Den humanistiska ateismen 5

Comte och Feuerbach
Efter Voltaire i tid, men innan Bertrand Russell, hittar vi en annan viktig person som är värd att behandla, främst för att han fick ett enormt inflytande. Jag syftar på en av sociologins upphovsmän, August Comte (d 1857). Kyrkan fick givetvis sona för de filosofiska spekulationer man arbetat med, som exemplet med Descartes visar. Det handlar även om politiska och socialt missnöje som gör att Kyrkan under Upplysningen starkt börjar ifrågasättas. De som var med i denna kritik, men som inte förespråkade en deism (som Voltaire) eller ateism, tyckte att kristendomen spelat ur sin roll, att den misslyckats. En av dessa var Comte, som ansåg att den katolska kyrkan misslyckats med att vara en moralisk kraft för samhället, och därför behövdes det ett nytt prästerskap. Detta nya prästerskap skulle komma med en ny andlig kraft, som mäktade med att förändra Europa till grunden. Till skillnad från den senare Bertrand Russell och dagens nyateister trodde dock inte Comte på att den empiriska vetenskapen skulle kunna vara svaret för mänskligheten. Den var allt för fragmentarisk och uttalade sig sällan om de stora frågorna som människor behövde få svar på. Som existentiellt verktyg skulle den sakna framgång. Det som behövdes var istället något som kunde lägga allt i ett större sammanhang, i en sanning, som Comte hittade i socialvetenskapen. Målet var en universell religion i socialvetenskapens namn, en ny positiv era där vetenskapsmännen var de andliga fäderna. Comte ansågs dock mer och mer som en diktator som inte accepterade fritänkandet.
En som inte direkt sökte att ersätta kristendomen med en annan religion, utan istället försöka hitta de bakomliggande orsakerna till dess existens var Ludvig Feuerbach (d 1872). Med huvudfrågan om varför människor trodde på Gud ansåg han sig ha hittat svaret i filosofisk antropologi. Feuerbach tes är enkel; omedvetet projicerar människans längtan efter mening och odödlighet en Gud. Det är alltså den religiösa människans kognitiva fakulteter som inte fungerar korrekt. Det bara är den religiösa människan som har detta fel och gör henne omedveten om att Gud är ett önsketänkande. Liknande paralleller hittar vi bland dagens nyateister där Richard Dawkins har en tes om att den religiösa människan smittats av ett meme. Ett religiöst virus. Feuerbach menade att när människan inser att den enda sanna Guden är hon själv, kommer historien att förändras. Hur exakt detta skulle ske är dock mer oklart. Man får nästan intrycket av att det måste ske genom någon slags uppenbarelse i rationalitetens namn. Då de kognitiva fakulteterna inte riktigt fungerar på större majoriteten av världens människor, tycks Feuerbach dröm hopplöst utopisk om man betraktar det som en ateist. Hos Marx hittar vi ekon av hans läromästare, och där Comte hittade ersättningen för kristendomen i sociologin, hittar Marx den i sin kommunism. ”Arbetarnas religion har ingen Gud, eftersom den söker upprätta människans gudomlighet”. Gud behövs för att klara av lidande och orättvisor, någonting att hänga fast vid som sedan Marx politiska system kommer att ersätta. Då försvinner även behovet av denna illusion om Gud. Himmelriket når jorden inte i Jesus Kristi namn och hans försoningsoffer, utan genom Karl Marx och hans politik.
Som jag nämnde i inledningen delar jag inte Henri De Lubacs om att Feuerbach och Comte är någonting som kan placeras i samband med Nietzsche. Detta beror främst på att De Lubac fokuserar på inflytandet som dessa personer hade och fortfarande har genom andra tänkare som driver deras teser vidare. Det som har förändrats är att vi nu stigit in i en ny filosofisk attityd som betecknas som postmodernism. I samband med denna postmodernism tappar Feuerbach och Comte mer och mer sitt inflytande. Detta mycket beroende på att de i sina argument är i direkt beroende till modernismen, där de söker ersätta kristendomens absoluter med nya absoluter. Nietzsche är en ateist som radikalt bryter mot detta tänkande och faktiskt är den som genom att proklamera Guds död, även proklamerar modernismens död, och därmed även den humanistiska ateismen. Förvånansvärt och paradoxalt nog, har detta lett till att Gud kunnat göra comeback igen. Man frågar sig därför vilken Gud Nietzsche proklamerade vara död.


Friedrich Nietzsche – Destroy – Erase – Improve
Den svenska teologen Jayne Svenungsson påpekar mycket riktigt att Nietzsche inte kan betraktas som någon som helt plötsligt kommer med helt nya idéer. Han i sin tur var influerad av tänkare som Sören Kierkegaard, Edmund Husserl och Paul Ricoeur. Vidare kan man även gå tillbaka längre i tiden till Martin Luther och Blaise Pascal.

