Många gånger har jag hört förkunnare fortsätta denna syn på postmodernism. Problemet som jag ser det är att det överhuvudtaget inte handlar om postmodernism, utan om en form av hypermodernism. Modernismen satte individen i centrum utan utrymme för Gud. Rationaliteten och tekonologin sågs som människans befriare som bidrog till att människan i sin tur skulle vara i centrum som individ. Detta skulle skapa ett paradis på jorden där freden regerade. Efter 1914 ökade skepticismen till detta modernistiska projekt, som i sin kulmen efter andra världskriget ifrågasattes mer för att slutligen få en stark konkurrent i postmodernism efter Berlinmurens fall för ganska exakt 20 år sedan.
På vilket sätt anser jag då det handla om en hypermodernism? (Jag är inte ensam om detta, även John Milbank, en av Västvärldens mest inflytelserika människor (teolog) har beskrivit detta).
Jo, modernismen satte människan i centrum. Att jag själv utstakar min egen moral som är absolut förankrad i vad jag känner har sin bas i individen som autonom. Det är en slags romantisk modernism som når sin kulmen. För att komplicera det ytterligare. Postmodernism är något som får genomslag ungefär vid Berlinmurens fall. Den moraliska position som jag beskrivit (som många kallar för postmodern) är en modernistisk position som kallas för emotivism. Den har rötterna i 1800-talet och har inte speciellt mycket med postmodernism att göra i min definition (post borde innebära någonting annorlunda mot vad som varit). Att skapa sitt eget mål är inte heller speciellt postmodernt. Tvärtom hittar vi detta hos den ateistiska existentiella Sartre. Tanken var att man själv kunde skapa sig en egen framtid och ett mål oberoende av andra. Givetvis är detta svårt att försvara idag för bara i och med att du just läst dessa rader har jag (en annan) påverkat dig på något vis.
Det som båda positionerna jag beskrivit ovan har gemensamt är att de sätter individen i fokus. Något som var modernismens viktigaste budskap. Att slarvigt kalla denna position idag för "postmodernism" är aningen naivt. Postmodernism borde istället vara ett kall till människor att förstå gruppens betydelse. Om man tar detta till kyrkan skulle det innebära exempelvis:
"Du kan inte följa Jesu budskap utan Kyrkans gemenskap. Själva gemenskapen utgör grunden till det lärjungaskapet. I Kyrkan möter du de du har lätt att älska och de som är svårare att älska. Här, i denna komplexa situation, formas du genom föredömen och gemenskapen (och Guds Ande som använder människor) till en Kristi lärjunge. Du själv är inte tillräcklig. Först med andra blir du på riktigt en individ. Välkommen till en livslång vandring".
Min läsning av James KA Smith har gått lite trögt på sista tiden. Men det kommer, hoppas detta kan vara till berikande så länge.
5 comments:
Väldigt tät och språkvetenskapligt komprimerad, uppmaning du har där om Kyrkans gemenskap. Den att vi inte kan följa Jesu budskap utan den grund som själva gemenskapen utgör till lärjungaskapet. Men jag är inte helt ense med dig, varken om de orden, eller om riktigheten i uttrycken: ”Du själv är inte tillräcklig” och ”först med andra blir du på riktigt en individ”. Där ser du en tydlig skillnad mellan modernismens individorientering och att vi nu under postmodernismen bättre borde förstå samspelet med och inom gruppen.
Jag är inte lika mycket ”gruppminded” som du, när det gäller kristendomens livssyn. Så jag anser att Jesus söker oss som hyfsat riktiga individer, och att han där når djupast in i våra själar och andar. Varefter vi rannsakar oss om var vi står i tillvaron. Och till sist när inget annat hjälper, inser en del av oss om vår och människans syndaposition, och överlåter oss till Jesus Kristus. Varigenom vi i gemenskap med honom och med andra troende, är välkomna till Guds rike och till Jesu världsvida församling, kyrkan. Där litar jag mer på Jesu välkomnande till den som tror, än på dina ovannämnda ord, som innehåller begränsningar av oss som individer.
”En värld är varje människa”, skrev Gunnar Ekelöf. Och nu när världsliga vetenskapare når långt i insikter om Guds kosmosvetenskap kan vi nog säga, att ”en central del i Guds kosmos är varje människa”.
