Den humanistiska ateismen 2

Bertrand Russell – Den sista nyskapande ateisten
År 2007 släppte Richard Dawkin’s boken Illusionen om Gud, en bok som får symbolisera det som nu kallas för nyateism. Denna bok har många likheter med den snart hundra år gamla Bertrand Russell föreläsningen Why I Am Not A Christian. Russell får kanske betraktas som en av de främsta kritikerna av kristendom under tidigt 1900-tal. Med sitt knivskarpa intellekt, sitt inflytande, och med den analytiska filosofin som redskap, säkrade han välförtjänt sin plats i historien, både som filosof och ateist/agnostiker. Att han benämnde sig själv som både som ateist och agnostiker beror på hans förhållningssätt till filosofi och populärspråk.

”… jag säger att jag borde beskriva mig själv som en agnostiker, eftersom jag inte tror att det finns ett slutgiltigt bevis med vilket en kan bevisa att det inte finns en Gud”.

Till begreppet Gud, eller om det finns någon sådan, ställer han sig själv i en agnostisk position rent filosofiskt. Russell tar exempel på hur man under en filosofisk föreläsning även måste förhålla sig agnostisk till Homeros och Zeus, fastän ingen tror på att de existerar, helt enkelt för att man inte kan bevisa att de inte existerar. Populärt talat beskriver han sig själv som ateist till dessa gudar, och han tillägger: ”I relation till den Kristna Guden, skulle jag, tror jag, använda exakt samma ordalag”. I sin uppmärksammade föreläsning finner man tre områden där han fokuserar sin kritik mot Kristendom. För det första rör sig kritiken på ett analytiskt filosofiskt plan där han bemöter de klassiska Gudsbevisen. För det andra fokuserar han på den kristna teologin och Bibeln, där Bibelord används för att visa hur ond Gud kristendomen har, men även för att söka ologiska slutsatser i dogmer. För det tredje söker Russell förklara varför människor blir religiösa vilket leder honom in i psykologiska och emotionella förklaringar. Troende människor målas upp som människor som behöver någonting annat för att kunna hantera livet och framförallt, slutet på livet, döden. Det är på grund av rädsla för döden som religion existerar. Jag citerar Bertrand Russells slutsats:

Rädsla är grunden för allt, rädsla för mysterier, rädsla för nederlag, rädsla för döden. Rädsla är förälder till ondska (cruelty), och därför är det inte konstigt att ondska och religion har gått hand i hand.

Det är inte bara rädsla för döden som lägger grunden för religionen. Bertrand Russell’s argument innebär att denna rädsla inte försvinner, den omvandlas, förändras med religionen, till någonting som uttrycker grymheter. En naturlig fråga infinner sig givetvis om hur denna rädsla någonsin ska kunna hanteras, och om rädslan även utan religion skulle frammana grymheter tillsammans med en ism som ateismen? Frågan besvaras enbart implicit, den religiösa människan är religiös för att hon fattar emotionella beslut, att vara agnostiker eller ateist innebär att ta rationella beslut. Givetvis inympas även detta i den modernistiska tanken om en enhetlig sekulär moral grundat på en allmängiltig rationalitet. Finns det då någonting som kan rädda människan undan grymheterna och de emotionella besluten som religionerna frammanat? I vad som liknar en väckelseevangelists avslutning på en predikan berättar Bertrand Russell passionerat om den slutgiltiga lösningen. En konfliktmodell mellan vetenskap och religion målas upp där vetenskapen steg för steg pressat tillbaka Kyrkans inflytande och förtryck. Han avslutar:

Vetenskapen kan hjälpa oss komma över denna fega rädsla under vilken mänskligheten har levt under så många generationer. Vetenskapen kan lära oss, och jag tror att Våra egna hjärtan kan lära oss, att inte längre uppfinna allierade i skyn, utan istället titta till våra egna ansträngningar här nere för att göra denna värld till en lämpad plats att leva i, istället för en plats som Kyrkorna i alla dessa sekler har gjort det till.

De av oss som läst Richard Dawkin’s, Sam Harris, Dan Barker med flera känner igen argumenten de använder. Inget nytt presenteras som inte redan presenterats, vilket gör själva namnet nyateism närmast ironiskt.
Jag har hittills ägnat stor uppmärksamhet till Bertrand Russell, och det av en specifik orsak. Han symboliserar för mig en ateism som står på kulmen av sin guldålder. Hos honom hittar vi argument som vi känner igen från giganter innan honom som Freud och Feuerbach, vi hittar längtan efter att människan ska samlas kring en enhetlig sekulär moral och rationalitet, vi hittar den utopiska föreställningen om vetenskapen som människans enda hopp. Vi hittar konfliktmodellen mellan vetenskap och religion, vi hittar den analytiska filosofins inträde som ett redskap i att kritisera religionen, vi hittar modernismen symboliserad. Före Russell kom – som jag nämnt – nyskapande ateistiska tankegångar som han anammade. Med Russell och den analytiska filosofin får argumenten förnyad kraft och styrka. Men efter Russell börjar saker och ting att förändras. Ateismen börjar upprepa sig, saknar styrka att konstruera nya tankar, och det som kommer efteråt liknar mer ett eko av någonting som redan sagts tidigare. Hos Bertrand Russell gestaltas ateismen när den var som starkast, tack vare sin historia, med alla bidrag som då getts och med det nya som Bertrand Russell gav.
Men med facit i hand gestaltas även i honom den sista nyskapande humanistiska ateisten. Första världskriget har redan raserat mycket av de modernistiska idealen, och tolv år efter publiceringen av Bertrand Russells föreläsning (publicerades 1927) startar det andra världskriget, som slungar Väst ut i nya tankegångar där modernismens ideal inte längre klarar av att övertyga.