Mer eskatologi från radikal ortodoxin
Jag mejlade John Milbank för ett tag sedan och frågade varför den radikala ortodoxin hade en sådan avsaknad av eskatologi. Jag fick till svar att han höll med om att det var ett område de hade arbetat alldeles för lite runt, men att det skulle skrivas mer om saken i framtiden.
Där har man någonting att se framemot.
Jag vill vara känd
Överallt ser man en massa kända personer med stort inflytande i samhället, men jag har ingen aning om vad de egentligen är kända för. De flesta verkar vara kända på grund av helt meningslösa orsaker, som att ex driva en helt ytlig blogg, vara med i tv-program som bara visar hur folk gör bort sig eller, eller något annat lika genomtänkt.
Sedan har vi allt folk som vill följa dessa kändisar på twitter, bloggar och allt vad det är. Anledningarna kan säkert variera till allt ifrån ett allmänintresse, att man tycker det är roliga, eller i värsta fall, för att man själv identifierar sig själv och upplever att man har högre status om man har koll på dessa kändisar.
Det är helt enkelt lätt att bli kändis idag. I alla fall om man jämför med tidigare. Jag önskar att den tiden fanns fortfarande då det var svårt att bli känd om man inte hade uträttat något bra. För det var ju det som var grejen tidigare. Man blev inte känd för att man söp sig full i TV och skämde ut sig. Man blev inte hyllad och man fick inte inflytande i samhället på grund av sådana saker. Man blev inte känd för att man bedrev en blogg (!).
IDENTITETSKRIS?
Men, kan jag då skylla någonting på dessa människor som blir kända? Även om många av dem verkligen vill stå i rampljuset måste ju frågan ändå ställas till oss själva: Varför låter vi dem ha en sådan position i rampljuset??
- Varför vill vi se människor göra bort sig på tv? Och att de kan bli kända på det?
- Varför är det så intressant att veta att bloggerska X fick en X märkesjacka i julklapp?
Att vår kultur så lättvindigt tar till sig och hyllar sådana här ideal är bara ett bevis på hur djup krisen är. Men, frågan vi ska ställa oss själva som kristna är egentligen: Hur ska vi hantera och förhålla oss till det här?
Jag lämnar frågan öppen, jag tror jag skulle kunna reflektera om det ett bra tag, men det är även en sådan fråga som alltid måste stå öppen inför församlingen. Och en motfråga till Kyrkan måste även vara: Hur kan vi vara en motkultur?
2 comments:
Hur kan vi vara en motkultur, frågar du på sista raden på Luciadagen i din blogg?
Om det anser jag, att något så omvälvande kraftfullt som Jesus och hans evangelium, samt vanligt folk, är bästa motkultur mot mammon-, marknads- och manssamhällets mest våldsamma överdrifter och urspåringar.
Jag hittade i ditt arkiv att du hade en bra dag 1.9.2008, där du bl.a. skriver under rubriken ”Kortfattat om den radikala ortodoxin”, bl.a. historien om, att Foucalt från ett fönster i ett café skulle ha sett en människa gå förbi och då påpekat: ”Den människan, kan förändra historien i morgon”. Men så undrar du över detta, om ”vilken betydelse det egentligen skulle ha om historien förändrades”? Och så för du in David Toole i resonemanget: “Our live may be tragic, since some of the paths we walk are simply paths of dissonance that have yet to be resolved back into harmony.”
Med min inte så skimrande gymnasieengelska klarar jag inte av att översätta detta bra, men förstår att du är pessimistisk över världens historiska elände. Så om jag med några ordrader härnedan, försöker förändra historien och den akademiska tolkningen av den, så höjer du inte mycket på ögonbrynen när du är som mest skeptisk. Och jag håller med dig till viss del. Människan är redan från början indragen i en fruktansvärd olycka, och det är därmed redan försent på något sätt.
Jag ser mig som en gräsrotspopulist sedan en tid tillbaka, efter ha läst professorn
vid University of Sussex, Paul Taggart. Och är därmed som en fredlig populist, mot elitsamhället väldigt misstrogen. De i samhällseliten har inte skapat den nödvändiga, djupa existentiella demokratin, som måste till i dessa dagar, och nå ut till oss ur det vanliga folket.
En riktig existentiell demokrati kan bli till när vi låter Jesus bli det centrum som vi samlar oss kring. Genom Guds nåd har vi att ödmjukt tacka för hans liv, jordiska verksamhet, lidande, död, seger och återuppståndelse. Genom att Jesus ställer sig på de fattigas, sjukas och förtrycktas sida och mot våld och orättvisor, är det som den bäste fredlige, mest radikalt omvandlande populistiske förkunnaren i världen, som han har rätt att visa hur han agerar med all makt. Dels i tiden men klarast vid tidens slut, när Guds rike och paradiset bryter fram tydligt i himlen och på jorden.
Nu har ju populism och populister sedan länge demoniserats av eliten. Orsaken till den nedvärderingen, kan vara att eliten vill stänga ute det mest folkliga, populistiska från makt och media. Men i enlighet Paul Taggart, som visar på tre av de teman som populismen kan definieras med, anser jag att Jesus och vi kristna, som bäst kan vara mer demokratiska som förnuftiga, fredliga, populister, än de som med sina ofta ensidigt, förståndiga politiska samband vill utestänga oss från väsentligt inflytande. Denna elit som sedan 1950-talet med sin materiella modernitetssträvan i ”världens modernaste land” i ateistisk fortsatt bortvändhet från Gud, skaffat sig problemformuleringsinitiativet.
Taggarts tre teman för vad populister är pådrivande med, är främst kritiken mot elitsamhället, polarisering mellan gott och ont, där det sistnämnda demoniseras, samt tillbakablicken mot det förgångna. Tillbakablicken mot ett ursprungligt ”ovandär” paradis jämte ett kommande, ”nedanhär” välfärdsparadis, gäller då kanske. Och demoniseringen kan såväl vi som eliten gärna upphöra med, när nu den omvälvande vändpunkten är nära.
Tackar, intressant kommentar!
Post a Comment