Det är emellertid vare sig möjligt eller eftersträvansvärt att återföra filosofihistoriens stora vändningar på enskilda tänkare. Snarare kan Nietzsche beskrivas som den tänkare som fullbordar en filosofisk utveckling som pågått under flera sekel och som medfört att gudsbegreppet blivit alltmer överflödigt inom den västerländska filosofin…Men detta är som sagt bara den ena sidan av myntet. För Nietzsche är samtidigt den tänkare som mer än andra öppnar upp för den idéutveckling som lett fram till att gudsfrågan på nytt kommer aktualiseras inom samtida filosofi.

Uppenbarligen har vi en paradox här. Nietzsche är den som förklarade att Gud var död, samtidigt leder detta till att Gud kommer tillbaka. Frågan är naturlig och det är även den fråga Svenungsson söker svaret på; Vilken Gud var det Nietzsche dödade? Innan svaret ges på detta, ska vi titta på Nietzsches huvudkritik av främst modernismen.
Det är nog ingen överdrift att påstå att det flesta människor vet att det var Nietzsche som yppade orden ”Gud är död!”. Färre kanske är medveten om vad han menade med dessa ord, och Nietzsche är inte alltid den lättaste att förstå. Henri De Lubac menar att dessa ord uttrycker en valmöjlighet, en handling att ta avstånd från kristendomen som i första hand inte handlar om några argument. Givetvis kopplas detta in i Nietzsches syn på kristendomen som ytterst är en moral, som är förkastlig. Till skillnad från många av de humanistiska ateisterna, som skulle betrakta Guds död som en framgång och lycklig händelse, ser Nietzsche detta med ögon som saknar denna glädje. Svenungsson påpekar att Guds död skildras som en ”tilldragelse med katastrofala eller apokalyptiska dimensioner”, har tre väsentliga drag: (a) Guds död är ingen glädjefylld händelse (b) händelsen är ett unikt och radikalt brott i historien, och slutligen (c) det väntar på sin fullbordan. Någonting som Nietzsche kritiserar är de absoluter som kristendomen gjorde anspråk på, men kritiken stannar inte där. Svenungsson skriver,

Deklarationen ”Gud är död” riktar sig i lika hög grad mot de moderna vetenskapernas och ideologiernas kvasigudar, som snabbt skyndar till för att inta den plats som lämnats tom efter den kristna Guden.

Nietzsche själv uttrycker detta som ett fängelse, inte ett dugg bättre, än det som tidigare var i Så talade Zarahustra:

You seduce us, you faker, you fine us, to unknown desires and wildernesses. And watch out when such as you start making speeches and fuss about truth! Woe to all free spirits who are not on their guard for such a magicians! Their freedom is dome for you: You teach and tempt us back to prison.

För Nietzsche var det otänkbart att ersätta absoluter med andra absoluter. Men han gick även längre än så i sin kritik. Under modernismens dagar hade man tron på vetenskapen som en förutsättningslös disciplin som uppenbarade sanningen för mänskligheten. Vetenskapsmän var objektiva, utan förutfattade meningar, involverade i ett projekt som både upplyste och skulle rädda människor från allt lidande. Nietzsche kritiserar denna syn och menar att man överhuvudtaget inte kan tala om någon förutsättningslös vetenskap.

(…)Nämligen att det alltjämt är en metafysisk tro som vår vetenskapstro vilar på – att även vi kunskapare av idag, vi gudlösa antimetafysiker, alltjämt tar vår eld från den brand som en årtusenden gammal tro tänt, denna kristna tro, vilken också var Platons tro, att Gud är sanningen, att sanningen är gudomlig.

Nietzsche kritiserade den modernistiska synen på absoluter, den objektiva vetenskapen och att man inte såg sig bunden till sin historia. Den dörr som tidigare öppnats av tidigare tänkare (s10) stod nu än mer öppen. Och en framtida generation filosofer och tänkare, influerade av Nietzsche, som Foucault och Derrida fullbordar kritiken emot de modernistiska idealen. Svenungsson besvarar den fråga hon tidigare ställde i sin bok angående vilken Gud som dör:

Den Gud Nietzsche förklarar död, i den mån han åsyftar den kristna teologins Gud, är med andra ord inget mer än en begreppslig avgud, en tom metafysisk konstruktion.

Det Nietzsche på ett vis fick genomslag i är det som sedan kom att kallas för postmodernism. Hur denna kritik mer ser ut gentemot modernismen kommer jag att gå in på mer i mina slutsatser.