Ett icke apologetiskt/filosofiskt inlägg

Det var februari 2006 om jag inte minns helt fel. Jag hade varit ordentligt trött en längre tid (3-4 månader) och vaknade nästan varje natt med natt svettningar. Jag och min hustru hade varit och dragit min dotter upp och ned för pulkabacken och jag kände att det gjorde ont i min vänstra axel. På kvällen masserade min hustru mig och jag kände då stora knölar vid musklerna bredvid nacken. Jag hade precis innan haft ännu en av mina många förkylningar som dras med från dagis, och jag och frugan trodde att det rörde sig om en muskel inflammation. Det var kvar ett par dagar och då ingenting hände bestämde jag mig för att uppsöka vårdcentralen för att få nåt som kunde få bort svullnaden.

Väl hos doktorn tog de blodprover på mig och de analyserade snabb sänkan ganska snabbt. Den låg på 80 så jag hade någon form av infektion i kroppen, vad det dock var, visste de inte. Min läkare ställde en massa frågor till mig om nattsvettningar och trötthet och liknande, och jag svarade samtidigt som jag ansåg att det var väl inte så märkvärdigt. Det var varmt hemma, jag var en flitig student med småbarn, klart jag var trött.

Efter vi samtalat ville han rådfråga en äldre kollega. Jag fick vänta i 20-30 minuter innan en gammal kvinna kom in som hade tappat all empati med åren. Hon ställde ett par frågor och sa:
"- Jag tror det rör sig om bla bla (någon infektion man kan få genom mat). Jag har sett flera sådana fall som ser ut så där".
Jag hade i rummet även visat en knöl som jag just upptäckt vid bröstet. När hon var på väg ut sa jag: "- Nej, vänta nu .. vad är det där bla bla för nåt?" Hon tittade sig omkring och svarade: "Det vet jag inte riktigt". Sedan gick hon mot dörren och sa till den yngre kollegan "Ja.. men akut röntga honom då, är det nåt skit där så hittar vi det då".

Jag fick en tid direkt på akutröntgen och han lovade ringa mig så fort man fått svar. På remissen till akutröntgen läste jag "malignt lymfom?". Jag hade ingen aning om vad det var och bestämde mig för att googla fram informationen senare. Röntgen gick bra och jag for hem.

Några dagar senare ringde min läkare från vårdcentralen och började tala om blodet som en järnvägs räls där för många passagerare stod och väntade vid stationerna på att få åka med. Jag kände mig som huvudrolls innehavaren i ett barnprogram, men när jag frågade vad det rörde sig om svarade han bara att jag fått tid till hematologiska mottagningen (H) där jag skulle få mer svar och att allt skulle bli bra. Några dagar gick och jag googlade fram informationen om att det kunde röra sig om två typers cancer a) non-hodgkins lymfom och b) hodgkins lymfom. Den senare behandlades framgångsrikt.

Jag fick snabbt komma till H där jag träffade min läkare. En sympatisk och trevlig kvinna runt 35-40. Hon gav svaren direkt. "Min arbetshypotes är att du har Hodgkins lymfom, den är väldigt specifik på röntgen, men jag vill göra fler prover".
Mer röntgen, mer blodprov, operationer, benmärgs prov inom max 2 veckor. Jag var oberörd där jag satt. "Ok" sa jag och tittade henne i ögonen. Tackade för besöket och åkte hem i bussen.

Väl i bussen började jag fundera mer. Hoppas inte frun är hemma nu tänkte jag. Jag måste få sörja själv och sedan berätta utan att skrämma upp någon i onödan. Men frun var hemma och när jag kom in genom dörren mötte hon mig med ett leende "Vad var det jag sa" looken ;-) Hon var övertygad om att de skickat hem mig och muskel inflammationen.

"De tror att det är cancer" sa jag och hon började gråta, och jag grät med. Sedan följde ovissa dygn med undersökningar och oro. Efter 2 veckor kom det definitiva svaret. Det handlade om Hodgkins.
Jag ska göra historien kort.

Min läkare förklarade för mig att det behandlades annorlunda. 1 behandling var egentligen 2 stycken. Man räknade 1 behandling i 1a och 1b. Jag skulle ta 8 omgångar a la 16 behandlingar. Var 14:e dag under 8 månader. Mina värden (blod värden) skulle falla runt dag 8-10 för att sedan hämta sig, då skulle ny behandling ges.

Behandlingarna var fruktansvärda. Jag mådde värdelöst. Om Ni undrar hur det kan vara: För mig var det så illa att jag var avundsjuka på de som istället hade vinter kräk sjukan. Jag mådde konstant illa under 6-7 dygn. De sista 2 månaderna så dåligt att jag inte åt någonting under 3-4 dygn vid behandlings veckan. Efter 10 behandlingen var min kropp nedbruten och jag mådde fysiskt och mentalt ganska dåligt. Dock såg allt bra ut hela tiden.

Givetvis funderade man mycket på döden och sina barn, fru, familj, Gud,vänner, och sig själv.
Jag var två delad under sjukdomen. Under mina behandlings veckor talade jag gärna om sjukdomen med mina vänner för att själv må mentalt bättre, under icke behandlings veckor ville jag inte nämna något om det. Jag ville låtsas vara frisk. Ibland satt jag på universitetet och funderade och läste och bara för en dag ville jag känna mig som alla andra där, som bara behövde oroa sig för nästa tenta eller seminarium.

Hur som helst, efter 8 månaders behandling fick jag diagnosen "Frisk". Återfall ska vara ovanligt, men var 3:e månad, vid varje åter besök blir jag påmind om mitt mardrömsår. Tidigare levde jag mycket i framtiden, jag kunde fundera på 5 år fram i tiden. Jag gör aldrig mer detta. Jag lever i nuet och planerar aldrig framåt om jag inte måste detta. Detta har gett mig mer av livet.

Det jag aldrig kommer glömma heller är när jag satt och väntade på röntgen och träffade andra patienter. "Lycka till" kan betyda olika saker .. i de rum vi satt betydde "lycka till", jag hoppas du överlever.

Hodgkins är en cancer form som behandlas extremt framgångsrikt, även vid återfall. Jag upplever att mitt år ändå gett mig en del saker som jag kommer vara tacksam för i mitt liv.

Ta till vara på livet :)