Etik och sånt 4 (Alasdair MacIntyre)

MacIntyre och dygdetiken

Jag ska nu försöka att strukturera tankegångarna som mött oss i i samband med min analys även presentera ett annat etiskt perspektiv som representeras av Alasdair MacIntyre. För det första kan han läsas som en kritik mot alla som söker en moral i en naturlig lag, och för det andra som att presentera en helt annan dimension av etiskt tänkande. MacIntyre framställer världen som efter ett svårt krig där man förlorat allt och bara har fragment kvar av det som tidigare var. Man har vissa termer, men förstår egentligen inte dess innebörd eller vad de tidigare innebar och utvecklingen däremellan. MacIntyre menar att vi måste gå bortom en analytisk filosofisk granskning (som inte har förmågan att avslöja varför eller vad som är fel), och på samma sätt kan vi inte lita till modern historia, eftersom det är en konstruktion som skett efter katastrofen, och därför inte heller kan spåra katastrofen eller vad som egentligen skett.¹

Kriget är en symbol för att vår moral gått väldigt fel. Vi lever i spillrorna, bland fragment av det som en gång var, utan att veta vad detta innebar eller vart vi är på väg. Det senare är av stor betydelse för MacIntyres kritik mot de försök som gjordes under Upplysningen i att bygga moral. Det fanns inget telos, inget mål. MacIntyre hamnar sedan hos Nietzsche (vilket de flesta kritiker av modernismen gör). MacIntyre är kritisk till Nietzsches tes om att moral är en strävan efter makt och menar att om detta stämmer är det bara vår egen vilja som avgör vad som är moral. Han reser även en än viktigare fråga. Istället för att bara acceptera modernismens misslyckande och gå till Nietzsche frågar han om det var rätt från första början att avvisa Aristoteles (MacIntyre, s 117).

MacIntyre tycker inte detta utan anser att lösningen för oss snarare ligger hos just Aristoteles. Istället för att fokusera på val som rätt eller fel vill han placera oss in i ett sammanhang där fokus istället är hur vi bör vara som människor. Att vara människa sätts in i ett narrative, ett historiskt sammanhang. Det är inom det sociala sammanhanget, i traditionen som vi förstår språk och vilka vi själva är. Och det är inom detta sammanhang som våra dygder och vår människa formas. MacIntyre skriver:

It is now becoming clear that we render the actions of others intelligible in this way because action itself has a basically historical character. Its is because we all live out our narratives in our life and because we understand our own lives in terms of the narrative that we live out that the form of narrative is appropriate for understanding the actions of others. Stories are lived before they are told – expect in the case of fiction.²

Om man söker applicera MacIntyre på ett kristet sammanhang skulle det innebära att Kyrkans berättelse om Jesus genom traditionen skapar en uppfattning hos oss vilka vi är som människor och hur vi bör leva. Traditionen är i sin tur baserad på en auktoritativ text (Bibeln). Detta är en specifik tradition, en partikulär.

1MacIntyre menar att de inte verkar finnas någon rationell väg att säkra moraliskt samförstånd. Analytisk filosofi kan exempelvis presentera sunda argument både för och emot abort.

2Alasdair MacIntyre, AfterVirtue, s 211-212