Hej Rolf, visst håller jag med dig om även det du skriver. Det jag borde gjort tydligare är att jag på ett speciellt vis talar om lärjungaskap. Jag tror precis som Du att Jesus kallar oss som individer, men lärjungaskapet innefattas inom gemenskapen. Det är det jag borde poängterat bättre. Men som tur är har jag klipska bloggläsare som gör att jag förtydligar mig bättre.
mvh
Johannes
Johannes, du vill ha in mer teologi in i församlingen har jag förstått det som. Och att vi bäst fullkomnas som individer i en bra gemenskap. Så är det nog. Men om en gräsrotstyp som undertecknad sitter hemma och ser på TV-gudstjänst och sedan lyssnar på radions gudstjänst och ofta även på närradions andliga program, så har jag en gemenskap där som passar mig. Inget kanske att rekommendera, men som kan bli allt mer vanligt för den i vardagsstressen så plågade nutidsmänniskan.
Då kan jag sitta där och tänka på de som går i kyrkan, men slipper att sitta i kyrkan och plågas av att bästa postmoderna visioner inte kommer fram där, eftersom dogmer och fördomar hindrar. Så då skriver jag istället som nu till din sajt, ett postmodernt inlägg eller om du så vill hypermodernt sådant, inför domsöndagen. Och kan invänta domen från Gud, från dig eller från dina sajtläsare att jag gör så. Kanske går jag in i samlingen av falska profeter. Eller att någon ser något positivt i det skrivna. Nu år 2009 blev följande min text.
---
Det syns som vi lever i M-samhället. Även om den manliga modernitetens historiska maktvälde är över, och den nu måste dela maktdominansen med sitt komplement postmoderniteten. Detta när nu ett universellt paradigmskifte sker från 2000-talet. Och varvid mammon och marknaden går åt ett håll och driver på samhället i en global nystart, efter finansvärldens girighetssammanbrott. I Guds rumstidsliga åttas(8) dubbelcirklar går utvecklingen iväg i den ena cirkelns riktning, med de politiska samhällenas huvudlinjer med handel, produktion och konsumtion, politik och institutioner.Och då tydligen ytterst mot Guds dom vid tidens slut. Varefter del av domen kan tänkas bli, en fortsättning av detta materialistiska ”kärvare rike”, mot än mer av mammonjagande. Men även av nystart för vänsterns och opinionsbildares kamp i det civila samhället, för bättre global rättvisa.
2 Fortsättning.
Alltmedan i den andra ringen räddar Jesus demokratiskt underifrån, sina troende gamla och nya, proselyter, till Guds rikes paradis. Det som växer till trots allt, även i ”världens modernaste land”, Sverige. Och filosofen Derridas insikt om tillvaron som ett spel mellan skillnader, förverkligas då alltbättre, när Sverige, Sweden även blir ”världens postmodernaste land”. Dock någon slags samverkan mellan de olika ”rikena” tror jag sker. Ekonomins, näringslivets och politikens kamp för mammon och det materiella, eller för rättvisa och kanske personlig upprättelse, ger hårdare klimat i det första riket. Samtidigt som Guds och Jesu värdegemenskap ger sammanhållning för de högsta värdena i paradiset, med andlighet, tro, sång och musik.
Tydliga exempel på skillnad mellan paradoxmotsatser som filosofen Derrida såg som central del i tillvarons essentialer, är att lyssna på radions P 1 i kontrast med P 3 ungdomliga program. I det senare är känslor, humor och glada skratt viktigast, och inte förståndigt allvar och saklig verklighetsfokusering. Även i TV och på Internet finns dessa kontraster. Då blir det för oss olika människor att välja i vardag som helgdag. Detta mellan krisverklighet, politik, upprepningsekot, vetenskapsnyheter, eller program med musik och artister som vi vill veta allt om, där programledare, Internet, kärlek och sex är i fokus. Inte helt lätta val, men vi kan växla mellan programmen under dagen, eller del av den.
Men om vi måste välja för evigheten, blir detta val kanske bara som del i Guds dom. Då beror det nog på vår karaktär om hur vi väljer. Vill vi kamp, politik och kärv arbetslinje blir det förra alternativet som gäller. Allt medan om vi vill leva i hopp och tro, och där Jesus och kristendom eller annan religion, är i centrum, blir det senare som väljs. Men kanske viss samverkan blir till ändå, bland dessa så olika världar, Gehenna och Guds rike. Åtminstone i en oändlig evighets hypervetenskapliga, virtuella kosmos, kan nog sådan utformas. Så tror jag.
Tack for intiresnuyu iformatsiyu
Post a Comment