Etik och sånt - sista delen

Slutkommentarer
Jag har i denna korta essä sökt att svara på en del frågor om etikens principer och konsekvenserna av dessa. Jag kritiserade i början Bexell och Grenholms kritik mot Stanley Hauerwas (som intar en liknande position som MacIntyre) och har sedan presenterat Rawls, Keown och MacIntyres perspektiv i generella termer. Bexell/Grenholm, Keown och Rawls förutsätter alla en objektiv grund att stå på, trots att de har helt skilda verklighetsuppfattningar. Ingen av dessa kommer heller fram till en likadan 'naturlig lag' eller kan bara beskriva den i mer abstrakta termer. Bexell/Grenholms fyra principer är exempelvis väldigt abstrakta och större delen av vår historia verkar ha försummat dessa. Rättvisa och frihet var ingenting som man förstod i termer av hur vi ser på saken idag tidigare.1 Rawls är den som jag har min främsta kritik emot. Detta för hans ständiga försök att positionera de som inte accepterar hans politiska liberalism. Jag vill här söka peka på områden jag är kritisk till hos Rawls.
Rawls har en uppfattning om att man kan dela upp religion och politik. Utöver problemen med detta skriver han att: ”inom den politiska liberalismen försöker vi däremot undvika den sortens tal om natur och psykologi liksom vi underviker teologiska och sekulära läror”.2 Kant och Mills nämner han som stötte stenar för de övergripande lärorna (Rawls, s 204). Skämtar Rawls med oss?

För det första är det svårt att se hur vare sig Kant eller Mills skulle kunna formulera sin filosofi utan religion eller sekulära filosofi. De uppkom inte i ett vakuum, klara och neutrala som Koranen till Mohammed (enligt muslimerna!). Rawls verkar däremot ha en uppfattning om att politisk liberalism är själv-evident och så länge religion och filosofi antingen stödjer denna eller inte stör denna, kan de existera tillsammans. Keown skulle inte kunna fungera som dialog partner för Rawls då han å andra sidan förutsätter Buddism som självklart sann och universell. Problemet hos Rawls, skulle enligt Keown, vara att han har för lite kunskap. Men detta skulle Rawls anse som ett oförnuftigt uttalande och i enlighet med den politiska liberalismen hänvisa till att inget mer behöver sägas (Rawls, s 207). MacIntyre skulle nog anse båda två förvirrade och söka ge en förklaring till deras olika perspektiv i vilken tradition de står inom, och hur den påverkat deras rationalitet och syn på moral.

För det andra är Rawls syn på den politiska liberalismen som frihets och fredsbevare en märklig historieskrivning. Om alla bara accepterade den politiska liberalismen skulle vi få ett paradis, men fundamentalister hotar denna ordning (Rawls, s 148-149). Men historien visar att det är bland de liberala samhällena som krigen i modern tid frodats, inte bland fundamentalistiska sammanhangen, även om de inte givetvis har varit problemfria.

Vad vi möts av är olika verklighetsuppfattningar. För Keown är det en omöjlighet att följa Rawls politiska liberalism därför religionen och politiken inte går att skilja från varandra. Den får konsekvenser som är i allra högsta grad politiska. Exempel på detta är abortfrågan. För Keown finns det inget alternativ att tillåta abort, och detta är inget partikulärt anspråk. Det är en universell sanning att livet ska upprätthållas.

En kort betraktelse av Bexell/Grenholm, Rawls och Keown visar att om den 'naturliga lagen' i någon form existerar, verkar det vara vansinnigt svårt för människor att enas om vad den innehåller och vilka konsekvenser den skulle tänkas få. Nästan så komplicerat att den ter sig partikulär till innehåll och utlevnad när man dessutom går från en abstrakt beskrivning till en konkret.



Johannes Forsberg
Januari 2009
LITTERATURLISTA

Bexell, Göran och Carl-Henric Grenholm. Teologisk etik: En introduktion. Stockholm:
Verbum, 1997.

Hauerwas, Stanley. The Hauerwas Reader. Durham: Duke University Press, 2001.

Keown, Damien. Buddhism and Bioethics. Basingstoke: Palgrave, 2001 (1995).

MacIntyre, Alasdair. After Virtue: A Study in Moral Theory (2nd ed.). London: Duckworth
1982.

Rawls, John. “Åter till idén om ett offentligt förnuft.” I Rawls, Folkens rätt, Göteborg:
Daidalos, 2001, s 143-208.