>
Du citerade Jayne Svenungsson med orden: "Det existerar helt enkelt inget universellt eller neutralt förnuft i vars namn det lättvindigt går att avgöra vad som kan betraktas som rationellt och inte."
Men finns det inte något vagt självmotsägande i denna lätt "postmodernistiska slutsats"?
För gör inte slutsaten anspråk på att kunna uppfattas universellt av förnuftiga människor, och innebär inte det i så fall att man åtminstone accepterar en universell förnuftig och rationell trotssats: Dvs. att det inte existerar något universellt eller neutralt förnuft med vilket det går att avgöra vad som är rationellt eller inte.
Det Jayne och många andra kritiker till modernismen menar är att INGEN är objektiv eller historielös. Någonting man betonade kraftigt inom modernismen. Om man är objektiv och inte anser sig vara påverkad av vare uppväxt/sociala/erfarenheter/eller att syndafallet påverkat oss (för att tala i kristen kontext) och liknande, så visst, då kan man hävda att det finns ett sekulärt förnuft (det är vad man talar om som neutralt) med vilket man kan avgöra vad som är rationellt eller inte. Men du verkar implicit förmoda att om man inte kan föra ett samtal utan ett sekulärt förnuft. Kanske missuppfattar jag dig, men filosofer som Alvin Plantinga och Alistair MacIntyre och teologer som John Milbank och Stanley Hauerwas ser inte dessa problem, och jag håller med dem. Vi kan föra samtal med människor på rationell basis utan att för den skull hävda absoluter (vilket kräver det som jag skrivit ovan om att man ignorerar uppväxt/social påverkan m.m). MacIntyre skriver exempelvis om detta i sin klassiska filosofiska bok "After Virtue". Jag kan lägga ut en sammanfattning på den senare för att klargöra hur han menar. Plantinga ses ju som en som genom den reformerade epistemologin bryter mot den analytiska filosofins skarpa slutsatser. Exempelvis menar han att det viktigaste inte är vad Bertrand Russell tycker om hans "properly basic belief" argument, utan vad den kristna kyrkan tycker. Något många analytiska filosofer skulle betrakta som en hädelse.
Och så är vi tillbaka på ruta ett igen och måste försöka komma på en enhetlig ontologi och kunskapsepistemologi, eller?
Nej, poängen är ju att postmodernismen är en kritik mot modernismens anspråk. Projektet om en ENHETLIG ontologi och kunskapsepistemologi är ju det man kritiserat sönder. Det är ju bara att titta i historien, det har ju ALDRIG existerat någon enhetlig ontologi exempelvis. Descartes fundamentism höll sig under modernismens gyllene ålder. Som jag ser det har det aldrig existerar några enhetliga ontologiska eller epistemologiska anspråk...då skulle ju epistemologin inom filosofi vara meningslöst.
Jag kanske har missuppfattat något, men jag känner mig inte bekväm med denna postmoderna slutsats. Behöver vi verkligen postmodernismen för att inse modernismens begränsningar?
Jag tror du missuppfattar vad postmodernismen är. Det kunde lika gärna heta "kritiken mot modernismen" i en bemärkelse. Post står för någonting som kommer EFTER. Alltså EFTER-modernismen. Så i den bemärkelsen är vi ju beroende av det för att kunna kritisera modernismen. Teologerna inom den radikala ortodoxin exempelvis anser att det som vi idag kallar för "postmodernism" är slarvigt använt. Och att det egentligen bara handlar om en hypermodernism. Exempelvis att människan sätt i centrum, känslor beslutar osv..det var ju någonting som modernismen startade. Man fokuserade på individen och speciellt på människans rationella kapacitet. Detta har sedan enligt RO bara "hypat" vidare. Dom ser sig själva som de sanna postmoderna eftersom de anser att en sann postmodernism rimligtvis skulle vara någonting helt annat än modernismen.
