Den humanistiska ateismen 3

Teism och ateism
Min avsikt här är inte att ge en fullständig historisk redogörelse för hur ateismen uppstod. Istället vill jag försöka ge en mer fragmentarisk bild av hur ateismens gyllene ålder faktiskt förbereds och möjliggörs av kristna teologer och filosofer. Två teologer och författare som går in på detta är Michael J. Buckley (At the Origins of Modern Atheism) samt Alister McGrath (The Twilight of Atheism). Båda argumenterar för att den humanistiska ateismen livnärdes av tidiga teologer och filosofer. Det som skiljer de båda författarna åt i ett avseende är att Buckley även fokuserar på teologer/filosofer innan Rene Descartes, vilket McGrath mer eller mindre utlämnar. Båda är överens om att genombrottet kommer med Upplysningens Fader, Descartes.
Buckley ’s bok är ett detaljerat och lärt verk som innehåller en mycket intressant tes:

Den centrala meningen av ateism ska inte sökas direkt i ateismen; det ska sökas i de gudar eller den gud som erkänns, som ateismen antingen har sysselsatt sig med eller valt att ignorera som en underliggande seriös utmaning. Historien indikerar detta … att ateismen till sitt väsen är parasitisk.

Enligt Buckley saknar ateismen i sig själv möjligheter att leva. Den måste leva på någonting annat, och detta i den religion som den konfronterar. Det är därför som han talar om ateismen som en parasit. Ateismen står i ett dialektiskt förhållande till teismen, där ateismens innehåll formas av teismens innehåll. Jag låter Buckley tala för sig själv:

The meaning of atheism, then, is always dialectical, that is, it emerges from its contradiction. But in this dialectical generation of meaning, more is involved. Each desicion about the significance of god also settles new meanings on such systematicially plastic terms as matter, world and human being ... A determination about god and about atheism invariably involved the conferral of meaning on everything else, either as presupposition or as consequent.

För att förstå vad som menas tar jag ett enkelt exempel. Jag har tidigare nämnt Bertrand Russell, Richard Dawkin’s och den humanistiska ateismens syn på vetenskapen som vägen till sanning och räddning. Under modernismen var vetenskapen något som betraktades som objektivt. Man betonade detta väldigt kraftigt, och det data man fick från experiment var bara att läsa av och sätta i en lärobok som sant. Idag debatterar vetenskapsfilosofer inom realism/anti-realism om det överhuvudtaget går att säga att vetenskapen står för något som är sant. Det dock de allra flesta är överens om är att vetenskapen knappast är en objektiv disciplin, eftersom det är människor som sysslar med den. Det Dawkin’s och den ateistiska humanismen kritiserar kristendom för, är dess absoluta anspråk, bara för att sedan själv byta ut det som kritiserats mot egna absoluter. Nietzsche genomskådade detta tidigt:

Man ser att också vetenskapen vilar på en tro, det finns överhuvudtaget ingen ”förutsättningslös” vetenskap. (…) (M)an ska komma att begripa vart det är jag vill komma, nämligen att det alltjämt är en metafysisk tro som vår vetenskap vilar på – att även vi kunskapare av idag, vi gudlösa och antimetafysiker, alltjämt tar även vår eld från den brand som en årtusende gammal tro tänt, denna kristna tro, vilken också var Platons tro, att Gud är sanningen, att sanningen är gudomlig.

Det är givetvis inte bara en tillfällighet att det blir fel, utan själva tanken är i direkt beroende av Descartes fundamentism där vetenskapen står som en självklar grund varifrån all kunskap sedan ska byggas. Detta är, vilket jag senare ska visa, djupt felaktigt. Citatet från Nietzsche påvisar detta, även om det saknar den tekniskt filosofiska utläggningen som vi kanske är mer vana med idag. Hos honom tolkade människan verkligheten, och människan stod aldrig som objektiva i sin relation till den.
Om det nu är så att ateismens står i ett dialektiskt förhållningssätt till teismen när den formar sitt innehåll. Hur är det då med ateismens existens? Kan det vara teismen som är orsaken till att den humanistiska ateismen börjar existera? Både Buckley och McGrath besvarar denna fråga jakande. Den tidigare av dessa teologer tar den inflytelserika Leonard Lessius (d 1623) som ett exempel på hur ateismens existens närs. Jag försöker här återge en del huvudpunkter av Lessius tänkande rörande den ateism, som i detta skede främst var en ”väckelserörelse” som främst förnekade auktoriteter. Till skillnad från senare tänkare som Feuerbach, som menade att Gud skapades omedvetet utifrån en rädsla för döden, argumenterade Lessius för det motsatta. Det är ateisterna som drivs av en rädsla för den eviga domen. På detta vis är det ateisterna som har ett önsketänkande baserat på rädsla, på att undvika Guds dom. Själens odödlighet och Guds existens var för Lessius nödvändiga, för att vi ska kunna rationalisera etiska val, som demonstrerbara sanningar. Genom att argumentera för Guds existens skapades en ”rädsla” som ledde människan att fatta rätt moraliska beslut. Det är detta ateisterna genom att förneka Gud försöker komma ifrån. Lessius behandlade såvida denna rörelse som ett filosofiskt problem, då den ateism som funnits tidigare i antika Grekland var filosofisk. Det man uteslöt var att det handlade om ett religiöst problem. Men det vara bara inte heller ateismen som sågs som ett filosofiskt problem som skulle bemötas med filosofi. Hos Lessius börjar även Guds existens ses som detsamma. Guds existens blir för honom en filosofisk frågeställning och filosofin ett apologetiskt verktyg. Med vad är egentligen problemet med detta?

