Arvsynden

Hej!
Skönt att skriva lite igen. Det var länge sedan jag skrev aktivt i denna blogg, men nu har jag stora förhoppningar på att bli mer aktiv. Anledningen är att jag börjar läsa teologi igen och att jag då kommer ha en hel del att fundera kring.

Jag är nästan magister i systematisk teologi just nu och jag kommer även att läsa in en Prästexamen. Sen får vi se hur det blir med saker och ting i framtiden.

Ett område som jag funderar en del kring just nu är Arvsynden. Speciellt intressant är hur Svenska Kyrkan tolkar läran om arvsynden. För det första verkar det råda ett teologiskt samtal och viss oenighet inom Svenska Kyrkan om hur man ska tolka arvsynden. En del menar att det är mycket svårt att tänka sig att skulden ärvs vidare till ett barn.

Augustinus var mannen som först myntade läran om arvsynden. Hos Augustinus var dock arvsynden ihopkopplad med predestinationen. Under medeltiden tyckte Kyrkan att detta var för tufft, och man hade svårt att ta till sig det hela. Konsekvensen blev helt enkelt att man lade läran om predestination åt sidan, och behöll läran om arvsynden.

Ju mer åren gått, desto svårare har man haft för att formulera sig i dopet av ett barn. Att be om att Djävulen ska släppa sitt mörka grepp (fritt formulerat) har helt enkelt inte varit så självklart som tidigare. Många präster verkar till och med tveksamma till att arvsynden verkligen existerar på det vis som Augustinus och Luther formulerat den.

Idag på Svenska Kyrkans hemsida beskriver en av prästerna arvsynden som "avsaknad av den ursprungliga fullkomligheten". Det tror jag faktiskt att alla kan ta till sig, även de traditioner som förespråkar verksynd.

Som jag förstår saken ligger Rom 5 och 1 Kor 15:20 som grund för läran. Rom 5 talar om hur DÖDEN kom till mänskligheten genom Adams synd och att Kristus är den som gör livet möjligt för alla igen.

Här kan man givetvis väldigt lätt tolka texten som att Adam genom sin synd för med sig döden till hela mänskligheten. Det är ju i princip det som texten säger. Arvsynden skulle då i egentlig mening innebära att döden kom till oss alla. Vi ska alla dö och dömas. Livet är inte evigt på jorden och det är ett tema som Bibeln gång på gång upprepar genom olika författare. Själva möjligheten till liv (och ett evigt sådant) är genom Jesus Kristus och hans frälsningsgåva och dopet.

Barnet, som varken vet ut eller in, har knappast någon koll på vare sig synd, frälsning, Jesus, dop eller Augustinus predestinationslära! Ändå hävdar arvsyndsläran att det barn som inte är döpt är dömd för evigt om han/hon dör. Detta på grund av den ärva synden från Adam.

Jag tänker lite på judarna i gamla förbundet. Som hade omskärelsen som ett viktigt förbundstecken. I en del sammanhang pratar Gud allvar med folket och nämner att det kanske inte alltid är den yttre omskärelsen som är viktig, utan hjärtats omskärelse.

Jag har inga problem med att läsa arvsynden som en "avsaknad av den ursprungliga fullkomligheten". Och om det nu är så, som vissa präster menar, att arvsynden är förlegad och att det är problematiskt att tala om den som att barnet ärver skulden.

Vad innebär då dopet man utför på ett spädbarn?

Några som kan komma med insikter?