(Det anser i varje fall filosofen W L Craig att vi inte behöver om jag förstått honom rätt). Alister Mcgrath och flera andra filosofer etc. diskuterar ju olika varianter av det som går under begreppet kritisk realism som ett bättre alternativ till den postmoderna filosofins självrefuterande drag. Hur ser du egentligen på den postmoderna filosofin? (om man nu kan ställa en såg vagt definierad fråga) Vilka för och nackdelar finns det med den? Och vad kan den innebära för teologin och kristen tro enligt dig?
För det första tycker jag varken Craig eller Mcgrath (teolog) lyckas fånga postmodernismen och att båda dessa står närmare modernismen än något annat. När du frågar mig vad ha anser om postmodern filosofi och dess för och nackdelar så ställer du en svår fråga. Jag skulle vilja påstå att de flesta som kritiserar postmodernismen, sällan på allvar studerat den. De flesta som kritiserar den, kritiserar en version av postmodernism som är en postmodern nihilism. För mig personligen har det som teolog, jag delar den KRITIK det finns mot modernismen som postmoderna filosofer kommit med. Som teolog och kristen tycker jag det är mer Bibliskt, läs exempelvis mitt inlägg där jag kritiserar objektiv moral. En bra jämförelse är igen den radikala ortodoxin. De använder postmodernismen för att kritisera modernismen, men är inte heller nöjda med postmodernismen, utan söker istället rötterna mer hos tänkare som Augustinus och Thomas av Aquino.
Postmodernism finns i flera olika former och det är väldigt svårt att redogöra för alla dessa. För mig personligen är det dock den modernistiska kritiken som är viktigast. Postsekulära teologer hävdar fortfarande universella sanningsanspråk, men man gör det inte utifrån tron på någon slags enhetlig sekulär rationalitet, utan från en kontext, där man erkänner att man är påverkad av historien, och att man även påverkar historien. Jag har svårt att se hur detta skulle vara felaktigt.
Hoppas detta gav några svar på dina frågor. Du är välkommen åter givetvis.
Mvh
Johannes
5 comments:
Hej, jag tror också att de flesta teologer inte tolkar helvetet bokstavligt. Ett intressant och viktigt ämne att studera :-) Även om jag inte förväntar mig att allt ska bli glasklart på den här sidan av graven...
Tack för ditt svar Johannes!
Det kan nog säkert vara som så att min kritik/skepticism mot postmodernismen mer är en kritik av det du kallar för postmodern nihilism.
I övrigt vore det intressant om du kunde utveckla diskussionen om objektiv moral mer. Jag har också funderat lite på detta argument och andra argument för Guds existens på senare tid och ibland slås jag av tanken/frågan: vad är allt detta bra för egentligen? Kommer någon icke-troende människa ett närmare steg kristen tro på grund av det kosmologiska och moraliska argumenten för Guds existens? Vad bygger vår tro på egentligen? Samtidigt kan jag förstå varför moralen kan fungera som stöd för gudstron (tänk C.S. Lewis resonemang i Kan man vara kristen?).
Vilket är egentligen standardargumentet för att vårt tillsynes moraliska beteende är ett tecken på Guds existens?
Jag tror att man med Darwinismen skulle kunna förklara det mesta av vårt "moraliska" basbeteende - det handlar hela tiden om att säkra de egna generenas spridning i flocken. Att skydda generna är i sin tur synonymnt med att skydda sitt känslomässiga välbefinnande - genernas drift kommer till uttyck i våra känslor vilka styr vårt beteende. Idag har vi ju en även en stark kulturell faktor som kontrollerar vårt beteende. Betänk att minsta lilla avvikelse från normerna straffar individen hårt ur social synvinkel!
Man kanske förstår den kontrollernade effekt kulturen har tydligast då den tillfälligt upplöses och anarki uppstår! Då kan plötsligt vanliga människor förvandlas till machete-massmördare vilket har skett i Afrika. Detta har hänt trots relativt höga religösa tal! Liknande skedde i Hitler-Tyskland.
