en sådan tro skulle kunna tala till en verklighet i nuet, med auktoritet? Religionsfilosofin och teologin hade enligt Nygren två olika uppgifter:

a) Religionsfilosofin kan visa att religionen i kulturen har en given roll.

b) Teologin kan fylla denna roll med innehåll som endast finns inom ramen för den kristna tron.[23]

Den sista som redovisas blir Gustav Aulen. För honom baseras tron på det levande Gudsordet och teologins roll är att avgöra vad som är viktigt och mindre viktigt, i detta fungerar teologin som en endräktverk för kristenheten. Kärnan i det kristna livet är ett religiöst förhållningssätt till livet. Religionen är en gripenhet och ett livsförhållande till Gud. Teologin måste vara vaksam och slå vakt mot intellektualismen både utanför och innanför teologin själv och värna om den levande Gudsgemenskapen.[24]Dock ansåg även den Schleiermacher-influerade Aulen att tron går utöver det mänskliga tänkandet med gör tillvaron meningsfull och på sitt sätt förnuftig.[25]

Lundateologin kan sammanfattas med att de starkt betonade skillnaden mellan den religiösa tron och vetenskapens domäner. Ofta beskrivs det hur teologen undviker att vara på samma område som vetenskapen, istället flyttas tron till sin egen sfär. Dock anser jag mig kunna säga att teologerna inte bara gjorde detta för vetenskapen, utan snarare på grund av filosofin som användes med vetenskapen som plattform[26]. Men detta är en parantes i sammanhanget. De teologer jag presenterat är barn av sin tid och hade sina förutsättningar och klimat att arbeta inom. Det finns utifrån det jag presenterat två gemensamma nämnare som jag ser det bland dessa teologer. De var alla tvungna att handla utifrån det nya intellektuella klimatet som kom med upplysningen, och de var alla ute efter att rädda det som de ansåg vara den sanna kristna tron, dock kunde orsakerna och vägen dit se markant olika ut.

---

[1] ”Indeed, the most interesting and important work in exploring issues in systematic theology today is increasingly being done, not by theologian, but by analytic philosophers of religions”. Philosophical foundations for a Christian worldwiew, J.P.Moreland, William Lane Craig, s 464

“One of the most noteworthy developments in contemporary philosophy of religion has been the ingress of Christian philosophers into areas normally considered the province of systematic theologians”. (s 575) Författarna är dock inte positiva över filosofin inflytande över teologin, utan anser att teologi är och borde vara den främsta disciplinen, även inom akademin.

[2] http://www.leaderu.com/offices/billcraig/docs/craig-smith1.html (2006-12-18) Författarens kursivering. ("Modernizing the Case for God," Time (April 7, 1980), pp. 65–66.)

[3] En intressant passus i sammanhanget kring teologin är William Lane Craigs kritik av den evangelikala teologin i USA. Dock inte till innehåll, utan till fakulteternas utformning och examinerande av nya teologer. Craig doktorerade själv i Tyskland under Pannenberger, och trots att han är kritisk till den liberala hållning många i Tyskland har anser han deras utbildning vara överlägsen: ”The training in systematic theology that American evangelical seminaries generally give their students is but a pale shadow of what German university students in theology receive. Is it therefore any wonder that skeptical German theology leads the world? How can we ever hope that evangelical theology will become a leading model unless we begin to train our students which the same rigor and thoroughness that characterize German theological instruction? Hard Questions, Real Answers, s 72

[4] För mig var det en bok, som trots att jag ansåg den vara relativt svårläst och tung, väckte mycket funderingar och tankar inom mig. Och är detta utöver kunskapens värde inte det vi läser för egentligen?

[5] Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium, här skiljer sig det åt från många frireligiösa sammanhang då man inte är anti-intellektuell. Tvärtom kan PTS i många avseende kräva mer av studenten än Universitetet.

[6] Se exempelvis J.P Moreland och William Lane Craigs ”Philosophical foundations for a Christian worldwiew” när de belyser detta i inledningskapitlet.

[7] Detta påstående måste förstås rätt. Jag är inte på det klara om man kan uttrycka sig på detta sätt eftersom Kristendomen har varit en naturlig utgångspunkt inom många av västvärldens länder. Ifrågasättanden eller sanningsprövanden har inte varit nödvändiga. Man antog att det var en korrekt religion.

[8] Jag har svårt att hitta ett bättre ord. Tron läggs på ett enbart ”teologiskt, abstrakt plan” där teologi inte anses relatera till verkligheten, bara till religionen.

[9] Svante Nordin, Från Hägerström till Hedenius, s 48

[10] Björn Skogar, Viva Vox, s 157

[11] s 162

[12] Refererat av William Lane Craig i Reasonable Faith, s 26. I sammanhanget är det Bultmanns reaktion på att Paulus i 1 Kor 15 försöker argumentera för att Jesu uppståndelse har inträffat.

[13] Skogar, s 163

[14] s 151

[15] Craig, s 25 (Karl Barth, The knowledge of God and the Science of God According to the Teaching of the Reformation, s 27)

[16] Skogar, s 151

[17] Skogar, s 130 ”Den första aktens problematik var till en stor del bestämd av hotet från den s.k. naturalismen”.

[18] s 60-64

[19] s 69

[20] s 68

[21] Nordin, s 132

[22] Skogar, s 126

[23] Skogar, s 126

[24] Skogar, s 110-111

[25] s 117

[26] Det finns en stark skillnad mellan vad vetenskapen observerar och de filosofiska tankar som kommer av denna observation. Frågan är om vetenskapen egentligen någonsin utgjort ett hot för tron. Mer intressant är hur sekulära filosofer som använt vetenskapen hotat tron. Ingenting annat än vad vetenskapen empiriskt kan bekräfta är värt att tro på, är som bekant inget vetenskapligt anspråk, utan ett filosofiskt, för att ta ett exempel. Här menar jag, varför skulle teologerna ens acceptera den filosofiska utgångspunkten?