Kortfattat om den radikala ortodoxin

Tänkte klistra in lite från en av mina tentor som väldigt flyktigt behandlar den radikala ortodoxin.


Postmodernism och postsekulära teologer
En mycket intressant och inflytelserik postsekulär teologisk riktning som tog fart med John Milbanks bok Theology and Social Theory är den Radikala Ortodoxin. Att beskriva vad denna teologiska inriktning står för på en dryg sida är omöjligt utan att grovt generalisera. De gillar inte att bli identifierade som postmoderna trots att de erkänner att det verkar inom en postmodern tradition. James KA Smith skriver:

RO’s attitude toward modernity (and postmodernity) is complex: neither “outright refusal, nor outright acceptance. More like an attempt at radical redirection of what we find.

Det blir alltså i bakgrund till detta aningen missvisande att tala om RO som en postmodern teologisk rörelse, tvärtom är RO skeptiska mot postmodernismen som de anser vara en hypermodernism, det är RO som är de sanna postmoderna eftersom de är någonting helt annat än modernismen. Man måste betrakta RO som skeptiska till allt sekulärt trots att de delar många moment av den postmoderna kritiken emot modernismen. Nietzsche, Derrida och Foucault används flitigt för att kritisera modernism som anses vara (I) styrda av religiösa övertygelser och inte neutral, dessa övertygelser kan inte rättfärdigas bättre än de kristnas, samt (II) modernismen står i skuld till kristendomen eftersom det är en heterodox teologi som mer ska ses som en villolära eller neo-pagan. Man anser dock inte heller att Nietzsche eller Foucault – trots mycket poänger som var rätt – räcker ända fram.
David Toole använder både Nietzsche och Foucault omfattande i sin briljanta bok Waiting For Godot In Sarajevo för att kritisera mycket av de modernistiska tankegångarna. Samtidigt anser han att Nietzsche aldrig lyckas komma ur en metafysisk tragedi. Han vänder sig därför till Foucault där han upptäcker att denna tragedi kan bli till en politik, dock en maktcentrerad sådan. Foucault skulle ha tittat ut genom fönstret från ett fik och sett en människa som gått förbi och påpekat: Den människan, kan förändra historien imorgon. I ett tragiskt historieförlopp av chans kan man undra vilken betydelse det egentligen skulle ha om historien förändrades. Vilken mening har vi egentligen?

Ett annat perspektiv börjar dock ta form när Toole kommer till John Howard Yoder och berättelsen om Jesus Kristus (apokalyps). Toole visar hur man hos både Nietzsche och Foucault väntar på någonting som varken Nietzsche eller Foucault kan erbjuda, medan den kristna historien pekar på någonting annat. En frälsning för mänskligheten är inte någonting vi väntar på dag efter dag, utan någonting som redan kommit genom Jesus Kristus. Slutsatsen ger hopp för mänskligheten då Gud är den som styr historien. Dock försöker inte David Toole avsluta med någon utopisk syn på tillvaron här på jorden gällande vår egen existens i lidande och svårigheter:

… Our live may be tragic, since some of the paths we walk are simply paths of dissonance that have yet to be resolved back into harmony. Maybe. Perhaps. Nothing is certain. Nothing is certain; and yet we must act.

James KA Smith ger en överblick av RO i fem punkter som kan vara värda att belysa.
(I) En kritik av det moderna och liberalismen – (se ovan med för utförligare beskrivning).

(II) Post-sekulära - RO är mycket kritiska till uppdelningen mellan känsla och förnuft, religion och det sekulära
(III) Delaktighet och Materialism – Postmodern ontologi är intetsägande och materialistisk och leder till nihilism. Det är enbart genom delaktighet som vi kan upptäcka världen som skapad. Dock måste detta ske i ljuset av korset. En av de viktigaste uppgifterna för RO är att ”restore time and embodiment to our understanding of reality”.

(IV) Sakrament, liturgi och estetik – Får en ny mening i det kristna perspektivet

(V) Kulturkritik och förvandling – ”Förnekandet” av det sekulära som givet av Gud leder till att Kyrkan får en mycket praktisk och politisk betydelse. Kyrkan har inte en kultur kritik, utan är en kulturkritik som söker en distinkt kristen politik.


Utöver dessa punkter vill jag själv förtydliga två signifikanta drag jag ser hos RO och den postsekulära teologiska traditionen. Det första handlar om historieskrivningen där man läser om och tolkar historien i ett nytt perspektiv. Eftersom historia inte heller den är en objektiv disciplin, skrivs historien av segrarna. Segrarna sedan 1700-tal har varit det sekulära och det är därför av betydelse att ta detta på allvar. För det andra handlar RO inte om att ge ett bättre argument på ett sekulärt påstående X. Tvärtom betonar man att kristendomen är någonting annat. Det är inte en counter. Det är något annat. Arne Rasmusson sammanfattar den postsekulära traditionen i förhållande till svensk teologi:

If our theology should be called postsecular it is, first, because we do not take this progressive religion as our starting point, and, second, because we want to use the church and its traditions (in its fragmented and tension-filled forms) as tools or perspectives for interpreting, rereading, and criticizing the secular hegemonic discourse and practice.

Han fortsätter sedan:

The Christian is not something particular contra a secular universalism, its something different.