Därför så verkar det som om en stor del av vår moral inte utstrålar från en av Gud inympad gåva utan snarare från kulturen. Hur ska man annars kunna förklara att den moraliska utvecklingen gått framåt och kanske mer än någon annanstans i det mycket ateistiska och sekulära Sverige?
Man kan vidare argumentera för en annan viktig orsak till exempelvis de svenska innevånarnas "moral" är att det numera egentligen inte finns så mycket livsavgörande ting att strida om. Alla har mat och husrum och därför är det inte längre nödvändigt att gå ut stjäla eller intrigera!
Jag tror att hatet och kampen mellan t.ex. grannar var mycket större under t.ex. 1800-talet. Då stred man om högt livsavgörande ting vilket man kan få en hint om då man läser Mobergs romaner. Detta trots att antalet troende då antagligen var mycket högre än idag.
Sammanfattningsvis så ville jag alltså säga att vår tillsynes relativt goda "moral" i dagsläget troligen är starkt beroende av dels samhällssystemet/kulturen, sättet vi interagerar med varandra i olika organisationer, dels av det faktum att alla får sina basbehov ganska väl tillfredställda och således inte behöver slåss för dem! Om någon av dessa faktorer försvagas så skulle troligen omoraliskt beteende börja florera igen som funktion av att människor då måste börja slåss för sig och sina barns överlevnadsfördelar (= sina geners överlevnadsfördelar).
Se inlägget som en injektion av någonting som kanske kunde vara intressant att diskutera.
mvh Martin
Vilket är egentligen standardargumentet för att vårt tillsynes moraliska beteende är ett tecken på Guds existens?
Jag tror att man med Darwinismen skulle kunna förklara det mesta av vårt "moraliska" basbeteende - det handlar hela tiden om att säkra de egna generenas spridning i flocken. Att skydda generna är i sin tur synonymnt med att skydda sitt känslomässiga välbefinnande - genernas drift kommer till uttyck i våra känslor vilka styr vårt beteende. Idag har vi ju en även en stark kulturell faktor som kontrollerar vårt beteende. Betänk att minsta lilla avvikelse från normerna straffar individen hårt ur social synvinkel!
Man kanske förstår den kontrollernade effekt kulturen har tydligast då den tillfälligt upplöses och anarki uppstår! Då kan plötsligt vanliga människor förvandlas till machete-massmördare vilket har skett i Afrika. Detta har hänt trots relativt höga religösa tal! Liknande skedde i Hitler-Tyskland.
Därför så verkar det som om en stor del av vår moral inte utstrålar från en av Gud inympad gåva utan snarare från kulturen. Hur ska man annars kunna förklara att den moraliska utvecklingen gått framåt och kanske mer än någon annanstans i det mycket ateistiska och sekulära Sverige?
Man kan vidare argumentera för en annan viktig orsak till exempelvis de svenska innevånarnas "moral" är att det numera egentligen inte finns så mycket livsavgörande ting att strida om. Alla har mat och husrum och därför är det inte längre nödvändigt att gå ut stjäla eller intrigera!
Jag tror att hatet och kampen mellan t.ex. grannar var mycket större under t.ex. 1800-talet. Då stred man om högt livsavgörande ting vilket man kan få en hint om då man läser Mobergs romaner. Detta trots att antalet troende då antagligen var mycket högre än idag.
Sammanfattningsvis så ville jag alltså säga att vår tillsynes relativt goda "moral" i dagsläget troligen är starkt beroende av dels samhällssystemet/kulturen, sättet vi interagerar med varandra i olika organisationer, dels av det faktum att alla får sina basbehov ganska väl tillfredställda och således inte behöver slåss för dem! Om någon av dessa faktorer försvagas så skulle troligen omoraliskt beteende börja florera igen som funktion av att människor då måste börja slåss för sig och sina barns överlevnadsfördelar (= sina geners överlevnadsfördelar).
Se inlägget som en injektion av någonting som kanske kunde vara intressant att diskutera.
mvh Martin
Ber om ursäkt för bubbelinlägget - måste ha dubbelklickat på skicka-knappen eller något.../Martin
Post a Comment