En del viktiga frågor

1. Hur underviker du relativism eller perspektivism?

Det beror helt på hur du definierar perspektivism. Jag vet inte riktigt vad du syftar på här. Om det är exempelvis Nietzsches perspektivism som David Toole går in på i boken "Waiting for Godot in Sarajevo" eller "att vi ser saker från vårat perspektiv". Om du menar det senare skulle jag vilja svara på att vi alla ser saker från vårat eget perspektivoch att detta är oundvikligt. Du verkar dra likhetstecken mellan att Descartes fundamentism falerat och att det måste innebära relativism, men det behöver det inte göra. Arne Rasmusson skriver angående sanningsanspråken man kan göra i en postmodern tradition:

Sigurdson talks about particular universalism. We make universal truth claims, although by necessity from a particular perspective.

Det är tanken om en neutral, objektiv rationalitet, som moderniteten sökte efter som man vänder sig emot, inte mot strävan efter sanningen.


2. Låter också som att du har eller kanske borde ha mycket mer gemensamt med Radical Orthodoxy än med de s.k. postsekulära eftersom postsekularismen ses som en ytterligare ideologi av dessa. Misstänker att du läst James Smith et al?

Och jag har läst James KA Smith och återigen kan postsekulär innebära en del olika saker, men jag vet att du läst mer än mig kring detta, och säkert lättare än jag klarar att kategorisera in mig. Om detta innebära att jag ligger närmare den radikala ortodoxin (som Smith menar är en postsekulär teologi) låter inte som en omöjlighet.


3. En ytterligare fråga. Vad blir apologetik från detta perspektiv? Blir det en fråga om att övertyga med argument eller med något annat? I så fall hur?

Apologetiken i detta blir främst att Kyrkan lever ut den kristna tron. Men självfallet innefattar även det argument. Milbank argumenterar hela tiden för teologin som positionerande framför sociologin genom att påpeka den sekulära historiens brister och att det inte alls kan betraktas som en mer rationell bas att stå på än kristendomen. Skillnaden är väl att man aldrig hämtar argumenten från en modernistisk tankegång om en neutral rationalitet. Man argumenterar hela tiden för sin sak. Jag säger inte att vi ska sluta argumentera, det jag däremot skulle önska är att apologetiken fick en ny innebörd, där man istället för att söka ett fundament att argumentera ifrån till Guds existens, för att försvara/promota teism, istället utgår från ett trinitariskt kristet perspektiv, det är ju trots allt det vi är. Apologetik idag har ju i princip uteslutande nästan bara handlat om en filosofisk riktning av naturlig teologi som är ganska så skilt från teologin. För mig blev det en liten väckarklocka då jag hittade en del blogg inlägg jag skrivit tidigare citerade på exempelvis muslimska forum, trots att jag själv inte är muslim. Man försvarar en teism helt enkelt.
Man presenterar sig dock inte som apologeter inom exempelvis RO eftersom man definierar detta aningen annorlunda än exempelvis William Lane Craig. Inom protestantisk teologi är ju främst den liberala skolan som betraktas som olika former av apologetika projekt.


4. Måste t.ex. alternativet till Descartes (som vi på många sätt har mycket lite gemensamt i dag om vi är modernister) vara postsekularisemn?

På din sista fråga om det automatiskt måste innebära postsekularism skulle jag svara på att det återigen beror på hur vi definierar detta ord. Jag tror säkert det finns flertalet möjligheter, ett som är rätt hypat just nu är "Emerging Church" som du själv skrivit en bra artikel om. Det finns ju även variationer bland de radikal ortodoxa teologerna. De kritiserar ju även postmodernismen inom RO och söker sig tillbaka till Thomas av Aquino. Den här frågan som du ställer tycker jag är jätteintressant och det är väl någonstans i dessa frågeställningar jag själv funderar mycket kring just nu.