Centuries have rendered this critical choise of the Thomists common enough-expected, ordinary, self-evident, and bearing a major influence on the history of ideas. By implication, this is to assert that religious experience of Christianity as such posseses nothing with which to engage this issue of the existence of god, that are no specifically religious resources upon with theology might reflect and with which it might respond to the atheistic question. The theologian as such is to say that he has nothing to say. He must “apply to the philosophers for philosophical information”. The forum or form for such a question is philosophy. Since the issue does not comprehend all of theology, but only divine existence, Lessius could abstract the problem from its “theological place” and bring to simply “the method of philosophy”.

Vidare,

In the rising attacks of atheism, Christology continued to discuss the nature of Christ, the unity of his freedom and his mission, the preciesly constituting facto of his person, the consciousness of the human Jesus, the nature of his salvific acts; but the fundamental reality of Jesus as the embodied presence and witness of the reality of god witin human history was never brought into the critical struggle of Christianity in the next three hundred years. The Enlightenment gradually took over the discussion of the meaning and existence of god. There was no need for the philosophes to draw upon their own state of the question. It had been given to them by the theologians.

Kanske den som gestaltar dessa citat i sin person är han som fått namnet Upplysningens Fader, Rene Descartes. Utöver att lägga de epistemologiska villkoren för modernismens tänkande, lyckades han även genom sina filosofiska argument få folk att tvivla på Guds existens på allvar. Sann kunskap var för honom universell och nödvändig, och dessa kunde man demonstrera med absolut säkerhet. Utifrån detta, som kallas för klassisk fundamentism, börjar han sitt arbete med att försöka bevisa Guds existens. Problemet var bara att ”för hans kritiker, lyckades Descartes bara visa, att utifrån hans egna kriterier, verkade Guds existens snarast osannolik”. Och på samma sätt som Lessius, uteslöt Descartes religiös upplevelse och Jesus Kristus som Guds utsända inom historien. Istället bar han förhoppningen om att vetenskapen och filosofin skulle vara ett verktyg för Kyrkan och bevisa Guds existens. Alister McGrath drar samma slutsatser som Buckley gällande teismen som en nödvändig faktor för ateismens existens.

The English experience suggested that nobody really doubted the existence of God until theologians tried to prove it. The very modest succes of these proofs led many to wonder if God’s existence was quite as self-evident as they had once thought. A well-meaning defence of God ended up persuading people that the case for God was suprisingly uncertain. Descartes failed defence of God led to the widespread conclusion that every attempt to prove God’s existence was either contradictory or unintelligible as a matter of principle, because this God simply cannot be related to the world of everyday experience...Historically, it can be shown that arguments used by French atheist against religion in the late eighteen century were borrowed from religious writers who had previously sought to eliminate atheism.

På ett vis kan man argumentera för att det Lessius och Descartes och många efter dem inte försvarar är kristendom, utan teism. En teism där filosofiska apologetiken exkluderar en överflödig Jesus Kristus i förmån för frågan om Guds existens som sker enbart på filosofisk basis. Det handlar alltså inte i grunden om att argumenten enbart var för dåliga, utan att de exkluderade kristendoms kärna. Ett exempel på hur filosofiska argument i förmån för Guds existens kan slå bakut (och ofta gör det) hittar vi hos Gottfried Leibniz (d 1716) och hans kritiker François-Marie Arouet (d 1778), mer känd som Voltaire.